Författardrömmar
Är på väg hem nu efter tre dagar i Göteborg med lilla familjen. Igår var vi på Bokmässan. Jag älskar verkligen mässan trots alltför mycket folk, trängsel, stress och syrebrist. När man är på mässan känner man verkligen att man är där det händer. Allt är i rörelse hela tiden. Nya människor. Man ramlar in i nya kontakter. Och jag tänker att det är här, precis här, drömmarna slår in. Här kan de faktiskt bli verklighet. Med lite tur, en massa talang och en smart säljstrategi. Kanske lämnade jag ett avtryck hos något av förlagen igår. Jag hoppas det. Mina präriehundar vill ut nu. Ut och leka och lära alla små vetgiriga ungar en himla massa bra saker!
Och jag har alltid vetat att jag vill leva annorlunda. Göra annorlunda för mig själv, mina maybebabies och min eventuella hund.
Det kanske är skruvat. Naivt till och med.
Men jag har alltid velat ha allt det där. Det där som jag inte hade när jag växte upp.
Kärnfamilj. Två föräldrar. Och en hund. Jag ville ha en sån där Lady, i Lady & Lufsen.
Men jag hade nöjt mig med en tax.
Du förstår, allt hade varit så mycket enklare då.
Och som barn gillar man enkelt. Och svart eller vitt. Att kunna svara ja eller nej när någon frågar.
Ibland känns det som att mitt liv alltid varit ett enda långt försvarstal.
Att behöva försvara och förklara saker. Saker som man som barn inte alla gånger förstår. Saker som vuxna inte kan förklara för sina barn.
Jag bryr mig inte om vad andra säger.
Det är alltid barnen som kommer i kläm. Alltid när vuxna och vuxnas beslut är inblandade.
Kanske och förhoppningsvis är det då så att man som barn lär av sina föräldrars misstag. Eller så går man i samma fotspår, följer samma mönster och hamnar i samma fällor som de tidigare.
Valet och ansvaret vad gäller mitt eget liv är mitt och enbart mitt. Och jag har alltid vetat att jag vill leva annorlunda. Göra annorlunda för mig själv, mina maybebabies och min eventuella hund.
Det här är inte en pekpinne riktad åt mina föräldrar.
Nåväl, inte helhjärtat iallafall.
Hade jag växt upp som curlingbarn med silversked i mun hade jag kanske inte utvecklat mitt driv, min hunger, min vilja, envishet och kärlek till att förändra det som inte fungerar och göra saker annorlunda. Kanske till och med bättre. Jag hade förmodligen aldrig blivit så bra på att ta hand om mig själv, min egen ekonomi och få en vardag och tillvaro som fungerar självständigt på egen hand. Något som verkar vara nog så svårt för flera unga idag där föräldrarna många gånger fixar biffen, eller jobbet, eller lägenheten utan att man själv behöver dra ett strå till stacken.
Jag kan ta hand om mig själv. Min mamma lärde mig allt om det och att aldrig göra mig beroende av någon annan. Och för det är jag väldigt tacksam.
Men ändå så kommer jag aldrig ifrån barnet i mig. Du vet det där barnet som i skolan förväntades rita de där teckningarna på familjen, den där förbaskade hunden, huset och hela stora familjeidyllen i alla regnbågens glada färger. Tänk att något så simpelt och så Svensson en gång varit en dröm.
Som barn var det länge hela min värld.
Drömvärld.
Det skulle vara enkelt. Inga frågor tack. Man ville inte sticka ut.
Allt det där som jag i motsatt riktning söker som vuxen.
Inte för enkelt, gärna lite svårt. Frågor på det? Det är ok att vara annorlunda.
Resultatet av min barndom.
Kanske är det det som kallas att växa upp.
Oavsett så är min strävan och ambition att göra det så enkelt som möjligt för Love. Och då menar jag naturligtvis inte ur ett curlingperspektiv. Jag kommer att ta med alla goda och glittriga ting som jag fått lära och ärva av mina förebilder som barn. Och jag är övertygad om att Micke kommer att göra detsamma. Kvar blir sedan två vuxna. Två föräldrar, som alltid och så länge tiden är på vår sida, kommer att följa och stötta Love så mycket han bara vill och tillåter oss. Enade eller isär, det vet bara stjärnorna. Dock ständigt närvarande.
Närvarande.
Ansvaret bär jag och Micke. Aldrig Love.
Enklare än så blir det inte. Svårare än så ska det inte behöva vara.
Det är klart. En hund blir det kanske aldrig.
Men kanske en undulat, om några år. Eller ett marsvin till.
Tandsprickning
Du kryper upp till mig
Vill bara vara och se på Tweenies
Du är så varm
Jag känner hur din kropp blir tyngre
Dina andetag likaså
Aldrig sover du i min famn
Bara när du inte är ok
Jag borde passa på att njuta av
din plötsliga craving för närhet
Men det går inte
Inte när du är så ledsen
Du vaknar med ett ryck i mina armar
Skrämd ser du på mig
Varför mamma? läser jag i dina ögon
Och så kommer panikgråten igen
Den som inte går att trösta bort
Den som bara måste härdas ut
Tills du inte orkar gråta mer
Och bara sitter och hulkar
Med tom blick
Maktlös och hopplös är jag
Glansig i ögonen
Men jag behåller mitt lugn
För din skull
Varje gång är det såhär
Varje gång tar det en bit av
Mitt mammahjärta
Älskade Love, jag hade burit din smärta och ångest barfota till Kina och tillbaka
Allt för att du skulle slippa
Ha ont
Om jag bara kunde
Förbaskade jävla tandsprickning
Jag undrar vad jag vill. Vem jag är. Vill jag ha någon? Någon ny? Eller längtar jag bara tillbaka till det jag hade.
Året är 2003 och jag är halvvägs i min utbildning. När jag är färdig har jag för avsikt att jobba järnet och offra blod, svett och tårar för att nå mina mål. Jag ska nämligen bli chef. Jag har inte riktigt klurat ut inom vilken bransch men chef vet jag att jag vill bli. Kanske inte VD, jag kan tänka mig en mellanposition. Har planer på och drömmar om att starta något, ett hotell kanske, med bästa kompisen som går samma utbildning. Hur det blir får tiden utvisa. I början av år 2003 är jag 23 år ung och trött och singel och delar en lägenhet med min mamma. Alltid med för höga och orimliga krav på mig själv. Jag pluggar ihjäl mig. Jag jobbar ihjäl mig. Jag festar ihjäl mig. Och jag älskar ihjäl mig. Allt för att vara duktig, leva upp till kraven och få det att gå ihop. Jag har lämnat en stor men destruktiv kärlek bakom mig. Det var faktiskt ganska lätt när jag väl bestämt mig. Förvånansvärt lätt. Resten av året drömmer jag om min omöjliga barndomskärlek samtidigt som jag gör upp planer med en het sommarromans om att försöka ses igen. På något sätt. Någonstans i världen. År 2003 är jag helt förvirrad. Och uttråkad. Och jag är så självupptagen att det nästan är äckligt. År 2003 har jag också världens bästa vänner som jag hittar på roliga och spännande äventyr med. Vi reser utomlands flera gånger. Turkiet. Grekland. Italien. Jag älskar att resa. Och att hitta på dumheter när jag är iväg. På nyårsafton år 2003 träffar jag min allra största kärlek. Helt oväntat. Jag som stämt träff med en annan snubbe. Istället ramlar jag in i Honom. År 2003 är kärlek det enda jag har i huvudet. Jag vet att jag vill gifta mig i vit klänning när jag är 30 och jag känner ingen som helst längtan efter barn. Någonsin.
- - -
Året är 2013. Jag är mammaledig. När jag gick hem på föräldraledighet under hösten 2012 hade jag arbetat som ekonomiassistent i nästan 7 år. Jag som alltid lite skämtsamt brukat säga att jag älskar inte siffror men jag accepterar dom, och dom verkar acceptera mig också. En större passion än så har vi hittills inte upplevt tillsammans. År 2013 är jag 33 år ung och klok och gift med mitt livs kärlek. Det är inte mannen från 2003. Vi tappade bort varandra nånstans på vägen. Och lyckas man med nåt sånt. Tja, då var det nog inte den största kärleken iallafall. År 2013 bor jag med min man och bebis i en trerumslägenhet i stan. Jag känner mig trygg och lycklig. År 2013 har jag passerat de 30 och jag är så långt ifrån en chefsposition man kan komma. Det är ingenting jag suktar efter längre. Sju år på heltid i arbetslivet har fått mig att inse det. Däremot älskar jag att skriva och skulle gärna utveckla mig själv inom det. Jobba med det. På något sätt. Jag värdesätter min tid som mammaledig skyhögt. Min fritid när jag arbetar likaså. År 2013 har jag fortfarande världens bästa vänner. Där talar vi om samma kärlekar i mitt liv som 2003. Och jag vet att jag kommer att skriva precis samma sak år 2023. Livslång kärlek. Nu har vi alla barn. Festandet har minskat. Fredagsmyset har ökat i raketfart. Jag är helt nöjd med det. Det finns ingenting som lockar längre därute. Allt är redan gjort. Alla dumheter. Spänningen. Men visst går vi fortfarande ut och skakar de lurviga ibland. Och boxen och tequilan hänger fortfarande med då. Livslång kärlek var det ja. År 2013 är jag mamma till en pojke som heter Love och som snart ska fylla 1. Jag längtade aldrig efter barn före Love. Jag skojar inte. Har aldrig känt det. Nu skulle jag lätt kunna tänka mig tre. Om jag inte vore så gammal. Love är det bästa som hänt mig. Jag fattade aldrig vad alla andra snackade om. Tyckte bebisar i allmänhet såg ut som sura russin och jag lilla ego kunde inte tänka mig att leva med någon annan än mig själv. Möjligtvis den stora kärleken. Och ett marsvin. That's it. Nu resonerar jag annorlunda. 2013 har jag en uppgift och det är Love. 2003 hade jag tusen. Inte en enda av dessa tusen kan jag komma ihåg idag. 2013 är familjen i fokus. Jag önskar och ber att alla nära och kära ska få behålla sin hälsa och att vi än har massor och miljoner av år tillsammans framför oss. Mina drömmar och krav är således lika omöjliga och orimliga idag som för tio år sedan. Men en schysst femrummare med innergård ett par kvarter härifrån ska väl inte behöva vara en omöjlighet.
Om ett par år eller så.
