LucyVida

"Hej då mamma. Vi ses snart!" säger Love glatt när han följer med mormor och porten slår igen i vårt hyreshus.

 

Det är tisdagen den 22 mars och klockan är runt 19 på kvällen och Love har blivit hämtad av mormor för att vara hos henne när vi ska åka till BB för att förlösa lillasyster. Inte för att han förstår någonting av det. Inte på riktigt. Själv faller jag ihop i en hög i hallen så fort dörren slår igen. Nervositet? Gravidhormoner? Mammasamvete? Min egen påtagliga rädsla för hur allt kommer att bli med en ny familjemedlem?

Jag bryter ihop och kan inte sluta gråta.

Vad är det vi gör mot Love?

 

Som alltid och som tur är fångar Micke upp mig. Lugnet själv.

"Det kommer att bli bra det här. Vi ger Love den bästa presenten någonsin. Ett syskon, säger han."

 

Jag lugnar mig och känner mig lite extra tacksam för den där mannen som alltid lyckas säga rätt saker när jag verkligen behöver höra det.

 

Morgonen därpå, klockan 06.45 den 23 mars ska vi infinna oss på BB för att förbereda oss inför vårt planerade kejsarsnitt som kommer att ske någon gång före klockan 12. Vi är tre stycken som har planerade snitt bokade den här förmiddagen och jag har fått veta att jag är sist ut. Passar därför på att äta så mycket jag orkar och kan fram till midnatt. Därefter måste jag vara fastande fram tills bebisen är ute. Känns apjobbigt men spänningen och alla tankar som snurrar tar fokus från detta nästan hela tiden. Micke och jag försöker låtsas att det är vilken tisdagskväll som helst. Vi kollar på en halvbra film, kör tvdinner till det och sedan somnar vi bägge i soffan innan filmen tagit slut. Klassiker.

 

Jag sover oväntat bra den natten. Vaknar inte förrän klockan ringer. Tar en dusch och sen är det mer eller mindre iväg till Helsingborgs lasarett. BBväskan är färdigpackad sedan gårdagen och frukosten kan jag ju glömma. Den korta bilfärden som vi har på ca 5 minuter till lasarettet hinner jag tänka flera gånger om hur tacksam jag är över lugnet. Dramatiken som denna gång lyser med sin frånvaro. Ingen överburenhet. Ingen maxtid. Ingen stress. Ingen smärta. Ingen rädsla. Ingen oro. Hur väldigt rätt det här är för mig. Att förlösas med planerat kejsarsnitt. Bra där att jag orkade kämpa, för min kropp och för min bebis.

 

Väl framme på BB blir vi omhändertagna av en gullig barnmorska som ber oss sitta ner och vänta på att vi ska bli visade till vårt rum. Såhär i efterhand slår det mig hur väldigt gullig all personal var mot mig den här gången. Och hur pålästa nästan alla var angående min förlossningsjournal med Love. Ingen amningshysteri. Ingen som propsar på varken det ena eller det andra. Ingen som talar över mitt huvud. Hur jag som omföderska mest blev lämnad ifred om jag inte själv ringde på klockan för att jag önskade hjälp. Nåväl, nu går jag händelserna lite i förväg.

 

Efter en liten stund blir vi visade till vårt rum. Eller vårt och vårt. Attans, det visar sig att vi måste dela rum med ett annat par. Är dock inte förvånade. Det är mars och det har vi minsann fått höra från alla håll att i mars föds det flest bebisar. Alla dessa midsommarbarn. Är det verkligen så att man ligger mer vid högtider och semestrar? Får inte ihop det. Låter som ett skämt. En klyscha. Men det är klart. Vår bebis blev till efter nästan ett år av försök. Varje månad. Midsommar, påsk, jul eller en helt vanlig onsdag eller torsdag. Vem brydde sig om det? Vi kämpade på mest hela tiden oavsett dag eller årstid. Men det är ju vår historia.

 

Vi hejar lite på paret som redan är där. Dom är visst planerat snitt nummer 1 och ska snart åka ner på operation.

Jag blir visad till vår del av rummet. Får åtminstone fönstersidan. Micke är nöjd med havsutsikten som han ser långt där i fjärran från sin fåtölj. Så typiskt honom. Att ens lägga märke till det. Om några timmar ska vi få träffa vår bebis, dvs. bland det största som någonsin kommer att hända i livet, och han beundrar havsutsikten från lasarettets fönster.

 

Nåväl, jag blir direkt ombedd att byta om till lasarettets vita nattlinne. Gud vad jag avskyr den där rocken alltså. Så fort jag får den på mig känner jag mig sjuk. Men det är en del av rutinen och bara att gilla läget. Därefter får jag gå på toaletten en sista gång för sedan ska katetern sättas in. Om det är något som jag personligen tycker är mindre trevligt med kejsarsnitt så är det den där katetern men den måste ju på och som tur är så är det bara för några timmar. Och vad är några timmar jämfört med lyckan i att få träffa personen som jag har äran att få vara mamma till resten av mitt liv?

 

Nej just det.

 

Så. Nattlinnet och katetern är på. Micke har fått byta om till gröna kläder och hårnät. Han är jättesöt. Men jag kan inte låta bli att fundera på varför det är så viktigt med nät över det lilla hår han har på huvudet när det gigantiska skägget som härjar i hela ansiktet får hänga helt fritt. Förmodligen har jag missat hela poängen med varför man ens har hårnät eller så är det sjukvården som inte hänger med och uppdaterar sina rutiner tillräckligt snabbt allt eftersom trenderna förändras i samhället. Fullt förståeligt isåfall. Vem hade räknat med hipsterns dryga långvarighet. Inte jag iallafall.

 

Jag ligger nu redo i sängen som så småningom ska köras ner på operation och nu är det bara att vänta. Klockan är ca 8.30 och jag vill bara att tiden ska gå. Och det gör den. Men sakta. Och nu blir den där ickeintagna frukosten alltmer påtaglig och jag börjar drömma om både det ena och det andra. Jordgubbar. Ben & Jerrys. En torr limpmacka. Allt hade smakat just nu!

 

Får efter en stund klartecken att snitt nummer 2 just påbörjats och att det nu är min tur att förberedas för att köras ner på operation. Hjärtat börjar slå allt snabbare. Micke och jag ser på varandra och ler i samförstånd. Precis som förra gången, när vi gjorde den här resan med Love, inser vi att nu är det nära.

 

Väldigt nära.

 

Väl nere på operation får jag dock vänta ett tag till innan det är min tur. Jag ligger i min säng utanför operationssalen och slås än en gång av hur vänliga alla människor är som jag möter. Som kommer fram och pratar och presenterar sig. Trots att spänningen självklart finns i luften så känner jag hela tiden lugnet omkring mig och att alla är måna om att vi mår bra. Att jag mår bra.

 

Micke blir väl lite rastlös efter ett tag och ser en hög med tidningar lite längre bort. Han går dit och kommer tillbaka med ett nummer av Svensk Damtidning till mig. "Menar du allvar?" frågar jag och inser att han är nog mer nervös inför den här förlossningen än vad jag är.

 

Strax efter 11 är det så äntligen dags för mig att kliva av sängen och visas in på operation. Väl därinne möts jag av ett tiotal grönklädda människor. Alla ler vänligt med blicken och presenterar sig men jag minns inte ett enda namn idag. Jag lägger dock märke till att det bara är kvinnor i rummet, ja förutom Micke då.

 

Girlpower tänker jag nöjt när jag kliver uppför den lilla trappan intill operationsbordet som jag ska sätta mig på.

 

Nu väntar mig tyvärr en stund av rejält lidande. Något som jag på förhand inte hade en aning om vilket jag såhär med facit i hand är tacksam för. Ryggmärgsbedövningen ska läggas. Kanske och förmodligen var det jag som spände mig för mycket. Kanske var sköterskan som la bedövningen inte en hejare på sitt jobb. Jag minns iallafall ingen smärta överhuvudtaget från den här bedövningen när den lades i samband med Love och mitt akuta snitt. Den här gången är allt annorlunda. "Skjut rygg som en katt och ner med axlarna samtidigt!" Inget jätteavancerat kommando egentligen. Det låter ju löjligt enkelt faktiskt men det är allt annat än lätt när smärtan strålar in i ryggen.

 

Man gör flera försök. Jag måste slappna av mer. Sluta spänna mig. Och jag blir rädd. Får panik. Gråter och hulkar och ser Micke i ögonen och säger desperat "det var inte såhär förra gången. Såhär ont ska det inte göra!" Micke blir glansig i ögonen och torkar bort en tår. Det som gör mig rädd är att tänk om de inte klarar att lägga bedövningen på mig. Måste jag sövas då? Jag vill verkligen inte sövas och missa alltihop. Där har vi ett läge som kan liknas vid att känna sig snuvad på sin egen förlossning. Jag behöver dock inte tänka tanken särskilt länge för helt plötsligt är bedövningen lagd och jag får hjälp att lägga mig ner och ett skynke tas fram som avskärmar mig från läkaren och sköterskorna och min sikt från bröstet och neråt. En behaglig värme strålar längs med magen och igenom benen och ner i fötterna. Inte obehagligt på något sätt. Bara avslappnat. Känslan och minnet kommer tillbaka från förra gången när jag låg såhär och skulle föda Love. Jag känner beröring och att det händer något men det är som sagt inte obehagligt. Det gör inte ont.

 

Micke har jag hela tiden på vänster sida om mig. Han håller min hand och ser förväntansfull ut. Barnmorskan har jag vid min andra sida. Helt fantastisk. Pratar med mig hela tiden och sätter in någon mirakelgrej i droppet när jag börjar känna mig illamående. På mindre än en minut är illamåendet borta. Vilken hjälte hon är, den där barnmorskan.

 

Efter en liten stund känner jag hur man på andra sidan av skynket tar sats och börjar pressa och trycka precis nedanför bröstet på mig och eftersom jag känner till hur proceduren går till vet jag att nu är det bara att vänta de där evighetslånga sekunderna på ett litet skrik eller livstecken. Och vi behöver inte vänta länge för den där lilla donnan som haft det så gott i min mage är med på noterna direkt. Micke reser sig upp för att se över skynket och jag ser hur tårarna börjar falla nerför hans kind.

 

"Ser du henne" frågar jag och han bara nickar. Och det känns faktiskt väldigt exakt och precis som när Love kom till världen. Att försöka bevinga det som man känner i just den stunden med ord är helt meningslöst för det går liksom inte. Därför tänker jag inte försöka mig på det heller. Men när Micke klippt navelsträngen och jag får henne i mina armar är det bara precis som att allt faller på plats. Än en gång. I nio månader har jag gått och undrat. Hur ser bebisen ut? Hur kommer hon att vara? Och i exakt samma sekund som jag får henne i min famn, känner den lilla lätta människan mot min hud och möter och betraktar henne med min blick är det lika naturligt som det är glasklart.

 

 

Självklart är det lilla Belle som vi väntat på.

Självklart.

 

Klockan 11.49 (Ja vi sa ju innan kl. 12!) onsdagen den 23 mars ser alltså vår dotter och Loves lillasyster dagens ljus och nu är det väldigt glatt i operationssalen. Micke tar bilder. En sköterska kommer fram och frågar om hon får ta bild på hela familjen. Alla är glada. Det är lättsamt. Det är varmt. Allt är under kontroll. Jag jobbar med proffs hela vägen den här gången och jag känner mig trygg.

 

När jag blivit ihopsydd måste jag ligga ett par timmar på uppvaket tills bedövningen börjat släppa i benen. Ett par urtråkiga timmar såklart. Jag vill ju också vara med Micke och vår lilla bebis! Väl tillbaka på rummet sitter han och väntar på mig med en sovande Belle i famnen. Sällan har jag sett något mer rogivande. Eller vackrare för den delen.  Jag vet inte om det bara är jag som hade otur förra gången eller om det är skillnad att vara omföderska. Det borde ju inte vara det. Men den här gången blir jag behandlad med respekt. Man lyssnar på vad jag känner och försöker inte övertala eller övertyga mig till någonting annat. Eftersom vi som sagt delar rum med ett annat par den här gången får Micke dock inte vara kvar över natten vilket är både aspissigt och nedvärderande för en nybliven pappa och hans familj. Den bubblan vi var i förra gången tillsammans med Love de första dygnen hinner liksom aldrig blåsas upp den här gången. Micke och den andra pappan åker hem på kvällen och kvar ligger jag och Belle och får ungefär noll timmars sömn och gos för att den andra stackars nyblivna mamman kämpar på sin sida skärmen med en orolig bebis och amning som inte verkar komma igång på tillfredsställande sätt. Jag beslutar mig redan under denna första natt att försöka få lov att åka hem dagen därpå, vilket visar sig vara helt okej så länge det känns okej för mig.

 

Jag har aldrig varit så stark. Så fort beslutet är taget denna skärtorsdagseftermiddag och jag bytt om till mina egna kläder (bye bye sjukhuskläder!) känner jag mig pigg och mer än redo att åka hem tillsammans med Micke och Belle och få hem vår älskade Love som jag längtat ihjäl mig efter.

 

Och det är väl här någonstans som det är lämpligt att bryta. Här tar min förlossningsberättelse och resa mot ett önskat, beviljat och genomfört planerat kejsarsnitt slut.

 

Jag är en av dom som lyckades. Jag fick den förlossning som jag ville ha till slut. Jag tog tillbaka rätten till min kropp. Rätten till att få besluta om min kropp och hur jag vill föda mitt eget barn. Men det är ju för sorgligt att vägen ska vara så lång och krokig. Och jag kommer alltid att tycka att det är ett beslut som varje kvinna har rätt till att ta själv utan att någon annan lägger sig i. Förse henne med rätt information. Guida henne med kunskap. Väg för- och nackdelar och ställ en vaginal förlossning gentemot ett planerat kejsarsnitt. Och var objektiv. Det är den rollen som aurorabarnmorskan och läkaren borde ha när en gravid kvinna av en eller annan anledning söker upp Klaragruppen. INTE beslutanderätten.

 

På den punkten ändrar jag mig aldrig.

Och jag kommer aldrig att tiga eller hålla tyst när det kommer till det här.

Inte så länge jag lever.