LucyVida

Divine Magazine är en gratis webbtidning med fokus på välmående och inspiration för en njutbar och hälsosam livsstil. Vi vill skapa en tidning där skönhetsideal, press på att vara "bäst på allt" och ha en bra karriär skjuts åt sidan. Vi delar bland annat med oss av goda recept, hälsoartiklar, spännande intervjuer, mode, skönhetstips, resereportage, film- och boktips samt lite vardagliga tips på hur man får en hållbar och välmående livsstil.

Kolla in senaste numret av DM! På sidan 27 hittar du kanske någon som du känner igen.
Klicka här för att komma till Divine Magazine.

Jag hörde dig, blev nyfiken och tassade på tå till ditt rum. Helt i onödan.

Du var klarvaken och brast ut i ett busigt leende när du såg mig. Och jag smälte. Som vanligt.

Du vände och vred och jollrade. Du var inte alls trött längre.

Jag tog upp dig fastän jag kanske inte borde. Men det går ju inte att motstå dig.

Med dig i min famn kikade vi runt på alla dina saker i ditt varma, fina rum med alla varma och klara färger.

Du gillar Nalle Puh. Jag kan redan ana att du kommer att bli ett stort fan med tiden.

Vi hör din pappa från vardagsrummet. Han frågar om jag tagit upp dig.

Jag som tyckte att jag var diskret.

Ja, svarar jag lite skamset. Jag kunde inte låta bli.

Såklart är det mer än ok. Jag vet ingen som har så flexibla och kärleksfulla föräldrar som du.

Vi går in och sätter oss i vardagsrummet.

Du tycker om mitt silverhalsband med fyrklövern. Du vill ha det men jag busar bort din envisa vilja.

Tids nog ska du få hålla och känna. Men inte riktigt än.

Jag älskar dina små händer i mina. Efter en liten stund, när du grejat färdigt, så somnar du i mina armar.

Det är det största jag vet just nu. Att ha dig vilande i min famn.

Då känner jag att jag lyckats.

På bottenvåningen i vårt hyreshus finns en loppisbutik. För 5-10 år sedan fanns det inte i min värld att gå på loppmarknad. Bara tanken att köpa secondhandprylar var dammig, smutsig och rentav äcklig tyckte jag. Jag är av helt annan åsikt idag kan jag säga. Idag vet jag inget som känns så äkta och nostalgiskt som att gå på loppis. Jag har upptäckt att ju äldre jag blir desto större behov har jag av att söka mig tillbaka till mina rötter, till mitt 80-tal och till min barndom. Hur coolt känns det inte att stå och bläddra i gamla barnböcker och återupptäcka eller känna igen böcker från när man var liten? Böcker som jag ibland glömt bort att de ens fanns. Jag mår skitbra av det och av alla dessa döda ting från en svunnen tid. Det är få saker som får mig att känna mig så levande som just prylarna och leksakerna från min egen barndom.

På morgnarna när vi går till bilen brukar jag alltid kika in i loppisbutikens skyltfönster för att se om det frontats något nytt som kommit in. Och i måndags upptäckte jag till min barnsliga förtjusning att de fått in ett Lundby dockhus. Lundby. Lundby. Lundby. Lundby är nostalgi. Jag älskade mitt eget Lundby hus. Jag älskade att möblera om i det och jag älskade att tända de små taklamporna. Sedan jag såg det där huset i måndags har jag knappt kunnat tänka på annat. Tyvärr är inte just detta hus i ett jättebra skick så det blir inget köp. Men jag är på jakt så till slut ska jag nog vinna tillbaka mitt Lundby dockhus. Jag kan verkligen inte tänka mig en snyggare möbel just nu. Och nej, jag vill inte köpa ett helt nytt i en leksaksaffär för det är inte samma sak. Inte för mig.

Helt slutkörd är jag efter stress med månadsbokslut och allt vad det innebär. Så surfar jag in på Mickes blogg och ser hur olika våra dagar sett ut idag och blir avundsjuk. Tror jag ska ta med mig ett fysiskt wordfeud a la Alfapet till jobbet nu när det lugnat ner sig och se om någon vågar möta mig i en match IRL. Är dock tveksam till det. Det går inte att vinna över mig.

Segare måndag får man leta efter. För att väga upp en tråkig dag på jobbet unnar vi oss lite vardagslyx såhär på kvällen. Vi skippade nötfärsen och gjorde bakad potatis med hemmagjord skagenröra och massa grönt istället. Pricken över i:et är den skivade AVOCADON. Funkar som tillbehör till allt jag äter för tillfället.

Efterrätt? Tja varför inte. Baby och jag tuggar i oss Dumlekola/gingerbread just nu. Smak och konsistens påminner vääldigt mycket om pepparkaksdeg. Alex, du kommer att älska dem..
Överraskande goda!:)

Här var det snabba ryck igår. Vi har pratat länge om att byta ut våra bruna soffor till ljusgrå och i veckan gjorde vi slag i saken och la ut vår soffgrupp på Blocket. Igår eftermiddag dök det upp en tjej med släp och grejer och ville ha dem på studs så det var ju bara att sälja! Önskvärt är ju knappast att sitta på varsin stol en fredagkväll så vi drog ut till IKEA och köpte de nya sofforna direkt. Och det blev hur bra som helst.

1999 var året då jag gick på jakt efter den perfekta balklänningen. Studentbalen var nästan större än själva examen. Åtminstone upplevde jag det så. Ända sedan Titanic gick upp på bio två år tidigare så visste jag precis hur min klänning skulle se ut. Jag ville såklart ha en av alla Roses vackra klänningar i filmen. Det var dock svårare att få till i praktiken visade det sig. Mamma och jag gjorde allt för att försöka hitta rätt tyger men det gick bara inte så jag fick lägga ner min dröm om den där klänningen. Jag har dock sedan dess aldrig riktigt släppt tanken om Roses otaliga vackra klänningar och jag får väl ärligt medge att dessa kreationer har inspirerat mig och varit av stor betydelse när jag sökt efter den ultimata brudklänningen. Jag fann min brudklänning i Köpenhamn i våras och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Och nu, när de sista justeringarna är gjorda ser jag det klart. Hur likt snittet är och var jag hämtat min inspiration.
Äntligen har jag fått min Titanicklänning. Min helt egen Rosekreation, a la Louise.

Jag måste berätta om en vän. Hon är så mycket mer än bara en vän. Hon är en ängel. Ja, jag tror på änglar. Jag tror på änglar bland människor. Varför är min vän en ängel? För att hon tar hand om och bryr sig om människor som inte riktigt kan ta hand om sig själva. Varje morgon när hon går till bilen för att köra till jobbet passerar hon en man som har fått bygga sitt eget hem bland bråten, träd och buskar. Han har inget riktigt tak över huvudet. Ett sånt som du och jag har. Han har ingen värme och ingen eld om han inte gör upp en brasa att själv hålla liv i. Han har inga element att vrida på när han fryser. Han bor i ett skjul. Året runt. Jag vet inte hur långt steget är från att ha fyra väggar och ett tak till ingenting. Jag vet inte hur man hamnar där. Kanske fanns det aldrig något alternativ från start eller så fanns det kanske det. Oavsett. Det är inte min sak att döma eller bedöma. Min vän har förmågan att se människor. Alla människor. Både de som bor i hyreshus och i skjul med endast stjärnorna som tak. I början småpratade de bara lite, inte mycket mer än ett "hej" egentligen. Inte mycket mer krävs. Ett "hej" kan förgylla en annan människas dag på ett sätt som du och jag kanske aldrig riktigt kommer att förstå. Genom att säga "hej" bekräftar jag dig. Och när jag bekräftar dig så finns du. Existens och synliggörande. Det är av betydelse.

Ibland när hon kommit förbi efter jobb har han inte varit där, på flera dagar. Då blir min vän orolig. Hon bara är sån. Men oron blir stillad när hon ser honom igen. För det gör hon till slut. Han tycks alltid komma tillbaka. Ibland ger hon honom pengar. Ibland ger hon honom en kaffe eller en macka. Någon gång har hon hängt en flaska Explorer i en påse när han inte varit "hemma". Ja du läste rätt. Sprit. Det är väl inget sätt att hjälpa honom ur hans misär direkt? Förmodligen inte. Förmodligen är inte rehab eller en helg på närmsta avvänjningsklinik något som står särskilt högt på hans to-do-lista heller. Nej, spriten hjälper honom kanske inte bort från sin tillvaro men den hjälper honom kanske att hantera den. Just idag. När mörkret, hösten och vintern tar vid och det blir kallt och fryser på. Jag har ingen aning. För jag har aldrig varit där. Jag har en kalender som jag planerar mina dagar, veckor och ibland månader i. Vad planerar han? Planerar han ens? Förmodligen inte. Det handlar om att ta sig igenom dagen eller kanske till och med de närmsta timmarna. Oavsett. Hur han gör det eller vilka medel han tar till är inte heller min eller någon annans sak att döma eller bedöma.

För några dagar sedan gick min vän förbi mannen i skjulet för att ge honom sin bäddmadrass. Hon hade köpt en ny till sin säng och tänkte att istället för att bara slänga den gamla så kunde den kanske göra nytta hos honom istället. Han var inte där just den morgonen så hon lämnade madrassen vid sidan. Lite gömd, sådär. Och igår, när en annan vän promenerade förbi på eftermiddagen hade hon sett den här mannen ligga helt invirad och dubbelvikt i sin nya madrass. Han såg ut som en hamburgare. Han gottade sig och såg så nöjd ut. Han njöt. Den gamla, tunna och skitiga madrassen han tidigare sovit på låg nonchalant slängd utanför hans hem. Kasserad. Utbytt. Till något bättre.

Jag har egentligen inget mer att säga om det här. Jag var bara tvungen att berätta om min vän. Som ser andra människor. Jag älskar henne så för det där med madrassen.. Damn alltså.

Alla dagar och helger blir verkligen inte som man tänkt sig. Och den här helgen blev väl tyvärr på sätt och vis en sådan helg, som mest har stulit energi. Men den började väldigt bra iallafall, med lördagsmys i sängen med mina två favoritkillar följt av en sjukt trevlig shopping- och fikarunda i city med fina Fröken C:) Just det här att kunna sitta ute, på Ebbas fik och äta en fin lunch i början av september. Det måste vi ta vara på. Så underbart väder som den här helgen har bjudit på har man inte behövt vara inomhus någonting. Med det sagt klickar jag på Gilla-knappen och loggar ut. Än finns det tid för söndagsmys innan väckarklockan ringer.

Och glöm inte bort. Att ta hand om varandra därute. Det blåser kallare vindar nu.
Det märks att hösten är på väg.