LucyVida

Trött och utan drömmar för tillfället men jag ska bryta ihop och komma igen.

 

Rädd för mitt snurriga huvud som inte orkar komma ihåg de mest basic sakerna nuförtiden så jag bryter ihop för att komma igen.

 

Gråter för minsta lilla. Avskyr mitt nya skinn. Har en tunn och genomskinlig hud. Det är så lätt att såra mig nu. Det är bara att bryta ihop och komma igen. 

 

Överanalyserar allt jag hör. Blir ledsen av det jag läser in. Bryter ihop och undrar om jag någonsin kommer att komma igen.

 

Har allt att vara lycklig för men kan inte njuta. Istället kämpar jag mot tiden och bryter till slut ihop för att komma igen. 

 

Undrar hur allt blev såhär. Exakt när, var och hur. Kommer inte fram till något bra svar så jag bryter ihop för att. Ja just det.

 

Jag brukade vara en kul tjej. Schysst flickvän och bättre fru. En bra mamma. Kanske till och med någons goda vän. Någon som lyssnar och tar in. Och kommer ihåg. Som är närvarande. I technicolor. Det är i svartvitt jag bryter ihop för att komma igen.

 

Ryck upp dig. Det var visst så du sa.

Bryt ihop och kom igen. 

 

Och det låter så rimligt och klokt. Och lätt. Precis som Cajsalisa skrev om att komma till botten för att komma upp igen. För att det fanns inget mellanting på vårt 90tal.

 

Och jag är så löjligt bra på det där förstnämnda men jag önskar att det fanns en garanti eller handbok. Fast jag hade nöjt mig med en ficklampa. Något som visar vägen ut och upp. Hur man verkligen kommer igen. 

Igen.

 

Det är så tröttsamt när återhämtningen ständigt uteblir. Utan tålamod väntar jag.

På att komma igen.