Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Då släppte jag hans ena hand och tog ett vinglas och ställde det längst ut på kanten av bordet.
"Det kommer att falla", sade han.
"Just det. Jag vill att du ska välta ned det."
"Slå sönder glaset?"
Ja, slå sönder glaset. En enkel handling, men en handling som fyller oss med rädsla utan att vi riktigt kan förklara varför. Vad gör det om vi slår sönder ett billigt glas, vi har alla gjort det oavsiktligt någon gång?
"Slå sönder glaset?" upprepade han. "Varför?"
"Det finns massor av skäl", svarade jag. "Men egentligen är det bara för att du ska slå sönder det."
"För din skull?"
"Nej, naturligtvis inte."
Han satt och såg på glaset på bordskanten, orolig för att det skulle falla.
Det är en övergångsrit, hade jag lust att säga. Det är förbjudet. Man slår inte sönder glas med flit. När vi går på restaurang eller befinner oss i våra hem är vi noga med att se till att inga glas står på bordskanten. Vårt universum kräver att vi ser till att inga glas faller till golvet.
Och ändå, tänkte jag vidare, när vi någon gång råkar ha sönder ett märker vi att det inte var så farligt. Servitören säger ´det gör inget´, och jag har aldrig varit med om att ett trasigt glas har satts upp på någon restaurangnota. Att slå sönder glas hör till livet och vi orsakar inga ledsamheter för vare sig oss själva, restaurangen eller vår nästa.
Jag stötte till bordet. Glaset balanserade på kanten utan att falla.
"Försiktig!" sade han instinktivt.
"Slå sönder glaset", insisterade jag. [...]
Gör det för att våra föräldrar har lärt oss att ta hand om våra glas och om våra kroppar. De har lärt oss att barndomens förälskelser är utsiktslösa, att vi inte ska skilja en man från prästämbetet, att människor inte gör under och att ingen ger sig av på en resa utan att veta vart han ska.
Jag ber dig, slå sönder glaset, och befria oss från alla de här fördömda åsikterna, från den här manin att söka en förklaring till allting och bara göra sådant som andra godkänner.
"Slå sönder glaset", bad jag en gång till.
Han såg mig i ögonen. Sedan lät han handen långsamt glida över bordet tills den nuddade glaset. Och med en hastig rörelse stötte han till det så att det föll ned i golvet.
Ljudet av glaset som krossades drog till sig allas blickar. I stället för att släta över händelsen genom att be om ursäkt såg han på mig och log - och jag log tillbaka.
"Det gör inget", ropade servitören.
- Paulo Coelho -
"Det kommer att falla", sade han.
"Just det. Jag vill att du ska välta ned det."
"Slå sönder glaset?"
Ja, slå sönder glaset. En enkel handling, men en handling som fyller oss med rädsla utan att vi riktigt kan förklara varför. Vad gör det om vi slår sönder ett billigt glas, vi har alla gjort det oavsiktligt någon gång?
"Slå sönder glaset?" upprepade han. "Varför?"
"Det finns massor av skäl", svarade jag. "Men egentligen är det bara för att du ska slå sönder det."
"För din skull?"
"Nej, naturligtvis inte."
Han satt och såg på glaset på bordskanten, orolig för att det skulle falla.
Det är en övergångsrit, hade jag lust att säga. Det är förbjudet. Man slår inte sönder glas med flit. När vi går på restaurang eller befinner oss i våra hem är vi noga med att se till att inga glas står på bordskanten. Vårt universum kräver att vi ser till att inga glas faller till golvet.
Och ändå, tänkte jag vidare, när vi någon gång råkar ha sönder ett märker vi att det inte var så farligt. Servitören säger ´det gör inget´, och jag har aldrig varit med om att ett trasigt glas har satts upp på någon restaurangnota. Att slå sönder glas hör till livet och vi orsakar inga ledsamheter för vare sig oss själva, restaurangen eller vår nästa.
Jag stötte till bordet. Glaset balanserade på kanten utan att falla.
"Försiktig!" sade han instinktivt.
"Slå sönder glaset", insisterade jag. [...]
Gör det för att våra föräldrar har lärt oss att ta hand om våra glas och om våra kroppar. De har lärt oss att barndomens förälskelser är utsiktslösa, att vi inte ska skilja en man från prästämbetet, att människor inte gör under och att ingen ger sig av på en resa utan att veta vart han ska.
Jag ber dig, slå sönder glaset, och befria oss från alla de här fördömda åsikterna, från den här manin att söka en förklaring till allting och bara göra sådant som andra godkänner.
"Slå sönder glaset", bad jag en gång till.
Han såg mig i ögonen. Sedan lät han handen långsamt glida över bordet tills den nuddade glaset. Och med en hastig rörelse stötte han till det så att det föll ned i golvet.
Ljudet av glaset som krossades drog till sig allas blickar. I stället för att släta över händelsen genom att be om ursäkt såg han på mig och log - och jag log tillbaka.
"Det gör inget", ropade servitören.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät
- Paulo Coelho -
Kommentarer
Trackback
