LucyVida

Glad midsommar!:)

För igår fyllde allra bästa Håkan år!:) Och det firades i lördags med bl.a. rodel och, väldigt många timmar senare, ett  klassiskt dansnummer till ljuva toner från Dirty Dancing i baren på The Tivoli. Vi skippade dock lyftet. Bra beslut där vill jag tro.

Det går bra nu. Livet går bra nu. Äntligen. Allting vände och lossnade när våren och ljuset och kom. Mitt 2011 började i april i år. Jag väljer att dra ett streck över årets första månader. Januari - februari - mars. Vi snackar tre månader övervägande fyllda av mörker, oro, tårar och en massa frågetecken. Men så kom lilla Minnah till världen den 1 april. Världens sötaste lilla bebbe som har vunnit mitt hjärta så totalt. Med Minnah kom ljuset och kärleken tillbaka i mitt liv. Som om jag glömt vad det verkligen handlar om. Jag menar, vad det VERKLIGEN handlar om. Känns som om jag varit i ide en väldigt lång tid och fokuserat på helt fel saker. Jag har blivit så mycket bättre på det. Att lägga energi på rätt saker och människor som betyder någonting för mig. Jag minns en gång när Laleh sa till mig att jag var en ängel och att jag skulle fortsätta vara god. Men det är svårt ibland. För det är så lätt att man tappar bort sig själv. Det är ännu lättare att trycka ner sig själv och anse att man inte duger till. Att det man gör är otillräckligt. Det är väldigt lätt att klandra sig själv för allt som går fel. Allt mörker som jag vandrat i höll på att förgöra mig. Som tur är så har jag en omgivning av guld som hjälper mig när min oroliga själ tar över och jag själv inte räcker till. Få av mina nära vet nog om hur viktiga dom faktiskt är för mig. Hur avgörande dom är för min existens. Hur jag lägger märke till och uppskattar de små gesterna. Hur jag ser och värdesätter detaljerna snarare än helhetsbilden.

Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Vad betyder en tvåtimmarspromenad till Sofiero och tillbaka igen med en kär vän att rensa tankarna med? Eller ett träningspass eller två i veckan med någon man håller av? En liten och mjuk Minnah i min famn. Minnahs fantastiska mamma som jag delar ett helt liv med. Minnahs goa pappa, som alltid får mig på gott humör med en fiskefjäs eller två. Eller en redbull och vodka eller två.. Älskar våra stunder, fester och Beste Far. En vinkväll imorgon tillsammans med någon som jag aldrig riktigt lyckas klaffa mitt schema med. Någon som jag träffar alltför sällan men som jag tänker på flera gånger, varje dag. En ny lägenhet som står klar redan efter en vecka för att en blivande och helt fantastisk man tänker just på detaljerna. En man som fixar och trixar tills varenda liten grej är på plats. Allt för min skull. För vår skull. För att vi ska ha ett hem att trivas och må bra i. En hand som greppar min när jag ligger redo för att vara med om något väldigt otäckt. Självklart säger jag att det inte behövs. Att jag inte behöver någon hand i min. Men mamma vet bättre. Eller en utflykt till Ullared. Jag älskar att åka till Ullared, men inte så mycket för shoppingen som för sällskapet och grejen att man gör det tillsammans. Om det då sker med mamma eller en bästa vän är en bonus oavsett. Vi snackar win-win i det läget. Ibland är det de små och oväntade stunderna som överraskar. När det trillar in ett mail i inboxen från en orolig bror som lagt ner hela sin själ, sitt hjärta och sin tankeverksamhet för att få mig på fötter igen. När de skrivna orden är valda med sådan omsorg att det är underförstått att mitt huvudbry har blivit hans huvudbry. Jag gömmer mig ofta bakom ett stort leende eller ett burdust skämt. Men jag registrerar varenda detalj. I alla lägen.


Så. Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Det betyder allt för mig.

Åh, jag bara älskar den här bilden! Vi ser så sjukt UNGA och oskuldsfulla ut haha!
Jenny, how's the world behind your glasses?:)



Den här bilden framkallar också en del minnen..
Här ser JAG desto dräggigare ut! Men det blev en bra kväll ändå;)

Jag har sagt det förut och jag kommer säkerligen att säga det ännu fler gånger. Michaela Forni är min favoritbloggerska och när det kommer till pennan, språket och det skrivna ordet så har hon fått en gåva som inte är av denna värld. Jag dog lite när jag läste hennes senaste inlägg om att vara stark. Herregud vad den kvinnan kommer att gå långt..

Igår chillade jag med Minnah:) Herregud vilken känsla. Att hålla detta lilla knytte i mina armar. Är livrädd för att hon ska gå sönder. Varenda rörelse jag gör, gör jag så försiktigt som jag bara kan. Vill ju inte störa henne när hon ser så lugn och rofylld ut i min famn. Jag vet att hon inte är så känslig och bräcklig egentligen, men jag är försiktig ändå. Hon är ju verkligen det dyrbaraste som finns i hela universum. Jag hoppas att vi kommer att bli bra vänner och att hon kommer att acceptera mig och tycka om mig. Jag önskar att tiden inte ska gå alltför fort utan att alla vi som finns i Minnahs omgivning ska få chans och tid att hinna njuta av henne som liten knatte. Jag kommer att skämma bort henne med så mycket kärlek som bara Jenny och Håkan tillåter och kanske lite till..♥

Idag fyller min älskling år och jag har gjort mitt yttersta för att uppvakta honom på bästa sätt. Med kärlek. Jag tror att jag lyckades rätt så bra. Om någonting gått snett idag så är det på grund av krafter som jag inte kan rå på eller påverka. Det som gör mig mest ont - i hela världen - är när jag ser min Micke sårad. Men det är väl så det är. Vi vill skydda de som vi håller av allra mest från all smärta och frustrerande nog så går det inte. Jag tycker dock att min baby gjorde framsteg idag, mitt i all turbulens och i all sorg, satte han ner foten för första gången. Kanske för första gången i sitt liv, det vågar jag inte svara på. Men det var befriande att se honom säga ifrån, helt tömd på energi. Och så lättad. Det var skönt att se honom så lätt, som en fjäder. Enough is enough. Jag såg honom röras till tårar när han öppnade sina presenter. Jag såg glansen i hans ögon när han upptäckte vilka fler som slöt upp för att uppvakta honom på hans dag.

Min älskling förtjänar kärlek. All kärlek i världen förtjänar Micke. Ska jag berätta varför? Det är så enkelt. För att han är fan den godaste människa jag någonsin känt och han är den mest godhjärtade människa jag någonsin kommer att känna. Micke har aldrig ett ont ord att säga om någon annan. Inte ett enda. Och om någon av någon anledning hackar på Micke eller försöker provocera honom till bråk så bottnar det i ren och skär avundsjuka och missunnsamhet. Tänk att en människa kan vara så liten. Precis så liten kan en människa vara. Det får mig att kräkas lite i munnen.

Lucy har haft denna blogg i över ett år nu, en blogg som jag följer varje dag med stort intresse. Hon skriver alltid så fint om de i vår närhet och framförallt så fint om mig. Jag tänkte att det nu var dags att skriva något  om min Lucy!

När jag första gången såg Lucy på det där dansgolvet för sisådär 20328 timmar sedan kändes det på någotvis speciellt. Jag vet det låter fånigt men någon slags kärlek vid första ögonkastet var det nog. Så otroligt vacker i sitt långa ljusa hår och det härliga leendet. Den kvällen, sedan den iskalla novemberkvällen när vi satt och pratade, om allt och inget, skrattade och drack en varsin öl, visste jag att det var något stort på gång. Det kändes som allt bara stämde, natten var vår och vi två stjärnor i himmelen som lyste i kapp.

Ju mer vi sedan träffades och pratade desto mer kär blev jag. Det är lätt att bli kär i Lucy. Hon har en fantastisk utstrålning som inte riktigt går att förklara. Nära till skratt och ett hjärta som är så varmt att jag aldrig riktigt frusit sedan dess.

Lucy är den mest omtänksamma person jag vet. Hon ger så mycket kärlek till de närmsta omkring henne.

Lucy får mig lätt att skratta. Det gillar jag.

Lucy är, precis som jag, en obotlig romantiker, på gott och ont antar jag.

Lucy är ärlig och rak, stark och envis och samtidigt väldigt skör och bräcklig.

Lucy är bra på att lyssna.

Lucy är intelligent.

Lucy är vacker.

Lucy är söt.

Lucy är glad och sprallig.

Lucy är mysig.

Lucy är kärlek.

Lucy är min kärlek.

♥

M ♥ L = SANT
13/12-2010

De senaste dagarna har jag haft problem med att hantera vardagen och den verklighet som jag befinner mig i just nu. Ibland förstår jag mig inte på det här med kärlek. Det är väl det som gör den så intressant kan jag tro. Att något så underbart samtidigt kan göra så ont övergår mitt förstånd. Tur är det att det finns flera olika sorters kärlekar i mitt liv. Somliga älskar jag för stunden, där jag är just nu. Jag menar relationer med människor som bara är ämnade för en kortare period men som inte är desto mindre viktiga för det. En del kommer jag att älska för alltid. Andra som bär på min historia och vice versa älskar jag villkorslöst, i evighet. En särskild har sedan den första dag vi sågs mitt hjärta i sina händer och kärleken till honom är lika självklar som den är sann. Den svåraste kärleken är den kärlek som inte fungerar. Obesvarad kärlek. Hur mycket, eller lite.., man än försöker så finns den bara inte där. Trots att man tycker att den borde göra det. Det borde inte vara så svårt. Men det är just det det är, svårt. De senaste dagarna har jag varit svag, gått in i mig själv och fokuserat alltför mycket på de som inte älskar mig, på de som aldrig kommer att älska mig hur mycket jag än försöker. Det var precis som ett uppvaknande ikväll, när jag gick igenom min kärlekslåda fylld av foton, dagböcker, dikter, brev och annat som jag gömmer i mitt personliga arkiv. Det finns så mycket kärlek i mitt liv. God kärlek. Besvarad kärlek. Jag tänker inte spela fler spel där jag redan från start är dömd att förlora. Jag tänker satsa på vinnarna i mitt liv, för det är trots allt bland dem som även jag blir en vinnare.

Med detta sagt bjuder jag på en fotoboost från mitt 90-tal. En viktig tid, med många viktiga personer.
Herregud vad jag älskar er ♥

Det är så mycket kärlek i den här bilden. Så mycket liv. Känner du det? De tre mest strålande systrar. Jag blir nästan avundsjuk. Skulle också vilja vara en syster i den här trädgården ♥ Är dock guld värt att jag får hänga där ganska ofta ändå:) Och var har de senaste 20 åren tagit vägen? När jag lärde känna min Jovigirl var Therese bara en liten plutt som tultade omkring. Den sötaste plutt jag någonsin skådat och det vet hon. Och allra ljuvligaste Tina fick jag tålmodigt vänta med att hälsa på, då hon låg i mamma Susannes mage när det begav sig. Som jag diggar dessa brudar. Då, nu och för alltid!:)

Det börjar närma sig så smått..:) För dig som vill vara med och följa oss inför planeringen av vårt
bröllop 2011 säger jag välkommen att klicka in på
www.mickeochlouise.se
♥

Vi är så glada för er skull:)
All kärlek & lycka!
♥

-Paulo Coelho-