Konsten att tömma ett näsdukspaket på mindre än tio minuter
Jag kan inte sluta stirra på näsdukspaketet som ligger på bordet framför mig. När barnmorskan efter vårt samtal lämnar rummet en stund för att läsa min förlossningsjournal brister det för mig. Jag är helt skakig efter alla sår och ärr som rivits upp till ytan igen. Men jag visste att det skulle bli nödvändigt. Att blotta sig. Att inte bita ihop. Hon måste få höra och se. Hur förlossningen med Love satt sina spår. Format mig. Kanske var det först idag som jag själv riktigt förstod. Med Love som nyfödd la jag locket på. Jag ville ju vara en supermom precis som alla andra. Jag erbjöds heller aldrig att få prata med någon om vad jag gått igenom. Frågade inte själv heller. Som sagt, ville vara hjälte och klara mig själv. Ta hand om och skydda min bebis. Vara stark. Jag misslyckades på precis varenda punkt. Kanske inte precis då men se på mig i efterhand. Nojig. Nervig. Ständigt stressad. Allt annat än en superhjälte.
Jag öppnar näsdukspaketet och när jag snorat klart vänder jag blicken till vänster och ser rakt ner på våningen snett emot och kikar in i vad som tycks se ut som lekrum för barn, i sjukhusmiljö. I dörröppningen uppenbarar sig en liten blondrufsig pojke i Loves ålder, kanske lite yngre, med ett stadigt grepp om sin droppställning. Det vrider sig i hjärtat flera gånger om och jag ger mig på näsdukspaketet igen. Tvingar mig själv att titta bort. Ständigt blir jag påmind om hur skört det här livet är. Ibland och kanske alltför ofta gör det bara så jävla ont att leva. När barnmorskan kommer tillbaka ser hon på mig med orolig blick, frågar hur det är fatt och räcker mig näsdukspaketet. "Tack jag har redan varit så fräck och försett mig själv" svarar jag och visar henne de små tussarna som jag kramat sönder i min hand. Sedan rör hon vid mig, en mjuk strykning på axeln, kanske som en gest för att bekräfta att hon lyssnat på mig. Det jag berättat. Om avsaknaden av och hur viktigt det faktiskt kan vara med beröring när man i samband med en kaotisk förlossning är i ett väldigt utsatt och utlämnat läge.
Det var först när jag kom ner på sal som jag blev bekräftad som människa, huvudperson och inte bara en biroll under min egen förlossning. När Manne la ryggmärgsbedövningen och uppmanade mig att hålla hårt i honom. Först då kände jag trygghet och mänsklig värme.
Känslorna och orden ropar för evigt som ett eko inuti i mig.
Jag lämnar rummet med ett papper i min hand, en ny tid till en läkare, som har beslutanderätt om mig och min stundande förlossning, och med en liten strimma hopp om att bli hörd även av denne person.
Om tre veckor vet jag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej, en vän har delat din blogg på fejjan och jag har läst din berättelse där om din första förlossning och jag är utbildad doula. Här är en doula ett jättebra stöd för dig och din partner. Sök doula Lena på fejjan och verkar det intressant så berättar jag gärna mer. Med vänlig hälsning, kena
Trackback
