Superhjältar, bästa vänner och svala sommarnätter.
Att stå i en bar och ta del av en intim livespelning och lyssna på någon som lyckats med att göra mod av sorgen. Någon som är modig nog att sjunga ut om sitt livs förlorade kärlek och låta alla ta del av smärtan. Låta alla få känna. Han skulle aldrig hålla med mig men jag vill hävda att det krävs en superhjälte för att klara av något sådant.
Att därefter sakta promenera hem i natten i ett svalt duggregn mitt i en sommar som inte riktigt velat ta fart än. Och att fastna med bästisen utanför huset där man bor och prata om allt som verkligen betyder något i över två timmar för att sedan framåt småtimmarna smyga in till sin lilla familj som ligger där tryggt och sover.
Den känslan. Att få känna. Något. Att få känna någon annans smärta. Att få känna ruset och kärleken.
Det var så längesen att jag knappt kom ihåg hur det var.
Tack livet, för det ♥
Kommentarer
Trackback
