LucyVida

23 december idag och jag kan unna mig en sovmorgon om jag vill. Men det går inte så bra så jag smyger ut i hallen och plockar upp dagens HD istället. Hittar där artikeln om de skånska tjejerna som just nu lever drömmen i New York. De är runt 20 och de har stora drömmar just nu och för framtiden. Deras liv har just börjat. Herregud så coolt. Inte ska man ångra något sägs det men jag kan ändå ångra lite att jag varit så mesig. Så hemmakär. Att jag aldrig vågat. När jag var 20 hängde jag upp mig på svåra och dåliga pojkvänner som endast gav mig magont, huvudbry och som lämnade mig med ett hjärta i spillror som min mamma och mina kära och bästa vänner gång på gång fick plocka upp, då jag själv var helt oförmögen. Jag blev den där tjejen som jag egentligen och verkligen föraktar. Tjejen som stannade kvar pga. killen. Tjejen som aldrig vågade pga. kärleken. Oj oj, sann kärlek låter en flyga fritt. Riktig kärlek handlar inte om brutna vingar och att känna sig fängslad. Men vad visste jag då?

Det är så lätt att säga nu, men hade jag varit tio år yngre så hade jag också gjort New York och Manhattan. Utan att tveka. Kanske hade jag pluggat ekonomi där. Kanske hade jag gått en skrivarkurs. Kanske hade jag jobbat häcken av mig på nåt café. Bara det där att känna och leva pulsen i staden som aldrig sover. Herregud så coolt.

Åh tiden går alltid alldeles för fort i december. Försöker njuta av varje sekund men får panik när jag tänker på att allt mysigt snart är över. Blir arg på mig själv för att jag är så dålig på att leva i nuet.  Nåväl, här kommer en kort (?) sammanfattning av de senaste dagarna. I torsdags dissade jag vår julfest då jag fått en inbjudan av allra bästa Josefine att hänga med henne och hennes jobb på trerättersmeny och Champagne Safari på Tivoli. Ångrar mig inte en sekund. Josefine och jag har barndomen gemensam. Våra mammor har varit bästa vänner sedan våra storebröder lärde känna varandra i sandlådan  och på den vägen är det. Trots att vi ses alltmer sällan nuförtiden så är det alltid som vanligt när vi ses. Josefine är en underbar tjej. Smart tjej. Det är fyra år mellan oss och jag är äldst men sedan vi blivit vuxna har jag alltid känt mig yngre och mer oseriös än min vän. Jag saknar hennes förnuft och ansvarskänsla och jag önskar många gånger att jag vore mer som henne. Mindre rastlös. Det är nog snarare så att jag ser upp till Josefine än tvärtom, trots att jag fick höra annat på min bröllopsdag.

Kvällen på Tivoli blev fantastisk. Trots att det skrämmer mig lite så kan det vara grymt kul att vara en del av ett gäng människor där man från början inte känner så många, kanske inte någon. Min öppenhet och nyfikenhet är en styrka hos mig som ständigt öppnar nya dörrar och torsdagskvällen var inte ett undantag. Det är befriande att vara bland människor som inte har en aning om vem man är eller vad man gör. Det ger en möjlighet att vara precis vem man vill och hur man vill om så bara för några timmar.

Fredagen tog jag ledigt från jobb och åkte till Köpenhamn med mamma för lite egoshopping, julklappar och Tivoli. En viktig tradition som vi kört sedan flera år tillbaka. Det var supermysigt. Man talade om stormvarning men inte tvekade vi en sekund att åka. Har man tagit sig hem från Tyskland i värsta stormen via buss och båt och överlevt det så får man perspektiv. Och kan med facit i hand säga att gårdagens storm var ingenting jämfört med vad vi var med om för ett par veckor sedan. Jag märkte knappt av blåsten när vi igår besökte skatter som Lisbeth Dahl, Monki, Magasin, Illum, American Candystore, Georg Jensen och DISNEY STORE. Disney Store var dagens höjdpunkt. Jag ville inte lämna. Jag skulle vilja jobba där, bo där, leva där. I princip. Enligt traditionen avslutar mamma och jag alltid med Tivoli när vi egentligen är alldeles för mätta, trötta och tunga i ben och armar av alla shoppingkassar som vi släpar på men in ska vi. Och julkänslan är ju total när man är där. I år är det ryskt tema till min stora förtjusning. Alla dessa fantastiska och fina babushkor som var till försäljning. För min del blev det dock enbart fönstershopping. Min budget var minus innan vi ens entrade Tivoli. Så.

Och nu har det blivit härliga lördag. Ikväll bjuder vi på middag och julklappsmys och vill inte spoila något, trots att det är sjukt svårt, eftersom jag vet att våra kära gäster läser den här bloggen då och då. Så mer avslöjar jag inte förrän imorgon:) Då kanske jag även kan bjuda på en och annan bild för det var ju hemskt vad jag blivit dålig på att använda kameran nuförtiden.

Trevlig helg önskar jag er alla! ♥

Idag lunchade jag på Max med Frida och lille Vincent. En söt liten smurf. Jag gör allt som står i min makt för att få honom att le. Jag pratar hans språk. Jag kittlar honom. Jag gör de fulaste minerna man kan tänka sig. Allt gör jag men inte skrattar han. Han bara tittar frågande på mig med sina stora ögon. Men nästa gång vi ses, då ska jag lyckas! Visst är han fin? Nästan så att jag önskar att han var min..:)

En inte alltför kall fredageftermiddag står jag i rulltrappan i ett gigantiskt varuhus i Schwerin när det plingar till i mobilen. Det var min älskling som skrev ett sms för att berätta att mina provsvar hade kommit och han undrade om han skulle öppna brevet. Såklart skulle han det.

Ett par minuter blev till en evighet. Jag och damerna steg av rulltrappan och gick ut ur varuhuset för att hitta en mysig restaurang. Men jag kunde inte tänka på annat än provsvaren. Var det bra eller dåligt att jag fick ett brev och inte ett telefonsamtal? Hur var det nu. Vem skickar ut ett brev med dåliga svar en fredag inför helg och allt? Det händer väl inte? Jo det gör ju det. Så var det ju faktiskt förra gången.. Tankarna var många och efter vad som verkligen känts som en evighet kom det ett nytt sms från Micke. Mina provsvar var normala.

Jag är normal.

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli lycklig av att läsa de orden. Jag känner hur allting släpper.  Sex månaders oro slutar här och nu. Jag bryter ihop och kan inte hålla tillbaka tårarna. Och trots att jag inte känner alla så nära i vårt lilla damgäng så är jag glad att ha dem alla omkring mig. Att jag sätter ord på mina tårar och berättar min historia leder till att fler dörrar öppnas, andras historier berättas och jag lär mig ännu mer. Nära vänskap är sannerligen att föredra framför ytlig.

Och tanken slår mig igen att det är verkligen inte kallt för att vara i slutet av november.
Inte alls.

Idag blev jag STOLT ägare till en av AprillAprills (läs även min kära kollega Johanna) snygga illustrationer. Har länge beundrat just det här motivet med de fina babushkorna, en personlig favorit:) Kika in på signerat.se för att se och klicka hem fler illustrationer av superduktiga Johanna!
Och hennes blogg hittar du här.

Herregud vilken hets det var med Versacekollektionen då! Bling-bling-ringen lyckades jag till slut klicka hem men klänningen var ju long gone inom sekunden av ett ögonblick. Har dock hittat den på Tradera och är med och krigar för den nu, envis som jag är. Frågan är till vilket pris. Det får vi se:)

Och just det, två veckor har nu blivit minst tre till fem veckor innan jag får mina provsvar, fick jag lära idag. Efter att mer eller mindre ha vaktat posten i dryga två veckor nu tappade jag modet eller rättare sagt tålamodet och kontaktade kliniken på egen hand vilket ledde till detta besked. Jag får minsann lugna mig minst en vecka till fick jag till svar.
Snorkfröken där.
Och jag fortsätter att vänta. Som ett litet ljus.

Versace är HM:s senaste gästdesigner och kampanjen drar igång imorgon kl.10. Kollade just in den med låga förväntningar. Är inte riktigt min stil med alla färger och pråliga detaljer men faktiskt så har jag hittat två guldkorn, en klänning och en ring, som jag ska försöka klicka hem imorgon. Om jag ens kommer in på sidan kl.10 vill säga...;)

Forni skriver i ett av sina inlägg om hur hon inom loppet av en månad vände upp och ner på tre viktiga grundpelare i livet: relation - bostad - jobb. Hon blev lämnad av mannen hon älskade i samma veva som hon skrev på såväl bostads- som jobbkontrakt. Och jag kan inte låta bli att fundera över att det faktiskt ofta är så att stora och omvälvande saker i livet väldigt sällan kommer allena. Ibland måste smärtsamma och obegripliga händelser inträffa för att man ska komma dit där man är menad att vara.

Se bara på mig.

Det är lustigt hur allt har en förmåga att hända samtidigt. När jag var 27 förlorade jag jobb och ett fyraårigt förhållande inom loppet av en och samma vecka. Och där satt jag i en etta med ett skilsmässomarsvin. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle motivera min morgondag. Viktigt för mig var att ändå försöka skapa rutiner i kaoset. Försöka hitta en mening med att gå upp ur sängen, varje dag. Jag hade en fantastisk storebror som drog i mig. Fick upp mig. Jag fick in rutiner på att vara social. På att boka in "möten" om det så bara var en frukost hemma hos brorsan så banne mig skulle jag vara där klockan 9 nästa dag och inte klockan 14 bara för att jag kunde. Ibland lyckades jag, ibland inte. Men det viktiga är att man försöker. Man kan inte begära något mer. Och till slut finner man mening med tillvaron igen. På riktigt.