New York
Det är så lätt att säga nu, men hade jag varit tio år yngre så hade jag också gjort New York och Manhattan. Utan att tveka. Kanske hade jag pluggat ekonomi där. Kanske hade jag gått en skrivarkurs. Kanske hade jag jobbat häcken av mig på nåt café. Bara det där att känna och leva pulsen i staden som aldrig sover. Herregud så coolt.

I väntan på tomten





Vad gör du med mig, december?
Det är nånting särskilt med december. Det går inte att ta på men det är en speciell känsla i kroppen.
Sökandet efter magi och saker som inte går att förklara.
En önskan och vilja om försoning. Kanske är det för att man vill ha ett bra avslut på det gångna året.
För hur man än ser på det så känns ju december som det sista kapitlet. En summering.
Drömmarna och förhoppningarna om något bättre är väl aldrig så stora som i just december när
ett nytt år knackar på dörren.
Och kärleken.
Kärleken känns väl aldrig så påtaglig som i just december.
Jag minns en jul när jag var så hjärtekrossad som man bara kan vara.
Det enda jag önskade mig i julklapp den julen var att få höra tre små ord - jag älskar dig -
från någon som inte gjorde det längre.
Att vara singel känns väl aldrig så jobbigt som just vid jul.
Att leva med världens bästa man känns extra mycket
på julafton.
Hade det nu bara kommit lite snö också så
kanske jag börjar tro på tomten igen.
Jul på Liseberg

Musikhjälpen
Nu lägger jag korten på bordet folks.
Det har varit en tuff månad rent ekonomiskt.
Jag har 468 kr på mitt konto just nu, varken mer eller mindre.
Det är tajt och det är tufft att få det att räcka till nästa lön. Det ska köpas julklappar. Det ska bakas julgodis.
468 kr ska räcka till frukost, lunch och middag fram till den 23:e.
MEN och det är ett stort MEN, det går alltid att lösa. För oss lönenissar här i Sverige finns det oftast hjälp att få. Därför tvekar jag inte en sekund när jag nu skickar mitt sms till Musikhjälpen och skänker 100 kr. 100 kr som jag kanske borde lägga på pasta, för att ta mig igenom de kommande dagarna. 100 kr som jag kanske borde lägga på en julklapp, till någon i min närhet.
Men nej. Det finns de som behöver den 100-lappen på ett sätt som vi kanske aldrig riktigt kommer att förstå.
Till exempel alla dessa 50 miljoner flickor runtom i världen som inte får gå i skolan.
Till exempel alla dessa flickor som aldrig får chans till att utbilda sig.
Och jag då? Jag har en underbar mamma som jag kan gå och äta hos när det är knapert. Jag har en fantastisk man som har fått mig att inse och uppleva lättnaden och tacksamheten över att vara två, såväl i kärlek som ekonomi. Och julklapparna kan såklart vänta till den 23:e.
Jag har lämnat mitt bidrag. Har du?
Gå in på www.musikhjalpen.se för att läsa mer och lämna ditt bidrag.
Alla som läser detta har råd att undvara 50 eller 100 kr!
Nr. 3 - Ute nu!
Enjoy!


Det rullar på nu!
Kvällen på Tivoli blev fantastisk. Trots att det skrämmer mig lite så kan det vara grymt kul att vara en del av ett gäng människor där man från början inte känner så många, kanske inte någon. Min öppenhet och nyfikenhet är en styrka hos mig som ständigt öppnar nya dörrar och torsdagskvällen var inte ett undantag. Det är befriande att vara bland människor som inte har en aning om vem man är eller vad man gör. Det ger en möjlighet att vara precis vem man vill och hur man vill om så bara för några timmar.
Fredagen tog jag ledigt från jobb och åkte till Köpenhamn med mamma för lite egoshopping, julklappar och Tivoli. En viktig tradition som vi kört sedan flera år tillbaka. Det var supermysigt. Man talade om stormvarning men inte tvekade vi en sekund att åka. Har man tagit sig hem från Tyskland i värsta stormen via buss och båt och överlevt det så får man perspektiv. Och kan med facit i hand säga att gårdagens storm var ingenting jämfört med vad vi var med om för ett par veckor sedan. Jag märkte knappt av blåsten när vi igår besökte skatter som Lisbeth Dahl, Monki, Magasin, Illum, American Candystore, Georg Jensen och DISNEY STORE. Disney Store var dagens höjdpunkt. Jag ville inte lämna. Jag skulle vilja jobba där, bo där, leva där. I princip. Enligt traditionen avslutar mamma och jag alltid med Tivoli när vi egentligen är alldeles för mätta, trötta och tunga i ben och armar av alla shoppingkassar som vi släpar på men in ska vi. Och julkänslan är ju total när man är där. I år är det ryskt tema till min stora förtjusning. Alla dessa fantastiska och fina babushkor som var till försäljning. För min del blev det dock enbart fönstershopping. Min budget var minus innan vi ens entrade Tivoli. Så.
Och nu har det blivit härliga lördag. Ikväll bjuder vi på middag och julklappsmys och vill inte spoila något, trots att det är sjukt svårt, eftersom jag vet att våra kära gäster läser den här bloggen då och då. Så mer avslöjar jag inte förrän imorgon:) Då kanske jag även kan bjuda på en och annan bild för det var ju hemskt vad jag blivit dålig på att använda kameran nuförtiden.
Trevlig helg önskar jag er alla! ♥
signerat.se
Snart finns Mickes kreationer på signerat.se! Då kommer man bl.a. kunna köpa den här snygga printen.
Coolt eller vad?
Vincent JR

Tittskåp


Prinsessor
Du har väl inte missat nr. 2 av Divine Magazine? Klicka här så kommer du direkt till tidningen. Julnumret kommer ut den 12/12 och då kan man bl.a. läsa min krönika om prinsessor. Missa inte det!
På tal om prinsessor.. Här är en liten en..:)
Julgran

Så kom det där brevet till slut
Ett par minuter blev till en evighet. Jag och damerna steg av rulltrappan och gick ut ur varuhuset för att hitta en mysig restaurang. Men jag kunde inte tänka på annat än provsvaren. Var det bra eller dåligt att jag fick ett brev och inte ett telefonsamtal? Hur var det nu. Vem skickar ut ett brev med dåliga svar en fredag inför helg och allt? Det händer väl inte? Jo det gör ju det. Så var det ju faktiskt förra gången.. Tankarna var många och efter vad som verkligen känts som en evighet kom det ett nytt sms från Micke. Mina provsvar var normala.
Jag är normal.
Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli lycklig av att läsa de orden. Jag känner hur allting släpper. Sex månaders oro slutar här och nu. Jag bryter ihop och kan inte hålla tillbaka tårarna. Och trots att jag inte känner alla så nära i vårt lilla damgäng så är jag glad att ha dem alla omkring mig. Att jag sätter ord på mina tårar och berättar min historia leder till att fler dörrar öppnas, andras historier berättas och jag lär mig ännu mer. Nära vänskap är sannerligen att föredra framför ytlig.
Och tanken slår mig igen att det är verkligen inte kallt för att vara i slutet av november.
Inte alls.
Oskar
Klicka här så kommer du direkt till lillfisen.
Julmarknad
På söndag är jag hemma igen.
Trevlig helg alla! <3
AprillAprill
Och hennes blogg hittar du här.

Sund hudvård
Bra start på den här lördagen!:)

Lugna mig? Jag? Seriöst.
Och just det, två veckor har nu blivit minst tre till fem veckor innan jag får mina provsvar, fick jag lära idag. Efter att mer eller mindre ha vaktat posten i dryga två veckor nu tappade jag modet eller rättare sagt tålamodet och kontaktade kliniken på egen hand vilket ledde till detta besked. Jag får minsann lugna mig minst en vecka till fick jag till svar.
Snorkfröken där.
Och jag fortsätter att vänta. Som ett litet ljus.
Versace

Jag visste inte hur jag skulle motivera min morgondag.
Se bara på mig.
Det är lustigt hur allt har en förmåga att hända samtidigt. När jag var 27 förlorade jag jobb och ett fyraårigt förhållande inom loppet av en och samma vecka. Och där satt jag i en etta med ett skilsmässomarsvin. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle motivera min morgondag. Viktigt för mig var att ändå försöka skapa rutiner i kaoset. Försöka hitta en mening med att gå upp ur sängen, varje dag. Jag hade en fantastisk storebror som drog i mig. Fick upp mig. Jag fick in rutiner på att vara social. På att boka in "möten" om det så bara var en frukost hemma hos brorsan så banne mig skulle jag vara där klockan 9 nästa dag och inte klockan 14 bara för att jag kunde. Ibland lyckades jag, ibland inte. Men det viktiga är att man försöker. Man kan inte begära något mer. Och till slut finner man mening med tillvaron igen. På riktigt.
