LucyVida

Det går bra nu. Livet går bra nu. Äntligen. Allting vände och lossnade när våren och ljuset och kom. Mitt 2011 började i april i år. Jag väljer att dra ett streck över årets första månader. Januari - februari - mars. Vi snackar tre månader övervägande fyllda av mörker, oro, tårar och en massa frågetecken. Men så kom lilla Minnah till världen den 1 april. Världens sötaste lilla bebbe som har vunnit mitt hjärta så totalt. Med Minnah kom ljuset och kärleken tillbaka i mitt liv. Som om jag glömt vad det verkligen handlar om. Jag menar, vad det VERKLIGEN handlar om. Känns som om jag varit i ide en väldigt lång tid och fokuserat på helt fel saker. Jag har blivit så mycket bättre på det. Att lägga energi på rätt saker och människor som betyder någonting för mig. Jag minns en gång när Laleh sa till mig att jag var en ängel och att jag skulle fortsätta vara god. Men det är svårt ibland. För det är så lätt att man tappar bort sig själv. Det är ännu lättare att trycka ner sig själv och anse att man inte duger till. Att det man gör är otillräckligt. Det är väldigt lätt att klandra sig själv för allt som går fel. Allt mörker som jag vandrat i höll på att förgöra mig. Som tur är så har jag en omgivning av guld som hjälper mig när min oroliga själ tar över och jag själv inte räcker till. Få av mina nära vet nog om hur viktiga dom faktiskt är för mig. Hur avgörande dom är för min existens. Hur jag lägger märke till och uppskattar de små gesterna. Hur jag ser och värdesätter detaljerna snarare än helhetsbilden.

Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Vad betyder en tvåtimmarspromenad till Sofiero och tillbaka igen med en kär vän att rensa tankarna med? Eller ett träningspass eller två i veckan med någon man håller av? En liten och mjuk Minnah i min famn. Minnahs fantastiska mamma som jag delar ett helt liv med. Minnahs goa pappa, som alltid får mig på gott humör med en fiskefjäs eller två. Eller en redbull och vodka eller två.. Älskar våra stunder, fester och Beste Far. En vinkväll imorgon tillsammans med någon som jag aldrig riktigt lyckas klaffa mitt schema med. Någon som jag träffar alltför sällan men som jag tänker på flera gånger, varje dag. En ny lägenhet som står klar redan efter en vecka för att en blivande och helt fantastisk man tänker just på detaljerna. En man som fixar och trixar tills varenda liten grej är på plats. Allt för min skull. För vår skull. För att vi ska ha ett hem att trivas och må bra i. En hand som greppar min när jag ligger redo för att vara med om något väldigt otäckt. Självklart säger jag att det inte behövs. Att jag inte behöver någon hand i min. Men mamma vet bättre. Eller en utflykt till Ullared. Jag älskar att åka till Ullared, men inte så mycket för shoppingen som för sällskapet och grejen att man gör det tillsammans. Om det då sker med mamma eller en bästa vän är en bonus oavsett. Vi snackar win-win i det läget. Ibland är det de små och oväntade stunderna som överraskar. När det trillar in ett mail i inboxen från en orolig bror som lagt ner hela sin själ, sitt hjärta och sin tankeverksamhet för att få mig på fötter igen. När de skrivna orden är valda med sådan omsorg att det är underförstått att mitt huvudbry har blivit hans huvudbry. Jag gömmer mig ofta bakom ett stort leende eller ett burdust skämt. Men jag registrerar varenda detalj. I alla lägen.


Så. Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Det betyder allt för mig.