LucyVida

Segare måndag får man leta efter. För att väga upp en tråkig dag på jobbet unnar vi oss lite vardagslyx såhär på kvällen. Vi skippade nötfärsen och gjorde bakad potatis med hemmagjord skagenröra och massa grönt istället. Pricken över i:et är den skivade AVOCADON. Funkar som tillbehör till allt jag äter för tillfället.

Efterrätt? Tja varför inte. Baby och jag tuggar i oss Dumlekola/gingerbread just nu. Smak och konsistens påminner vääldigt mycket om pepparkaksdeg. Alex, du kommer att älska dem..
Överraskande goda!:)

Jag står inne på tjejtoan på ett stökigt och högljutt Tivoli. Jag är inte ensam. Framför mig står världens bästa tjej och ger mig en kärleksförklaring som inte är av denna värld. Hon tar tag i min arm och håller den hårt, som att det ger extra tyngd till varje ord som kommer ur henne. Som för att jag verkligen ska förstå hur viktigt det är, det hon säger. Jag blir helt mållös. Tagen. Alla ljud och röster utanför toalettdörren domnar bort till ett blekt och dimmigt bakgrundsblurr. Det snurrar i mitt huvud och det känns som att jag står bredvid och utanför min kropp och betraktar hela samtalet.
Varför är jag så dålig på att ta emot hyllningar och fina ord? Jag önskar att jag var bättre på det.
Men tyst står jag där med flackande blick och glansiga ögon. Generad och smickrad. Stum och rörd.

Plötsligt börjar någon banka hårt på dörren. Brandlarmet har gått och lokalen måste utrymmas.
Vår stund kommer till ett abrupt slut men hon hade fått sagt allt hon ville.
Och jag glömmer aldrig.

Se vad kärlek kan göra. Det finns ingen större makt i världen än kärleken.

Vi älskar er
♥

Och här är er låt, en klassiker vid det här laget..

Mr. Strong by Blunderhead

Nu heter vi Jondalen i efternamn. Louise & Micke Jondalen. Det låter som musik..
♥

Jag och Micke har något väldigt speciellt och vi är så glada i varandra. Jag längtar efter honom hela tiden. Hur bra eller jävlig min dag än varit så blir jag alltid så starkt glad när jag ser honom cruisa fram till entrén vid jobb strax efter klockan fem. Det slutar inte. Mickes leende sträcker sig längre och förbi regnbågen och Micke ler (nästan) alltid. Det gör mig glad. Det gör allting så mycket lättare. Sen det här med att tvingas kämpa för kärleken. Jag har aldrig riktigt förstått det. Jag förstår att man gör det för utan kärleken är vi ingenting men jag tycker inte att någon, någonsin ska behöva göra det. Micke och jag har alltid fått kriga för vår kärlek. Enligt somliga har vi någonting att bevisa. Vi måste bevisa vår kärlek anser man. Jag vet, det låter underligt i mina öron också. Men så är det.

Det är inte lönt att jag skriver att det är över nu eller att det räcker nu. Jag har försökt trycka på delete-knappen i mitt huvud så många gånger vid det här laget utan framgång. De elaka rösterna ekar därinne fortfarande. Kommentarerna. Svalheten. Missunnsamheten. Ignorera och radera och att sluta ta åt mig har jag också provat åtskilliga gånger. Funkar inte. Det enda jag kan göra är att leva med Micke som jag älskar över allt annat OCH att leva med sorgen. Den sorg som bränner i mig för att inte alla unnar oss vår kärlek och lycka. Det är en skör balansgång men det ena går tyvärr tvunget hand i hand med det andra. Jag kan försöka övertyga mig själv i oändlighet att jag vet bättre än så och att jag kan stå över allt mörker. Men i slutändan kan jag inte det. Jag är inte så stark.

De flesta dagar går det bra. Övervägande går det såklart bra. Men det finns dagar när det inte går alls. När energitjuven knackar på. Då känns allt bara så fruktlöst och jag kommer aldrig att förstå varför vi och alla andra som älskar varandra ska behöva kriga så för kärlekens skull.

Det här inlägget blev en aning mer personligt än vad som kanske anses vara bekvämt. Men hur kan man inte bli personlig i den här frågan?

Här var det snabba ryck igår. Vi har pratat länge om att byta ut våra bruna soffor till ljusgrå och i veckan gjorde vi slag i saken och la ut vår soffgrupp på Blocket. Igår eftermiddag dök det upp en tjej med släp och grejer och ville ha dem på studs så det var ju bara att sälja! Önskvärt är ju knappast att sitta på varsin stol en fredagkväll så vi drog ut till IKEA och köpte de nya sofforna direkt. Och det blev hur bra som helst.

Såklart kommer det ett bildspel snart från vår himmelska smekvecka i Santorini. Har upplevt ganska så mycket av den grekiska övärlden vid det här laget och kan till viss del tycka att några av öarna är same-same, vilken man än åker till. Men Santorini med Calderan och solnedgången, det är verkligen något speciellt. Vi tog bussen till Fira nästan varje dag för att gå i de mysiga och trånga gatorna och kvarteren med alla utställare, konstnärer och designers. Vi kunde gå och beundra i flera timmar. Och så var det ju det här med solnedgången.. Så romantiskt att jag tror att den mest luttrade hade trillat dit.
Det går inte att inte vara kär, i Santorini.

Jag kan.