LucyVida

Fredagmorgon.

Micke har gått till jobbet för en stund sedan.

Jag vaknar av solens strålar som söker sig fram i springorna mellan rullgardinen och fönstret.

Dom värmer gott.

Jag är utsövd. För en gångs skull.

Det är tyst i lägenheten.

Därför dröjer jag kvar ännu ett tag innan jag stiger upp.

Kollar FB och Instagram i mobilen.

Funderar.

Kliver ur sängen och går in i Loves rum.

Han som aldrig annars tar sovmorgon ligger och suttar så sött på nappen.

Det glittrar om honom.

Som en liten ängel.

Så mycket egentid helt plötsligt.

Vad gör jag nu?

Går ut i hallen och tar upp HD som ligger nedanför brevinkastet.

Häller upp ett glas Oboy och sätter mig med tidningen i köket.

Det går nästan att ta på lugnet som denna morgon ustrålar.

Helt och totalt befriad från stress och måsten.

Tar fram kulturdelen. Resten av tidningen hamnar direkt i återvinningen.

Som vanligt.

Har precis ögnat igenom dödsannonserna när mobilen börjar vibrera.

Den ringer, men är på ljudlös.

Jag känner igen numret och får fjärilar i magen.

Pirr pirr.

Jag svarar.

Jag blir helt stum.

För första gången i mitt liv har jag hittat mitt kall.

Jag söker drömjobbet. Och får det.

Sånt händer inte mig.

Jag kan inte ta in det.

 

Stillbilden upphör då jag hör joller från Loves rum.

Han är vaken.

Jag går in och finner honom ståendes i spjälsängen.

Han ler sitt stora leende mot mig och utbrister "mamma!"

För andra gången denna morgon tror jag inte mina öron.

"Vad sa du min skatt?" får jag fram.

"Mamma! Mamma!" upprepar Love och skrattar. Helt nöjd.

Jag blir tårögd.

Lyfter upp min älskade och går in i vardagsrummet.

Placerar honom i barnstolen med en av hans favoritböcker.

Solens strålar lyser upp och glittrar så starkt i hela rummet.

Nästan som om vi blir bländade.

Den här morgonen. En enda stor eufori.

 

Jag tar upp mobilen för att ringa Micke och berätta.

Var ska jag börja?

Precis när jag ska klicka på kontakter lyckas jag komma åt safari

och hamnar direkt på Aftonbladets förstasida.

Jag hinner inte förbanna detta vanligt förekommande snubblande över ikonerna

mer än en gång.

För tredje gången idag blir jag så överraskad att jag inte tror mina ögon.

Rubriken finner mig direkt och jag den.

 

 

När vi bestämde oss för Vincent känns det som att vi gjorde det i ett försök att rädda vår relation. Iallafall när jag tänker på det såhär i efterhand. Vi hade varit tillsammans och gjort slut. Tagit en paus ett par månader. Och sen på det igen. Och den här gången ville vi ju verkligen att det skulle funka och så kom vi på den briljanta idén att skaffa något gemensamt som skulle knyta oss samman. Så originellt. Det talades inte om en lägenhet eller en hobby. Nej. Vi bestämde oss för ett husdjur. Och det blev marsvinet Vincent. Beslutet låg förstås egentligen hela tiden hos mig. Likaså ansvaret och jobbet kom det att visa sig. Från första mötet när han klamrade sig fast vid min hals, gav mig en massa blöta pussar och vägrade att släppa taget och tills den dag när han blev sjuk och inte orkade mer.

 

Jag kan inte säga att Vincent räddade vår relation. Han gjorde egentligen varken från eller till. Och förhållandet tog slut dryga året senare. Men han räddade kanske mig där ett tag. Ni förstår, under en ganska så dyster tid och några vilsna år behövde jag aldrig känna mig ensam. När modet svek och tårarna sprutade tack vare ett trasigt hjärta och en förlorad pojkvän var han alltid där i min famn, eller vid min kind för att slicka bort tårarna. Han var min följeslagare och vän. Soffhäng och parkhäng och hemma-hos-mamma-häng. Han var alltid med mig. Någon gång testade jag att ha honom i cykelkorgen men det gillades inte riktigt. Bättre var det att gosa in sig i filten och mysa ner sig i transportburen. En gång varannan vecka fick Vincent manikyr och pedikyr. Framtassar och fötter skulle trimmas. Behandlingen skedde i den lokala djurbutiken på Slottshöjden något kvarter från där vi bodde. Där hade den lille charmören från start charmat tjejerna som jobbade där.

 

Vi brukade kolla på tv tillsammans. Lost var favoriten. Och Gilmore Girls. Och så käkade vi popcorn till. Fast Vincent föredrog alltid persilja. Bladpersilja. Ekologisk helst. Och det är helt sant. Ungefär sådär förflöt livet på ett tag och under den tiden så var jag singel. Ungefär en 27-28 bast i en liten etta med ett marsvin. På den tiden kändes det ganska sorgligt. Jag kände mig gammal och kunde många gånger gråta mig till sömns över det. Men nu när åren gått och de bästa och mjukaste minnena vävts in i bomull så var det faktiskt en ganska mysig tid. Jag och Vincent mot världen.

 

Efter ett tag träffade jag sen Micke och självklart blev Vincent lite sotis. Man snackar om rutinmänniskor. Vincent var ett rutindjur. En liten gammal stofil som avskydde förändringar, främst vad gällde det sociala umgänget och den dagliga kosten. Så en ny pojkvän när han dessutom gått och blivit mannen i huset var inte direkt populärt i början. Men som tur är så var minnet ganska så kort för det lilla livet. Vincent vande sig till slut vid Micke och accepterade honom som plastpappa och som en i familjen, som om han aldrig varit något annat.

 

Trots ett och annat sjukhusbesök pga. tråkiga tumörer som inte ville hålla sig borta så fick Micke och jag också några fina år tillsammans med Vincent. Att som marsvin bli utnämnd till bestman och få gå på bröllop och bo på hotell tillhör tveksamt vanligheterna. Men så var ju inte Vincent vilket marsvin som helst. Han var en lyxlirare, ett marsvin med klass. Och när vi så tidigt förra våren blev gravida med Love slog mitt hjärta volter av glädje. Vincent skulle bli storebror. En uppgift som skulle passa det lilla förnuftiga marsvinet som handen i handsken. När magen började växa till en liten kula låg han så gott och passade den. Ruvade på den som en liten höna. Bara minnet av det gör mig både ledsen och glad idag. Vincent blev ju sjuk, riktigt sjuk precis innan midsommar förra sommaren. Och den här gången gick det inte att rädda honom. Inte på ett värdigt sätt åtminstone. Så många nätter som jag legat sömnlös och undrat om vi fattade rätt beslut när vi lät honom somna in. Men hur mycket mer skulle han orka? Och hur egoistisk kan en människa vara och ändå behålla någon form av gott samvete? Jag kommer alltid att fundera och undra. Samtidigt så har jag sex fantastiska år att se tillbaka på fyllda med glädje och kärlek, kutter, bus och mys.

 

Det som dock grämer mig mest är att det fysiska mötet mellan Love och Vincent uteblev. Det hanns inte med då jag var nånstans i sjätte månaden när Vincent somnade in. Men vet ni, saker och ting går igen. Och idag har vi en underbar liten kille som redan har ett magiskt band till och kan tala med djuren. Love har sedan han föddes alltid trivts bättre bland papegojorna, gråsparvarna och präriehundarna än bland människorna. Kanske är han ett halvmarsvin trots allt.

 

Idag den 26 augusti skulle vår älskade Vincent blivit sju år. Min livräddare. Loves storebror.

Mormors gosse. Världens bästa marsvin.

 

Alltid och förevigt saknad och älskad här på jorden<3

 

Jag hoppas att han bjuds på alldeles extra goda och stora persiljeblad idag i marsvinshimlen.

Och att det ställs till med ett hejdundrande kalas.

 

Hurra för Vincent!

 

 

 

 

 

 

 

Jag står och skrapar lite obekvämt i gruset med mina nya skor. Solen skiner och det är varmt. Sommaren har kommit tillbaka, om så bara för idag. Skinnjackan klibbar lite. Dåligt klädval. Men hur skulle jag veta? Det är en obekväm dag. 

 

Min morbror hinner lägga av ett sista skämt innan det är dags. Som för att bedöva eller möjligen förtränga det som komma skall. Och så gör han det för att skydda mig och kanske även sig själv från smärtan och verkligheten. Så har det alltid varit. I hans ögon blir jag aldrig vuxen. Det är en fin gest. Söt till och med. Men det funkar tyvärr inte.

 

Alla går på rad in i samlingsrummet där minnesstunden ska hållas. Det är ett ljust och fint rum. Urnan står på en piedestal omgiven av ett blomhav i alla de vackraste färger som man kan tänka sig.

Nu är vi alla samlade. Hela släkten. Konstigt och olustigt men det sker endast i samband med begravningar nuförtiden. Så är det säkert för många familjer. Tiden räcker inte till längre. Inte intresset heller kanske, om man får vara så krass.

 

Det var bara en person som saknades idag, och jag tyckte att jag såg honom på håll tillsammans med några av de andra när de kom från parkeringen. Såklart tog jag fel.

 

Han finns ju inte längre med oss.

 

Begravningar är vemodiga. Vidriga till och med. Jag har hunnit med några stycken vid det här laget och nu känner jag min kropp så väl att jag vet ungefär exakt när under akten som det brister för mig. Jag behåller mitt lugn ganska länge, eller åtminstone så känns det som en evighet. Det handlar kanske om 10 minuter. Idag ska jag vara stark, tänker jag. Och stötta min mamma och de närmast sörjande. Därför stänger jag av så gott jag kan och försöker tänka på annat. Men det tar inte många minuter innan hjärtat kommer ikapp hjärnan och visst ja, det är faktiskt inte svagt att gråta. Det är tårarna som gör mig stark. Och när jag tillåter mig själv att känna så, då bara forsar det.

 

Idag grät jag för barnen som förlorat en förälder och jag grät för den sörjande änkan. De träffades i så unga år, knappt fyllda femton, och älskade varandra in i det sista andetaget. Är inte det värt ett skyfall av tårar, så säg. Och hur går man vidare utan sin livskamrat. Sin älskade. Ibland är livet så grymt att jag bara vill vrida ut och in på hela skiten. Klippa sönder det och se strimlorna singla ner på marken och bara stampa på dom. När livet är som allra smutsigast. Då vill jag bara kapa alla känslor och ta adjö. Det här livet är ingenting för mig.

 

En stund in på akten känner jag hur min mamma som sitter bredvid mig börjar skaka. Hon är helt upptagen av sorgen och när musiken sätter igång så brister det för henne. Jag lägger armen om henne och så gråter vi hejdlöst tillsammans. Bara låter det komma. Hon har förlorat sin storebror den här sommaren. Jag vill inte ens tänka tanken att jag själv kanske eller förmodligen kommer att sitta där en dag, framför en urna eller kista och ta farväl av min egen storebror, min trygga pelare och följeslagare i livet. Såklart kommer de tankarna till mig under en ceremoni som denna. Tårarna likaså. Han sitter på min andra sida. Jag ser på honom och tänker att än så har jag honom kvar. En välsignad bekräftelse, aldrig så stark som idag.

 

Under ceremonin pratas det mycket om min avlidne morbror. Officianten gör sitt bästa för att lätta upp stämningen och göra den så kärleksfull som möjligt. Men hon kände honom inte när han var i livet. Och det är nog så svårt att tala om någon som inte längre finns med oss. Ibland räcker orden inte till helt enkelt. Jag kommer på mig själv flera gånger, lyssnandes med ett halvt öra. I det läget känns det ok att stänga av. Istället vandrar tankarna lite drygt tio år tillbaka i tiden när jag flyttade till min egen första lägenhet. En milstolpe när man är tjugonånting och tar klivet in i vuxenvärlden. Min första lägenhet behövde målas i varenda liten vrå och det var min äldsta morbror som hjälpte mig med det. Jag kan fortfarande minnas hans röst och hur han svarade mig när jag, helt ohändig och tacksam som få, förklarade min tacksamhet för att han fixat min lägenhet så fin. Jag finns här alltid för dig. Det vet du.

Och det är precis så jag väljer att minnas honom. Som den där klippan som alltid står stadigt när allt annat faller. En vågbrytare i stormen. Såklart har vi inte träffats tillräckligt ofta de senaste åren, en lätt ekvation att knäcka när någon lämnat. Men vissa människor bara vet man att man räkna med oavsett tid och rum. Han var aldrig mer än ett telefonsamtal bort.

 

Och allra mest sörjer jag med min mamma idag som förlorat sin storebror.

En av de allra bästa.

 

Tack för det, livet.

 

 

När jag träffade dig var jag livrädd för kärleken.

 

Det kanske låter som en klyscha men det är verkligen så att kärleken kommer till en när man minst anar det. När man absolut inte räknar med det. När man precis förlikat sig med sitt liv som singel. Så var det i alla fall för mig.

 

Det var en iskall och stjärnklar novemberkväll 2008 när du och jag, där någonstans under stjärnorna, möttes på dansgolvet. Och sedan den kvällen har vi väl egentligen aldrig lämnat det.
Vi dansar fortfarande, du och jag.

 

Jag vet att jag var lite eller ganska så svår till en början. Min tro på kärleken och framförallt den varaktiga kärleken hade gått i ide för längesen. Men så träffade jag dig. Och alla föreställningar jag haft, allt jag tidigare upplevt krympte och blev till ingenting. Du kom in i mitt liv och vände upp och ner på hela min tillvaro. Jag var inte beredd på det så kanske var jag lite sval. Men med all den kärlek som finns i dig och som du överröste mig med från start var det svårt att inte falla. Det gick bara inte. Så jag föll för dig, som du föll för mig och aldrig har vi väl slutat att falla. Tillsammans faller vi fortfarande för varann.

Ja nog var jag rädd för kärleken när jag träffade dig, Micke.
Men egentligen så visste jag inte vad kärlek var.

För kärleken är ju Du.

 

Och med dig vid min sida behöver jag aldrig mer vara rädd.

Hon är 12 år och sitter i gungan jämte sin barndomsvän på gården där dom växer upp tillsammans. Dom gungar inte utan väger mest fram och tillbaka. Gör mönster med fötterna i sanden. Det är fortfarande sommar men inte särskilt många dagar kvar av lovet. Det känns i luften att det är augusti. Att nya tider väntar. Dom bara hänger där. Umgås i tystnad. Bara så som bästa vänner kan umgås.

Plötsligt säger vännen "tror du att du vet vad äkta kärlek är?"

Hon, som alltid har ett svar till allting säger "Nej, det kan vi omöjligt veta. Vi är alldeles för unga för det".

Hon ljuger och är fullt medveten om det men svarar så som för att skydda sin vän. Hon vill inte att vännen ska grubbla för mycket på sånt som ändå aldrig blir som man vill.

 

Vännen tittar på henne lite dröjande men svarar efter ett tag "Såklart. Såklart är vi det".

 

Hon var alldeles för ung när hon snubblade över den stora kärleken. Den drabbade henne i alltför unga år. Hon var inte redo. Snarare livrädd. Därför gick den inte att hantera. Inte från något håll. Det blev bara tafatt och livlöst istället för levande och självklart. Där och då i livet, ungefär 12 år gammal, gjorde hon ett medvetet val som skulle dröja kvar i väldigt många år. Hon valde att vara kär i kärleken istället för att gå ut och uppleva den. Hon valde att beundra på avstånd istället för att närma sig. Hon valde att älska i det tysta istället för att uttrycka vad hon verkligen kände. Varför inte bara slänga ur sig "Du, jag gillar dig. Ska vi hänga?" Hänga med varandra gjorde de förstås i princip varje dag. Men i tystnad. Inte som med barndomsvännen. Mer som vänner gör, som vill något mer. Men vem tar risken när man är 12 år ung? Inte hon. Och inte han. Det blev aldrig rätt tillfälle. Ändå fanns det tusen.

 

Hon och barndomsvännen följdes åt resten av grundskolan. De tog sig igenom högstadiet tillsammans och därefter gymnasiet. Och den outtalade kärleken fanns där alltid runt hörnet. Runtomkring henne hela tiden. Barndomsvännen blev också kär under den här tiden och vågade så mycket mer än sin vän. Pojkvänner kom och gick. Ibland varade det, ibland inte. Oavsett hur det gick tycktes hon aldrig bli sårad. Hon hade med andra ord skyddat sin vän i onödan. Man blir inte sårad av kärlek. Äkta eller påhittad. Lång eller kortvarig. Kärleken gör aldrig ont, så är det. Konstigt ändå. Själv blev hon sårad bara av att tänka på att det som var menat för henne aldrig blev. Kanske är det dom som far mest illa. Dom som aldrig vågar. Dom kringvandrande tickande bomberna som jag skrivit om förut.

 

De tonåriga barndomsvännerna blev tjugo och började väl nånstans däromkring förstå lite mer vad det handlade om. Sånt som man aldrig tänkte på som tonåring som till exempel att livet är till för att levas och kanske inte alla gånger väntar på en. Inte kärleken heller för den delen. Vännen måste ha plockat fyrklöver flera gånger om för mitt i all plötslig livsinsikt som bara sköljde över dom båda gick hon och träffade sitt livs kärlek. Men för den andra hade äventyret precis börjat. Eller jakten om man vill vara så grov. Hennes stora kärlek från barndomen kunde hon glömma. Han hade gått vidare för längesen och hade nu flickvän. De umgicks inte längre. Hon fick höra på håll att han inte var lycklig alltid. Men vem var egentligen det? Hon hade åtminstone ingen lycklig kärlek med sig i bagaget från de sprudlande tonåren. Det var skönt att lämna dom åren bakom sig. Alla år av outtalad och obesvarad kärlek. All beundran på avstånd. Helt meningslöst.

 

Tjugo och tjugonånting var allt annat än meningslöst. Det var nu livet skulle levas. På riktigt.

Och som hon levde. Åren mellan tjugo och trettio har hon valt att kalla de bästa i sitt liv. Livet var som en berg- och dalbana. Bara tuta och kör och kasta sig in i den ena kärleken efter den andra. Såväl äkta som påhittad. Hon kände sig modig. Barndomsvännen höll fast vid sin pojke alla dessa år. Det gjorde hon rätt i. Hon hade hittat kärleken. Den som hon också drömde om. Särskilt efter varje misslyckat försök. Efter varje käftsmäll. Men hon reste sig åtminstone alltid igen. Det var det enda som betydde något.

 

Hon och barndomskärleken började springa på varandra igen. Dom pratade med varandra. Igen. Inga konstigheter. Dom var vuxna nu. Men ändå inte. Kanske är det för alltid så med människor man hängt med intensivt under vissa perioder i livet. Som om relationen växt fast och stannat i hur det var, vilket inte är så konstigt. För utan näring växer ingenting. Och när man ses igen, efter kanske 1, 5 eller 10 år så går man per automatik in i sina respektive roller. Från förr. Tafatt och stapplande. Allt det som hon inte längre är. Det kan vara läskigt och nostalgiframkallande på en och samma gång. Hon har upplevt bägge med honom. Och det är väl lite så det är när den stora kärleken till slut blir en legend. När det inte finns en tjugoårig kärlekshistoria med bittert slut att falla tillbaka på. När kärleken aldrig blev ful och utvecklades till ett monster, eller dog ut om man så vill. När man envist och alla gånger höll fast vid att bara vara kär i kärleken. När kärleken aldrig uttalades utan fortskred i det tysta. När man aldrig fick uppleva något sämre än varandras bästa sidor.

 

Dom fick aldrig veta hur det skulle kunnat ha varit för dom. Den historien skrevs aldrig. Istället skrevs andra kärlekshistorier åt henne och åt honom. Efter sina tjugo fick hon en bättre saga än hon någonsin vågat hoppas på. Och han? Det vet hon ingenting om. Det hon däremot vet är att legenden lever vidare och den är ganska cool.

 

Något att berätta för barnbarnen.