LucyVida

Jag tänkte berätta lite om det magiska med att ha en läsugglebebis i familjen. Det har varit så tydligt redan från början. Självständig, envis och väldigt trygg i sig själv. Kan man säga att en bebis har hög integritet? Isåfall har Love det. Är inte särskilt eller ens det minsta intresserad av andra ungar och vad de gör. Bara han får vara och pyssla med sina grejer. Helst bondgården, fotbollen och böckerna. Böckerna. Åh, alla dessa böcker som han kan sitta hur länge som helst med. Det kan tyckas fånigt att förse en bebis med böcker. Men det är faktiskt inte så dumt om man funderar kring det. Jag träffade en väldigt klok kvinna på bokmässan i Göteborg i höstas som bekräftade min inställning. Hon sa att det aldrig är för tidigt att introducera läsandet. Aldrig. Och jag berättade om hur jag springer på loppisar och köper barnböcker till Love just för att han ska få ha och bläddra och riva i hur han vill. Böcker som man inte behöver vara rädd om. Det har jag gjort sedan Love var 4 månader. Kvinnan lyssnade med intresse och studerade Love helt fascinerat. Han bara satt där, i sin egen värld. Och bläddrade, fram och tillbaka i en dagstidning. Det går inte att nå honom då. Han är som i en egen bubbla.

Jag kan känna viss avund när jag ser honom så. Sakna det. Det fanns en tid när jag också var uppslukad i bokens värld och inget annat kunde tränga in. Nu är det för mycket runtomkring som stör. För mycket att tänka på. Alldeles för lätt att falla i sömn, bara efter några sidor hur bra boken än är. Det stör mig och jag blir arg på mig själv. Jag hoppas att jag hittar min väg tillbaka dit in. Det är ett nyårslöfte till mig själv som jag redan börjat kämpa för.

Men iallafall.

”Han kommer att bli journalist när han blir stor. Tro mig!” sa kvinnan på mässan och log till mig och Micke.

Ja tänk om han blir journalist funderade två stolta föräldrar resten av den dagen. Idag vet vi bättre. Ungen ska ju bli fotbollsproffs. Jaja. Skämt åsido. Love får såklart bli precis vad han vill och jag är verkligen inte en förälder som förespråkar påtvingandet och forcerandet av varken det ena eller det andra intresset.

Med ett undantag.

Jag tycker faktiskt att alla föräldrar, från start, bör förse sina bebisar med böcker. Pekböcker, e-böcker, pixiböcker, dagstidningar, reklamblad. Vad som och allt. Allt som går att bläddra, läsa och titta i. Det handlar inte om att ungen ska växa upp och bli journalist eller författare. Vad det handlar om är att träna barnets förmåga att fantisera och leka med färger, ord och språk. Det handlar om att lära känna och känna igen lusten och magin.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det kommer så otroligt mycket gratis med läsningen. Självständighet, självförtroende, lekfullhet. Bara för att nämna några. En god läsförståelse underlättar och förenklar så mycket i vardagen och vem vill inte försöka underlätta för sina barn? Och det är så mycket roligare att gå i skolan om man förstår vad man gör när man är där. Och om man ges en ärlig chans att förstå varför man är där överhuvudtaget.

Och personligen tycker jag att varenda unge förtjänar att få se och känna glittret som bara och endast kan upplevas i bokens värld. Såklart faller det sig inte lika naturligt för alla att börja läsa med sina barn. Alla har inte fått uppleva glittret själva som små. Men jag tycker inte riktigt att det hör hit om jag får vara så hård. Mycket tar vi med oss som är bra från vår barndom och våra föräldrar. En och annan grej kan vi garanterat förbättra och göra annorlunda.

Så.

Ge läsningen en chans.
För barnets skull.