LucyVida

Idag har jag varit och hälsat på min mormor, något som jag gör allt för sällan. Det är inte lätt att växa upp och växa förbi sina mor- och farföräldrar. När jag tänker tillbaka på min barndom finns mormor och morfar med nästan överallt. Mamma var ensamstående med mig och min bror och var såklart tvungen att jobba en hel del för att få det att gå ihop. Tidvis var det tuffa tider men trots det kan jag inte minnas att jag någonsin känt mig försummad som liten. Tvärtom, det har alltid funnits mycket kärlek i min familj. Vi hade ett enormt stöd i min mormor och morfar. Mormor var alltid så stark, dominant och temperamentsfull. Egenskaper som förts vidare till mig, både på gott och ont ♥ Mest gott dock. Både mormor och mamma har alltid haft ett driv, en förmåga att få saker att hända. Och det har jag också lyckats förvalta vidare. Att ta saker och ting i egna händer om man vill se resultat.

Jag minns en mjukare och ödmjuk morfar som följde mig till förskolan varje morgon. Jag var bara 12 år när han alltför tidigt lämnade oss efter en tids sjukdom. Minnet sviker mig därför bitvis när jag försöker återge en fullständig bild av honom. Vad jag minns är dock att morfar var en vänlig och väldigt generös man, han var tryggheten själv personifierad. Många barn växer upp och känner sig osedda och osynliga i sin omgivning. Kanske är det resultatet av att vuxna människor inte har tid, eller rättare sagt de tar sig inte tid. Hos oss fanns det alltid tid. Mormor kunde sitta med mig i timmar och läsa eller lösa korsord. Det var mormor som lärde mig lägga patiens (utan att fuska!:) och det var mormor som gick långpromenader med mig i Jordbodalen. Jag var allt annat än osynlig.

Som jag skrev tidigare är det svårt att växa upp och växa om sin mormor. Som liten var hon hela min värld, en person att se upp till och ta lärdom av. Idag är rollerna ombytta. Nu är jag den som ska stå stark och stötta henne när benen eller minnet sviker. Det är hårt att se vad tiden kan göra med en människa. Alla klarar inte av det och det är lättare att blunda för verkligheten och leva kvar i minnet av det som en gång var. Därför sitter också många gamla idag, på hemmet, och får aldrig eller väldigt sällan något besök. Det är så sorgligt, egentligen är det så väldigt lite som krävs. Några vänliga fraser, ett samtal om väder och vind över en fika. En kram. Beröring. Det är så lite..och det gör så mycket. Jag tänker inte längre vara den personen som blundar för sanningen. Efter allt mormor gjort för mig under min uppväxt har jag ingen rätt att inte ge någonting tillbaka nu när jag är vuxen. Nu när jag kan. Mormor har rätt att bli sedd, trots att hon är 89 år gammal och glömsk. Faktiskt just därför. Mormor är inte osynlig.