Jag skulle vilja prata om ett för mig ganska så obekvämt ämne. Vikthets. Jag har gått upp och jag har gått ner i hela mitt liv och det som jag genomgående lärt mig av allt detta är väl att det är inte när jag vägt som minst som jag varit som lyckligast. Det är inte när jag pushat mig själv till x antal träningspass i veckan kombinerat med allt för lite energiintag och lägre siffror på vågen som jag älskat mig själv och mått som bäst. Tvärtom. Men nu pratar vi om självklarheter. En balans av vikt, träning och vad vi äter är det som gör oss starka och friska. Det är långtifrån enkelt att följa alla gånger men en helt rimlig måttstock. Att min vikt har förföljt mig mer eller mindre hela mitt liv är något som jag med tiden kommit att acceptera men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att skuggan av detta även skulle falla på mina barn. Med Love 6 år har jag enligt BVC:s riktlinjer alltid fått höra hur lite han väger i förhållande till sin längd. Värst var det när han var under året. Då ifrågasatte man om jag gav honom tillräckligt med ersättning, jag som valt att inte amma. Sedan har det bara rullat på. Han är smal och väger för lite enligt normen men mår bra och utvecklas precis som han ska. Mina nojor kring detta har jag med tiden lärt mig att släppa. Nu har dock ämnet fallit på min dotter 2,5 år som då är överviktig enligt BVC och tydligen så mycket att vi bör sätta in åtgärder redan nu för att det inte ska ha hunnit spåra ur inför 3-årskontrollen i mars. Tankarna är många sedan det här samtalet. När jag tog upp Loves viktresa fick jag till svar ”jamen hon är kanske lik dig.” Så var vi där igen. Och ja det kanske hon är. Och just därför är jag och har alltid varit noga med vad vi erbjuder henne och Love såklart. Jag köper hela konceptet med att skära ner på sockret, det mår vi alla bra av. Men att börja neka henne sina portioner som hon alltid varit så glad för. Något som BVC faktiskt propsar på ganska länge också, hur bra det är när de äter och låt henne äta! Belle som till skillnad från sin storebror alltid varit nyfiken på och tyckt om mat och som också blivit uppmuntrad i detta även på BVC. Helt plötsligt är det något som vi ska dra ner på? När övergick den påhejade matfriskheten hos våra små till att bli något dåligt?
Jag vill inte frånsäga mig något misskött ansvar från min sida. Jag är inte heller ute efter att hänga ut BVC och säga att de gör fel som fångar upp överviktiga barn. Tvärtom förstår jag hur viktigt deras arbete är. Jag är som sagt själv en person som alltid fått jobba med detta och vet att goda vanor är viktigt. Vi kämpar på med maten därhemma åt båda håll för storebror och lillasyster. Vi har också introducerat varsin fritidsaktivitet som de själv fått vara med och välja och det har vi gjort tidigt (Love var 4 och Belle 2) just för att skapa goda rutiner och för att de ska tycka att det är roligt att röra på sig och inte betrakta det som ett nödvändigt ont.
Det jag inte kan låta bli att fundera över är om dialogen som förs på BVC är rätt sätt att prata om ämnet. Belle 2,5 år en slipad liten tjej och hon förstår så mycket mer än man tror. Och jag kan bli besviken och arg på mig själv för att jag lät hennes vikt bli samtalets fokus och huvudämne igår. Alla fina saker som Belle visade att hon kan, hon målade pappret framför sig i kritornas alla färger och berättade om färgerna både på svenska och lite engelska. Och hur hon lånade bebisvågen som skötbord för att byta blöja på dockan. Alla hennes små finurligheter som gör henne till den unika och fantastiska 2,5åring som hon är, hamnade i skymundan för att hon väger 1,5 kg för mycket enligt normen. Förlåt men oavsett undervikt, övervikt eller normalvikt, vad säger det om vårt samhälle idag? Hur ska jag någonsin kunna lära henne att älska sig själv för den hon är om hennes utseende redan nu prioriteras framför hennes egenskaper och förmågor? Just idag känns det som ett hopplöst case.
