LucyVida

Jag och Micke har något väldigt speciellt och vi är så glada i varandra. Jag längtar efter honom hela tiden. Hur bra eller jävlig min dag än varit så blir jag alltid så starkt glad när jag ser honom cruisa fram till entrén vid jobb strax efter klockan fem. Det slutar inte. Mickes leende sträcker sig längre och förbi regnbågen och Micke ler (nästan) alltid. Det gör mig glad. Det gör allting så mycket lättare. Sen det här med att tvingas kämpa för kärleken. Jag har aldrig riktigt förstått det. Jag förstår att man gör det för utan kärleken är vi ingenting men jag tycker inte att någon, någonsin ska behöva göra det. Micke och jag har alltid fått kriga för vår kärlek. Enligt somliga har vi någonting att bevisa. Vi måste bevisa vår kärlek anser man. Jag vet, det låter underligt i mina öron också. Men så är det.

Det är inte lönt att jag skriver att det är över nu eller att det räcker nu. Jag har försökt trycka på delete-knappen i mitt huvud så många gånger vid det här laget utan framgång. De elaka rösterna ekar därinne fortfarande. Kommentarerna. Svalheten. Missunnsamheten. Ignorera och radera och att sluta ta åt mig har jag också provat åtskilliga gånger. Funkar inte. Det enda jag kan göra är att leva med Micke som jag älskar över allt annat OCH att leva med sorgen. Den sorg som bränner i mig för att inte alla unnar oss vår kärlek och lycka. Det är en skör balansgång men det ena går tyvärr tvunget hand i hand med det andra. Jag kan försöka övertyga mig själv i oändlighet att jag vet bättre än så och att jag kan stå över allt mörker. Men i slutändan kan jag inte det. Jag är inte så stark.

De flesta dagar går det bra. Övervägande går det såklart bra. Men det finns dagar när det inte går alls. När energitjuven knackar på. Då känns allt bara så fruktlöst och jag kommer aldrig att förstå varför vi och alla andra som älskar varandra ska behöva kriga så för kärlekens skull.

Det här inlägget blev en aning mer personligt än vad som kanske anses vara bekvämt. Men hur kan man inte bli personlig i den här frågan?