LucyVida

Jag vansköter stackars bloggen riktigt mycket för tillfället. En underbar vecka på Rhodos har passerat. Inga bilder har jag på gång än. Vi landade igårkväll och det var direkt upp och jobba imorse. Kom tillbaka till ett skrivbord fullt av högar som jag inte vet hur jag ska hinna igenom den här korta veckan på jobb. Men å andra sidan, det kommer ju alltid en ny måndag och en ny vecka och det som inte hinner göras nu får helt enkelt vänta. Något jag kan och alltid har varit mer än bra på är att planera, organisera, strukturera och prioritera. Så det är så jag jobbar under tidspress, jag prioriterar och det brukar alltid bli lyckliga slut när jag gör så.

Och Rhodos i mitt hjärta. Jag kan åka till Skiathos och tycka att det är Greklands vackraste och mest romantiska ö. Jag kan åka till Santorini och uppleva världens vackraste solnedgång. Jag kan åka till Samos och bli förälskad i de små mysiga gränderna och det turkosa vattnet. Jag kan åka till Kreta och vada i rosa vatten och långgrunda stränder under svajande olivträd. Jag älskar mitt Grekland och varenda plats jag hittills upplevt men det är bara en ö som har en själ, och det är Rhodos. Helt subjektivt talat.

Såklart att det känns att återvända till en plats som man besökt så många gånger i sitt förflutna. 10 år kan passera och en del hinner man glömma. Men många minnen kan också vara så djupt förankrade i en plats och dess byggnader och gator att det bara kommer tillbaka till en, som om det var igår, fastän det var flera år sedan. Som om tiden stått still, men inte jag. En Shellmack, en bargata, en telefonkiosk, en blick och ett leende från en söt liten dam som aldrig skulle känna igen mig men som jag minns såväl från alla de sena nätterna vi sprang och köpte hennes fantastiskt goda Pita Gyros. Hennes mathak finns kvar. Som om det var igår och inte 2001.

Såklart har Rhodos en själ för mig, allt annat vore konstigt. Och det känns fortfarande som att jag kommer hem på något vis när jag åker till Rhodos. Jag känner mig hemma när jag är där. Skönt att Micke också trillade dit så att vi kan åka tillbaka tillsammans igen, och med en liten lillfis nästa gång ♥

Jag hoppas att det inte kommer att dröja alltför länge innan det blir av.

Såhär ser han ut idag!

Hela mitt liv har i princip alltid känts som en berg- och dalbana, fyllt av toppar och dalar. Antingen är jag högst upp bland molnen eller så långt ner man kan komma, rent känslomässigt talat. Jag blir lätt jätteglad men jag är samtidigt väldigt känslig och sårbar och har ibland löjligt lätt för att bli ledsen också.. Det finns liksom inget mellanläge.

Och jag är helt okej med det.

Hellre överkänslig än oförmögen att känna överhuvudtaget.

Jag har haft en helt fantastisk helg hittills. I fredags var det bio, god mat och gott snack med finaste Frida och Johan. Frida och Johan kan allt om att föda barn och renovera hus, känns det som iallafall:) Känns bra för oss gröngölingar att ha någon att ventilera med och skulle vi, mot all förmodan, någonsin bli intresserade av att köpa hus så vet vi garanterat vem vi ska prata med:)

Igår tog jag igen en hel del förlorad tid med Carin. Vi strosade på stan och tog en fika på Ebbas. Jag älskar Ebbas fik men fikar alltför sällan. Ska bli bättre på det. Det var supermysigt. Efter regnet kändes det nästan som vår. Men man vågar ju knappt hoppas.. Gott tecken att jag dock var tvungen att ta av mig sjalen när jag promenerade hem. Det kändes varmt! Skön känsla.

Idag finns jag bara. Det är skönt det med. Jag spelar lite rumble, unnade mig en sen frukost. Räddat blommorna så gott jag kan på balkongen. De fryser de små stackarna, men det blir bättre.

Och när det kommer till Det är okej att känna och Ung cancer så är jag förmodligen den sista som ser den här filmen. Men jag har inte varit redo innan. Jag har vetat att jag skulle gråta. Jag har vetat att den skulle vara fantastiskt bra. Och jag vet hur viktig den är. Men cancer är cancer. De flesta kan idag relatera till det på något sätt. Och det kan riva upp starka minnen.

Igår tog jag mig mod och kraft att se den. Det tycker jag att du också ska göra om du inte redan sett den.

Och sprid den till alla du känner, för det är verkligen helt okej att känna.

Åh. När jag själv är för dålig på att blogga så kan jag ju tipsa om andra bra inlägg just nu. Som alla vet så läser jag dagligen Fornis blogg (devote.se/forni). Och det enbart för hennes vackra, sorgliga, sanna och många gånger lättrelaterade inlägg om kärleken och vad den gör med en. En annan bloggare som fått till det med sitt senaste inlägg och då menar jag verkligen fått till det är Anna Hibbs, ännu en blogg som jag följer slaviskt, och hennes senaste inlägg om hur det är att bl.a. älska någon för mycket finns här.

Man kan se en tydlig röd tråd i de bloggar jag väljer att klicka in på varje dag. Det är unga tjejer i början på sina twenties, karriärsugna, målmedvetna, smarta med självförtroende och självkänsla, utrustade med en gåva när det kommer till det skrivna ordet.

Jag vet inte varför jag dras till dessa tjejer riktigt. Förmodligen för att de är så levande och för att de är så otroligt duktiga på att beskriva den där första underbara och samtidigt jävliga kärleken som man bara kan uppleva när man är precis där de är i livet. När allting rör sig och kärleken mitt i alltihop ter sig allt annat än möjlig. Dessa tjejer får mig att känna mig ung. Den känslan vill jag aldrig förlora. Så enkelt är det.

Det jag absolut inte läser och som jag kanske egentligen borde intressera mig för med tanke på mitt nuvarande tillstånd är mammabloggar. Finns det något tråkigare? Jag blir trött bara jag ens försöker..

Vad är det för fel på mig?

Man skulle kunna tro att jag avsiktligt lekt med saxen för att få till den här fina tunna luggen som Kelly i 90210 var först med på 90-talet och som jag och många andra fjortisar inte var sena med att apa efter.

Men icke. Den här luggen har under de senaste veckorna växt fram som en gammal, passé och väldigt oinbjuden vän. Vad gör man?

Ska jag köra 90-tals grejen fullt ut eller bara ignorera?

Mentalt har vi redan börjat inreda Lillfisens rum så smått.. Med betoning på mentalt.

Vågar ju inte ta ut något i förskott än.

Men något som vi är rörande överens om är att rummet bara måste ha ett Narniaskåp. Såklart. Det borde vara varenda unges rättighet. Så nu blir det att finkamma alla loppisar vi bara kan framöver. Och den som vill får gärna hjälpa till! Vi söker ett skåp i vitt. Men det går ju bra att måla också så alla träslag och färger är av intresse.

Typ i stil med det här.

Den här veckan har varit en enda stor känslostorm. Jag har känt allt och inget. Pendlat mellan tvivel i min omgivning och hopp inför framtiden. Känt mig besviken och lycklig på en och samma gång. Gjort en kortare resa tillbaka till mitt 90-tal samtidigt som jag aldrig varit så närvarande i mitt nuet som jag är just nu. Hjärnan och hjärtat hänger inte riktigt med alltid men det är helt ok. Det får nog vara så ett tag. Det känns som att halva jag står med en fot i mitt gamla liv för något annat känner jag inte till, än. Den andra halvan är på väg in i en framtid som är helt obevandrad och lite läskig, faktiskt. Men som sagt, det är helt ok.

Och vilken kylig påskledighet det har varit. Jag längtar och längtar efter en varmare vår och så småningom sommar. Det är väl därför kylan och regnet som nu är känns så himla tungt. Varmt har det dock varit i hjärtat de dagar som nu passerat. Påsken har spenderats med familj och vänner. Precis som det ska vara.

Och nu har jag ägnat den senaste timmen åt att snyfta till sista avsnittet av 30 grader i februari. Kommer att sakna dem allihop!

Och nu är vi redo för en ny arbetsvecka (?)

Påsklov. Herregud så skönt! Försökte mig på en hetsshoppingrunda efter jobb. Men lyckas inte ens impulsshoppa något som kan vara värt att lämna tillbaka om några dagar. Antingen är det jag som blivit för ful och oformlig eller så är det utbudet det är fel på. Kanske en kombination av de båda. Tycker förvisso att kläderna är fina där de hänger, särskilt allt i mint. Älskar verkligen allt jag ser i mint just nu! Men på mig ser det bara tråkigt och konstigt ut.

Tur att min färglösa och svarta garderob åtminstone harmonierar med kvällens aktivitet. Den 5 april 1994 är Kurt Cobains dödsdag och 18 år senare står Von Benzo på scen med Jay Smith i täten för att hylla Nirvana på The Tivoli. Jag förväntar mig en innerlig kväll med hjärta, smärta och kanske en och annan tår. Och så hoppas jag att jag kommer att lära mig något också. Lär mig om Nirvana och lär mig om Kurt Cobain. Mitt hjärta har nämligen aldrig riktigt förstått.

Hoppas att alla njuter av en härlig påskledighet.

Själv ska jag sannerligen göra mitt bästa!

Jag har så många anledningar att längta efter mitt nya liv som stundar och idag har jag väl längtat lite extra mycket. När något känns tungt och jobbigt är det skönt att ha så mycket att se framemot. Så mycket nytt. Nya upplevelser som tvingar en att bryta invanda mönster, vanor och rutiner. Ibland måste man bli tvingad för att saker och ting ska hända. Det händer inte av sig själv.

Idag har jag haft en riktigt dålig dag. Kanske eller förmodligen är jag extra känslig pga. mina gravidhormoner. Men det spelar ingen roll. Det som gör mig ledsen och upprörd är när jag får anledning att tvivla på delar av min omgivning. Men jag antar att mänskligheten fungerar så. Den kan vara full av missunnsamhet, illvilja och avundsjuka. Det äcklar mig. Riktigt mycket.

Nu drar vi på 1-års party!!!

Oj. Det har varit en omtumlande dag idag. Vårt kära mirakelmarsvin som turligt nog tycks ha minst nio liv har opererats idag. Det var en godartad tumör, tack och lov. Inga problem med ingreppet. Men det är ju alltid en risk att söva en gnagare och i synnerhet en liten en som ett marsvin. Men Vincent klarade det, galant. Han är en tapper liten krigare som verkar älska livet så mycket att han inte vill lämna oss än. Det gör mig glad. Men han har ju allt att leva för. All kärlek och komfort, och alla dessa tv-serier han följer. Det är väl helt enkelt så mycket spänning i hans vardag. Ett liv att älska. Bra det:)

Vilken bonus. Jag känner mig så redo för att hålla helg. Nu!

Lillfisens meny -  19 mars till ??????

Jag ska inte klaga. Det finns de som får stå ut med värre cravings..

Tugga tegelsten och sura disktrasor till exempel.

Men hade varit roligt att få njuta av en god köttbit igen.

Ska ta ett snack med Lillfisen om det.

Är det bara jag eller är 2012 förändringarnas år? Jag menar stora och livsavgörande förändringar. Skilsmässor och separationer. På väldigt kort tid har det kommit till min kännedom att inte bara ett utan flera förhållanden i min omgivning har kraschat. Jag har inte sett det komma. Herregud, jag ser aldrig sånt komma. Jag såg inte ens när mitt eget förhållande var på väg käpprakt åt helvete. Men det är ju så det är att leva i förnekelse. Just det här, när vardagen funkar och rullar på. Livet är ok. Man nöjer sig kanske med det. Men alla gör ju inte det. Kanske vill man att det ska mer än bara fungera. Bara för att något fungerar behöver det ju inte betyda att man är lycklig. Alla kräver inte lycka heller. En del nöjer sig. Och andra gör som sagt inte det. Oavsett vem man är i den trasiga relationen så gör det lika ont för bägge, när man tar beslutet. Att det inte är vi längre. Det finns inget jävligare än ett uppbrott från någon som man älskar men kanske inte på samma vis längre. Det är åtminstone min erfarenhet. Därför förstår jag på ett sätt alla de par som nöjer sig med en vardag som lunkar på. Som fungerar. En vardag som kanske aldrig innehåller några fyrverkerier eller kärleksförklaringar. Men en trygg vardag tillsammans med en person man kan samarbeta med. Teamwork. Jag förstår dem som safe:ar och aldrig ifrågasätter livet och sig själva: är jag lycklig? På riktigt lycklig? Det är bekvämast så. Men. Det finns alltid ett men..

Jag beundrar även dem som just vågar ifrågasätta. Som är modiga nog att rannsaka sig själva. De som vågar bryta upp och börja på bygga på något nytt. Jag har aldrig varit den personen. Jag är en sådan som safe:ar. Bekväm. Men jag är idag tacksam över att mitt ex vågade vara obekväm. Vågade ta steget och erkänna att han inte var lycklig. Hur jävla ont det än gjorde där och då så har det bara kommit goda saker, upplevelser och relationer ur det för oss båda. Och lika lite som jag på den tiden trodde att det skulle komma något bra ur det för egen del. Lika övertygad är jag idag när jag säger att det kommer att bli bra för mina vänner också. Mina vänner som just nu varken vet in eller ut eller varför.

Det tar tid. Men det kommer.
Kanske inte imorgon, nästa vecka, månad eller ens år.
Men det kommer.

Jag är på jakt efter min förlorade favorithäst från 1985, Posey. En söt my little pony med rosa tulpaner på rumpan. Har sökt ett tag efter henne på Tradera men utan framgång. Om någon ser Posey i något försäljningssammanhang, säg gärna till mig då!

Jag har så mycket i mitt liv att vara tacksam över. Så mycket som spännande som väntar som borde överösa mig med glädje. Men jag kan inte känna det. Inte just nu. Det kommer tid för det med.

Nu känner jag bara en gapande ihålig tomhet och sorg som sköljer över mig. Det är just det här, min svagaste egenskap. Jag kan inte separera andras sorg från mig själv. Jag blir personlig trots att det inte rör mig. Det rör någon annan. Men gråten bor i mig, kryper i mig och finns överallt. Gråten som i allra första hand är Andrés, Emmas och Novas. Hur går en trasig familj vidare? Tre personer. Som skulle varit fyra.  Jag har inga barn. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att förlora ett barn. Att uppleva något så onaturligt som att överleva sitt barn. Men jag försöker förstå. Jag läser allt som Emma och André skriver. Jag skapar mig en bild. Och jag inser hur sjukt jävla modigt det är att börja bygga och planera en familj. Den risken man tar när man sätter igång och försöker få barn och bilda familj. Man har ju faktiskt ingen aning. Om hur det kan komma att bli. Man öppnar och lämnar sitt hjärta så öppet att vad som helst kan hända med det. Hur sårbart är inte det? " Hej, här har du mitt hjärta. Jag ger dig det och hoppas och litar på att du kommer att ta väl hand om det". Man lämnar sitt hjärta och sitt liv i någon annans händer. En helt ny liten person. Det är modigt. Och vad gör det med människan när detta inte går vägen. När det inte faller väl ut. Det finns alltid fler frågor än vad det finns svar. Men jag antar att kärleken gör en modig. Det är kärleken som gör att man från första början vågar. Och det är väl även kärleken som till slut kommer förmå André, Emma och Nova att kunna blicka framåt igen. Nu och för alltid med en ängel vid sin sida vart de än går.

Jag vill absolut tro att det är så. Men tills dess, så länge och just nu delar jag gråten med dem.

Emmas blogg finns att följa på adbro.blogg.se