LucyVida

Att få känna sig sådär tokung igen för en kväll. Fy fan vilken härlig känsla. Kanske är det atmosfären. Kanske är det klubben. Artisten eller bandet. Förmodligen en kombination av alltihop. Men det är något heligt med att gå på konsert på The Tivoli för en 34åring som jag. Herregud man växte ju upp på den där klubben. Det var ju där allting började en gång. Alltför tidigt egentligen, innan man hade åldern inne. Men sen var man plötsligt där. Ja, jag är väl en av alla dom helsingborgare som växt upp på The Tivoli. Inte konstigt då att det känns som att man går på helig mark de få gånger jag nuförtiden sätter min fot i den lokalen. Och att det får lov att finnas en plats, en liten oas. Kanske till och med fristad där man aldrig blir äldre än 20 rent mentalt. Bara att tacka och ta emot säger jag. Det är exakt detta rum en slutkörd småbarnsmamma behöver för att ladda sina batterier då och då. Och jag tror inte att jag kommer att glömma tjejen i rött som var på samma konsert som jag igårkväll på ett bra tag. Den tjejen var ju jag för femton år sedan. Hon som kunde varenda låttext och som alltid skulle längst fram med sitt crew. Sina bästa tjejpolare. Blodssystrar. Längst fram för att bli sedd. Av honom. Han som alltid stod där på scenen och var så jäkla cool och snygg i varenda andetag. Varenda svettdroppe som singlade ner i ansiktet och det stripiga långa håret. All den där smutsen som bara kan kännas het på en svår rocker. Igår betraktade jag henne roat på håll. Uppe på Gräddhyllan satt jag och åt och drack gott till tonerna av den ljuvaste musiken. Man är ju inte 19 längre. Men jisses så roligt det var. Både då och nu. Den här tjejen var så lycklig. Hela konserten igenom. Fixade håret lite snabbt mellan låtarna. Kollade med systrarna hur sminket satt. Perfekt såklart trots all svett och värme. Det är sjukt varmt och svettigt att stå längst fram på en konsert vill jag lova. Gud vad man har stått ut med. Men vad gör man inte. Och sen när den svåra sångaren i ett moment i den allra viktigaste låten lutar sig fram för att sjunga sina rader i samförstånd med henne som redan står med armarna utsträckta mot honom. Gud alltså, att betrakta denna eufori och extas av lycka. Jag trodde att hon skulle dö där och då precis som jag själv så många gånger gjort. Men man kan alltid lita på crewet. Hennes systrar. De fångade henne när hon föll. Och jag vet att hon kommer att leva på den här stunden väldigt, väldigt länge. Jag tror att det kan liknas vid mitt allra första möte med Ola Salo och The Ark en kall och vintervit februarikväll för ca 14 år sedan. Min pojkvän hade gjort slut samma kväll, precis innan jag skulle iväg och se Kent med The Ark som förband. Jag var inte särskilt tagen av uppbrottet. Vi hade bara träffats en månad men såhär i efterhand är det sådant man minns ändå och det ena förknippas med det andra. Små livlinor att hålla fast i för att man vill minnas så mycket som möjligt av sin sämsta och bästa ungdom. Iallafall. 14 år senare minns jag ingenting av Kent från den kvällen. Det var The Ark som mitt hjärta bar med sig hem och då framförallt Ola. Jag och mina vänner jobbade oss längst fram innan spelningen började. Såklart. Vi stod där och svettades, förväntansfulla i sedvanlig ordning. Och det spelar ingen roll att Ola entrade scenen i ett par svarta tights med hål i på helt fel ställen. Och klackskor som var skitfula rent ut sagt. Jag kommer aldrig att glömma den stund när han i Laurel Wreath lutade sig fram och pekade på mig och sjöng and the night is silver around your neck. Han såg mig och jag dog. Och jag vände mig om till mina systrar för att försäkra mig om att visst fan var det mig han sjöng till och jo och ja såklart att det var. Ja jisses. Han vann mig med allt det där andra som aldrig kommer att gå att förklara inom loppet av en eller kanske två sekunder. Och det har liksom aldrig slutat. Jag behöver väl inte ens nämna att mitt hjärta fortfarande slår dubbla volter när den mannen står på scen eller som nu i höst när han dyker upp i tvrutan varje lördagkväll på bästa sändningstid. Men så har jag också växt upp med honom. Jag och mitt crew. Jag och mina blodssystrar. Vi har sjungit och dansat med och för varandra och med och för honom och bandet i så många år nu och hade hjärtat slutat slå för honom och för musiken ja då hade det nog slutat slå för alltid är jag rädd. Det låter säkert helt jävla upp och ner i mångas öron. Men så har det alltid varit med mig och musiken. Den väsentliga vill säga. Jag kan inte tänka mig ett liv utan musiken jag vuxit upp till och fortfarande växer upp med. Vad vore väl jag utan den? Och det är väl därför kvällar som igår blir så viktiga för mig. När man får känna sig så jävla fri och bara dansa och le och sjunga med till tonerna av Krunegårds Jag är en vampyr. Den låten spelades hett när jag och Micke just hade träffats för snart 6 år sedan. Förstå vad den betyder för mig och för honom. Och att få spola tillbaka tiden igen till 2008. Det är så sjukt coolt att man bara kan göra det! Och att få se alla dessa youngsters därnere. Framför scenen. Tjejen i rött och alla de andra. Vrålandes. Skrikandes. Dansandes hela natten. Det gör mig så glad. Att jag varit en av dom. Att vissa saker aldrig slutar utan fortsätter att leva med nya generationer. Och när det kommer till det här och till musiken är jag lycklig över att kunna deklarera att jag kommer aldrig att glömma bort hur det är vara precis så ung. På precis det sättet. Det ligger något heligt över det. Som att få ta del av en hemlig skatt.

 

En rikedom som inte går att mäta med någon annan.