LucyVida

Whitney Houston.


I hallen pryder vi väggen med några av våra Lp-skivor. Fyra stycken som byts ut då och då. Och Whitneys andra skiva, Whitney, har kommit att bli ett permanent val för min del. Jag köpte den skivan på en loppis för ett tag sedan. Mycket för att jag alltid älskat Whitneys hits och särskilt I wanna dance with somebody som är med på den här skivan. Dock behöver jag inte köpa en gammal repig och illabehandlad Lpskiva för att höra den låten. Såklart inte. Det handlar först och främst om omslaget. Skivomslaget symboliserar en svunnen och viktig tid för en nostalgiker som jag, som alltför ofta väljer att se bakåt och romantisera istället för att blicka framåt. Min barndom. Mitt åttiotal. Spotify är bra på mycket och gratis är gott. Men det fysiskt påtagliga värdet i musiken kommer Spotify aldrig att kunna leverera. Vilket kan kvitta för dagens generation och säkert flera i min generation. Men för nostalgikern, barnet och tonåringen i mig spelar det stor roll. Jag kommer aldrig att göra mig av med mina Lpskivor. Tvärtom. Jag tycks bara samla på mig fler och fler. Som att jag ständigt lägger ett pussel där allt fler bitar faller på plats med tiden. Det gör mig hel att minnas min dåtid. Därför blir jag splittrad när en legend från min barndom går bort.

Att Whitney dör, inte ens 50 år fyllda, är kanske inte direkt oväntat. Men inte blir det mindre sorgligt för det. Chocken. Det är som att luften går ur mig. Och såklart väljer jag att minnas. Allt jag kan. Bodyguard hade premiär i Sverige när jag var 12 år. Mamma och jag var och såg den på bio. Det var 15-års gräns och jag tyckte det var både spännande och mysigt att se den med mamma. Vi älskade redan soundtracket och framförallt I will always love you, såklart. Jag minns ett annat tillfälle från samma tid när låten var ny och mamma och jag körde genom stan, mot Laröd. Vi tog alltid strandvägen när vi av någon anledning skulle åt det hållet, bara för att drömma oss bort när vi passerade husen som ligger så fint vid stranden. Här ska vi bo nån gång, tänkte vi varje gång. Höjdpunkten var när vi närmade oss Tinkarpsbacken och de på den tiden nybyggda, gula HSB-husen, även kallade Melrose Place-husen (internt..). Det var en av mina högsta drömmar som liten, att få bo där. Och jag minns den kvällen, någon gång 92-93, när mamma och jag cruisade förbi till tonerna av Whitney. Och jag hade min röda jacka med spräckligt färgat foder på insidan. Allt kändes så fräscht och modernt. Inga drömmar var ouppnåeliga. Så 90-tal.

Och det är så jag nu i första hand väljer att minnas Whitney Houston, som en stor stjärna vars drömmar slog in. Fräsch och modern. Och det är med nya ögon, en aning sorgsnare, som jag kastar en blick på Whitney imorgon bitti när jag låser dörren och ger mig iväg.

Med nyheten om Whitneys bortgång dog även en bit av mitt barndomshjärta. Det är inte första gången så sker och garanterat inte den sista. Jag kommer dock aldrig att sluta lägga mitt pussel. Mitt liv är som en evig jakt på de där pusselbitarna. Allt för komma så nära känslan som möjligt. Av att vara hel.