LucyVida

Och nu kom vÅra mojitos precis in. HÅrt liv.

Yamas!

Livet börjar så sakta komma tillbaka igen. Det firar jag med flera glas vin ikväll. Fyra jobbdagar kvar, därefter väntar en dryg veckas ledighet. Så välförtjänt. Så efterlängtat. Medan den svenska sommaren lyser med sin frånvaro drar jag och baby till Grekland och Samos. Bara en vecka kvar..:)

♥


Och här ska vi bo..
:)

De senaste dagarna har mina och alla andras tankar av förklarliga skäl gått till de sörjande i Norge. Jag är och har alltid varit en orolig själ. Jag känner väldigt starkt och mycket när det kommer till alla sorters orättvisor i världen. Det är inget unikt i sig, vi är många. Som tur är. Det är viktigt med känslor. Men ibland lägger mina tankar beslag på mig på ett sätt som gör mig totalt paralyserad och förlamad. Jag känner mig då otillräcklig och mår sjukt illa över all weltschmerz. Jag vandrar i mörker. Tragedin i Norge blev jag inte fullt och på allvar medveten om förrän igår morse när jag läste nyheterna. Jag fick fokusera länge och läsa om och om igen flera gånger innan jag riktigt kunde greppa vad som hänt. Det känns fortfarande inte riktigt verkligt för mig. Jag kommer aldrig att sluta tro att varje människa föds god. Jag kommer aldrig att sluta tro att med kärlek skapar vi harmoni och får man bara tillräckligt med mycket kärlek från start så lär man sig att det är det enda rätta och levererar det vidare till sin nästa och sin omgivning i stort.  Ungefär som skicka vidare. Men världen är inte perfekt. Alla får inte kärlek. Sjukdom och okunskap infekterar hjärnan så att det svartnar för ögonen på somliga. Det finns trasiga människor och om inte förr så i fredags blev vi varse och det med besked.

Jag blir ledsen och rädd när jag tänker på hur man kan värdera och kategorisera människor och folkgrupper på ett så omänskligt sätt. Jag känner ingen förståelse för kategorisering av människor överhuvudtaget. Jag funderar inte över hudfärg, sexuell läggning, religion eller politik varken när det kommer till familj, nära vänner, bekanta eller samhället i stort. Kalla mig naiv, det kan jag leva med. Men jag kan inte leva med eller acceptera den främlingsfientlighet och rasism som blir alltmer synlig och påtaglig i vårt samhälle, tack vare Sverigedemokraterna. Tack vare Anders Behring Breivik. Det gör alldeles för ont. Det kryper under huden på mig som en parasit. Förbannade weltschmerz.

När terrordåd av detta slag inträffar blir frågan oundviklig. Vad är det för värld vi lämnar över til våra barn?
Ondska och trasiga människor har i alla tider tagit form i olika skepnader. Det kommer att födas barn oavsett hur mörk eller ljus vår tillvaro är. Jag kommer fortsätta att tala för kärleken och mångfalden både bland vuxna och barn. Jag anser att det är min samhälleliga plikt att göra så. Viktigast av allt är att vi aldrig låter okunskapen segra. Anders Behring Breivik är en förlorare av största mått och jag hoppas att en eller flera ser till att det kommer att gå på repeat i hans huvud ända tills den dagen han dör.

De senaste dagarna har jag njutit mer än vanligt av varenda sekund. Varje minut är värdefull. Varenda aktivitet engagerar jag mig i med största omsorg. Jag behöver suga in all energi som bara finns för att orka med kommande veckor. Det här är lugnet före stormen.

If it's not ok, it's not the end.

Imorgon smäller det i Laröd! Jag och mina allra närmsta och bästa TJEJER värmer upp inför den kommande bröllopsfesten i september. Vi ska skåla, vi ska skratta, vi ska mingla, vi ska grilla, vi ska dansa, vi ska åka segway. En och annan överraskning finns med på agendan också..

Pia, min goda vän och vapendragare på jobb är morgondagens host och hon är mer än fantastisk. Jag är så tacksam för hennes generositet, initiativ och engagemang inför den här tillställningen att det finns inte. Framförallt är jag glad över att ha Pia så nära som vän. Dagar när min motivation är noll och jobbet bara känns som ett stort tungt cementblock på mina axlar får hon mig ändå att ta mig dit. Frågan är hur jag ska överleva hennes semesterledighet och frånvaro från jobbet de kommande 4 veckorna.. Men det får bli nästa veckas huvudbry.
Imorgon smäller det!:)

Jag vet att rubriken talar sanning. Det är mina egna kärlekskranka rader som jag citerar, från en svunnen tid i tonåren då jag försökte vara poet. Men varför måste min kärlek till Ben & Jerry vara så stor så att den inte längre är hanterbar? Alla har vi svackor, inte minst jag. Men det allra mesta klarar jag att stå emot i vardagen när jag kämpar som mest på FS och äter rätt kost. Det mesta, men INTE Ben & Jerry. Och varför skulle denna onsdag vara ett undantag? Självklart trillade jag dit, igen. Som tur är har jag bara en kärlek i deras utbud. Hur skulle jag annars se ut? Uh..

Min allra största kärlek (näst efter Micke ?) är Phish Food. Helt förblindad är jag när det kommer till denna krämiga chokladglass med kolavirvlar, marshmallows och chokladfiskar.

Phish Food, mitt hjärta och mina extrakilon tillhör dig. Och kommer jag inte i klänningen den 24 september är det ditt fel och då, om inte förr, kommer vår kärlekssaga att ta slut.
Eller..?!

..Och här är innehållet i paketet! Mamma har spanat på den här klänningen vid flera tillfällen så hon blev både överraskad och glad. Kul:) Operationen gick bra så nu är det Citodon och vila som gäller.. Blir en utmaning för min söta lilla mamma som helst inte sitter still alltför länge ♥

Är det inte sjukt deprimerande med oflexibla människor? Människor som bara rör sig inne i sin egen lilla box, hänger med samma personer, tycker om samma saker, delar samma intressen, hittar på samma grejer. Som man ALLTID gjort. Och aldrig att man skulle våga ta ett litet, litet steg utanför sina egna ramar för det kan ju resultera i andnöd. Vara direkt livsfarligt. Det kan ju vara livshotande att lära känna nya människor. Det är ju livsfarligt att göra saker på annorlunda vis än förut. Framförallt är det en stor risk att ta del av olikheter och ny eller främmande information. Ja det är en risk. En stor risk att man faktiskt lär sig något nytt! Man kanske till och med utvecklas som individ. Vi pratar verkligen livsfarliga saker nu. Förändring. Jobbigt för somliga? Nyttigt för de flesta. Sjukt osexigt och framförallt bakåtsträvande är det med förändringsfientliga människor år 2011. Dessa kvarlevor från en svunnen tid som vandrar runt som zombies. Herregud, ta ett steg ur den där boxen och andas in lite ny luft. Besök platser utanför din egen lilla håla. Kommunicera med människor som kanske inte är självklara i din vanliga och trygga vardag. Hitta på nya aktiviteter med gamla vänner. Var lyhörd och öppen för andra sätt att umgås. Få relationer växer, frodas och mår bra om man ska göra saker som man alltid gjort dem. Bli inte hämmad. Bli inte bitter.
Lev livet istället. Innan det är försent.

...