LucyVida

 

Klockan har passerat midnatt. Det är kallt och det märks att sommaren börjat gå mot sitt slut. Min stora kärlek har just följt med mig ut för att kissa. Som vanligt orkar jag inte vänta i den milslånga toakön. Som vanligt är jag alldeles för full. 

 

Helt plötsligt säger jag allt som jag gått och burit på i nästan tio år i en enda mening utan att hämta andan. Utan att tänka efter. 

 

Det blir tyst och jag ångrar mig direkt, av flera olika skäl. Kanske allra mest för att jag vet att han har flickvän sedan många år tillbaka. 

 

Vi går aldrig tillbaka in. Han tar min hand och vi bara går och fortsätter att gå. I tystnad. Vid havet. Det är mörkt. Havet blåser och stormar och hade jag gått här ensam hade jag varit livrädd. Men aldrig med honom. Vi sätter oss på en bänk. Vi pratar inte. Vi gör ingenting. Vi bara sitter där. Bredvid varandra. Och jag minns att jag hela tiden tänker att bara jag får en kyss. Sedan kan jag dö lycklig. Bara en enda kyss av min första kärlek. Mitt livs kärlek. Han som jag längtat efter i så många år nu. Jag bryr mig inte om hans flickvän. Ärligt talat skiter jag i henne. Jag har älskat honom längre.

 

Jag måste få veta hur han smakar. Jag tycker att jag förtjänar att få veta. Efter all spilld tid.

 

Efter ett tag går vi därifrån. Han följer mig hem. Som han alltid gör. Han har alltid varit så. Omtänksam och snäll. Han har alltid sett mig när ingen annan gjort det. Ända från början. Fast att jag bara var en liten lort då på 11 år. Han var 13. Det var inget svårt alls att falla för honom. Inte det minsta. 

 

Vi skiljs åt strax utanför mitt hus och det sista och egentligen enda han säger den här kvällen efter mitt lilla erkännande är,

 

"Jag kommer alltid att bry mig väldigt, väldigt mycket om dig."

 

Kvar står jag när han fortsätter att gå. 

 

Det går ett år ganska så exakt. Det är en ljummen lördagkväll. Jag är ute med mina vänner. Jag skrattar men jag har inte roligt. Jag dricker men mest för att döva krampen i magen. Det funkar inte. Än en gång har jag bråkat med min pojkvän om något betydelselöst och än en gång mår jag dåligt. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är längre. Det var längesen jag slutade räkna. Så längesen att jag inte minns när hålkänslan i magen övergick från något tillfälligt till permanent. Ett förvridet normaltillstånd. 

 

Plötsligt ser jag honom i baren, min stora kärlek. Den riktiga. Och han ser mig. Vi tar en öl och pratar om allt och inget som hänt. Stämningen är generad tycker åtminstone jag och bestämmer mig för att ljuga lite. 

 

Vi går ut för att ta lite luft. Som vanligt orkar jag inte vänta i den långa toakön. 

 

Som vanligt håller han vakt som den gentleman han är.

 

"Jag vill bara att du ska veta att jag kommit över dig nu. Jag har pojkvän sedan en tid tillbaka och jag är verkligen jättelycklig för första gången. Alltså lycklig. På riktigt. Bara så du vet, säger jag."

 

Han ser överraskad ut och börjar säga något som jag inte hinner uppfatta innan han avbryter sig själv. Sedan bara ler han och säger,

 

"Det enda jag vill är att du ska vara lycklig. Och så har det alltid varit. Det är det enda som spelar någon som helst roll."

 

Han verkar vilja fortsätta men tycks inte hitta orden. Och jag bara står där i min fejkkostym och känner mig stark och stolt. 

 

Vi skiljs åt. Jag säger att jag är trött och ska ta en taxi hem. Sanningen är att efter x missade samtal från pojkvännen väntar ännu mer bråk. Man lär sig mönstret efter ett tag.

 

Och för varje steg jag tar bränner gråten allt mer innanför ögonlocken. 

 

Jag vet fortfarande inte hur han smakar.