LucyVida

Tänk att vara präst. Jag undrar om det kan finnas något mer varierande yrke. Varierande rent känslomässigt alltså. Man får vara med och dela ljuset och glädjen vid dop och bröllop och sedan kommer sorgen när det är begravning. Alla tårar får man beskåda. Alla sorters tårar. Glada, ledsna, förväntansfulla, desperata, kärleksfulla, förtvivlade. Allt. Det är rätt stort att vara präst, att klara av att ha det som yrke. Såklart blir de olika akterna rutin även i ett sånt jobb. Och sedan drivs man säkert av sin tro och övertygelse om det gudomliga. Det underlättar säkert när det är tungt. Men ändå. Det hade inte varit något för mig. Jag hade inte kunnat låta bli att bli för personlig.

Personlig är precis vad vår präst Mats är. Och mänsklig. Det är ganska ovanligt enligt mina erfarenheter. De präster jag har träffat förut har tenderat att vara just allt annat än mänskliga. Jag har aldrig varit med om en präst som Mats. Mats är sjukhuspräst och arbetar även som stöd för HIV och -aidssjuka. Jag kan säga att det är inte alla präster som delar hans engagemang i den frågan. Men å andra sidan är inte Mats en präst som kategoriserar och värderar människor heller. Alla är lika värda. Den inställningen och övertygelsen delar jag och Micke med honom och det räcker gott och väl för att vi ska kunna stå för en kyrklig vigsel. Och vi får inte glömma kärleken.. Mats tror på kärleken. 

Ikväll har vi varit på fika hos Mats. Det är faktiskt väldigt mysigt att över en kopp te sitta och prata om just kärleken. Om vår vigsel och bröllopet, utan att det blir högtravande och krystat.

Han är grym. Vår präst.