LucyVida

Sommaren 1994 var jag 14 år. Den sommaren cyklade jag och Jenny till Råå i princip varje dag för att hänga på stranden. 1994 hade man fortfarande baddräkt på stranden, trots att man var cool och 14 år. Alla hade det, inte bara jag och jag kan fundera över det än idag. Jag är allt annat än skitsnygg i bikini, jag vet. Men i baddräkt ser jag ut som en förväxt bebis och har alltid gjort, även år 1994 när det minst sagt spelade roll dessutom. Mitt största nöje och utmaning den sommaren var att glida förbi den lilla kiosken på stranden helst så snyggt och diskret som möjligt. Fanns inte en chans i världen att jag lyckades med det när min dagliga outfit bestod av en blå och vitspräcklig baddräkt, illaåtsittande och allt annat än till min fördel. Mina lår som alltid varit för tjocka såg INTE mindre ut med hjälp av baddräktens skärning. Mina bröst som alltid varit för små fick inte heller direkt ett lyft, snarare platt fall. Mitt råttiga, nej ursäkta, cendréfärgade hår som hängde i stripor hjälpte inte heller till. Men där svansade jag förbi, den lilla kiosken och försökte se ut som allt annat än 14 år. Jag ville se världsvan och oberörd ut. Lite sval men inte alltför kall. Jag önskade mig ur min oproportionellt fördelade kropp. Jag ville vara 18 (men hade nöjt mig med 16). Varför? För i kiosken jobbade Dennis. Dennis hade långt brunt hår, såg ut som en rockstjärna och var just 18 år. Dennis gick andra året på gymnasiet och var den snyggaste och coolaste killen jag någonsin sett i mitt dittills korta liv. Dessutom var han en fena på att kratta stenarna utanför kiosken så att de låg snyggt och rätt. Idag hade jag betraktat en sådan aktivitet med stor nördvarning men idag är jag också 31 år och vet bättre när det kommer till vad som är snyggt och coolt, på riktigt. Den sommaren hade jag gjort allt för att för att få kratta de där stenarna med honom. Om han bara ville se mig. Vilket han såklart aldrig gjorde. Den här ensidiga sommarromansen har självklart inget lyckligt slut. Visst hände det även 1994 att den coola 18-åringen blev tillsammans med den blyga och naiva 14-åringen. Såklart. Men sånt hände inte mig. Inte en chans i hela världen. Istället sprang jag där och frågade honom titt som tätt vad klockan var, köpte alltför många glassar och beundrade min kärlek på avstånd. Men han såg mig aldrig. Konstigt? Inte alls. Varför skulle HAN falla för en oerfaren tjej på 14 år som tultade omkring i en blå och vitspräcklig baddräkt. Idag ser jag det glasklart men önskar att jag hade haft samma självinsikt på den tiden. Då hade jag kanske inte kollat upp hans adress.. Då hade jag kanske inte låtit mig övertalas av Jenny att skriva det där kärleksbrevet och en gång för alla berätta för honom vad jag verkligen kände (som om jag egentligen hade någon aning:). Framförallt hade jag kanske tänkt efter både en och två gånger innan jag faktiskt skickat brevet. Men nej då, till de ljuva tonerna av Bon Jovi och Always på repeat i bakgrunden satt jag i Jennys tonårsrum och skrev ner min kärleksförklaring, självklart med viss assistans från min vapendragare. Jag beskrev tydligt i brevet hur jag såg ut på stranden och vem jag var för att det inte skulle behöva bli något onödigt missförstånd. Sen la jag det på lådan och väntade. Och väntade.
Jag fick aldrig något svar. Såklart. Sånt händer som sagt inte mig.

Men jag gråter inga krokodiltårar för det. Jag blev ju tillsammans med en riktig rockstjärna till slut och inte någon jäkla wannabe med hår i hästsvans och en kratta i handen.

Sist jag såg Dennis var kanske för 5 år sedan. På stan. Med två klängiga ungar om halsen och en fjunig kalufs. Det långa håret var borta. Så även hans utstrålning. Han såg faktiskt ganska trött och skabbig ut. Kanske hade han en dålig dag. Han såg rakt igenom mig, så som man ser på folk man inte känner. Men tänk om han hade vetat eller kommit ihåg:) Hur han förgyllde mina dagar och mitt kärlekskranka tonårshjärta den där sommaren 1994.