LucyVida

Såklart kommer det ett bildspel snart från vår himmelska smekvecka i Santorini. Har upplevt ganska så mycket av den grekiska övärlden vid det här laget och kan till viss del tycka att några av öarna är same-same, vilken man än åker till. Men Santorini med Calderan och solnedgången, det är verkligen något speciellt. Vi tog bussen till Fira nästan varje dag för att gå i de mysiga och trånga gatorna och kvarteren med alla utställare, konstnärer och designers. Vi kunde gå och beundra i flera timmar. Och så var det ju det här med solnedgången.. Så romantiskt att jag tror att den mest luttrade hade trillat dit.
Det går inte att inte vara kär, i Santorini.

Jag kan.

Herregud vilket bröllop. Så mycket kärlek. Våra vänner. Våra otroligt vackra vänner som har skräddarsytt vår dag in i minsta detalj. Ert engagemang alltså. Orden räcker inte till. Min bror. Min fantastiska otroliga storebror. Utan dig hade det aldrig gått. Från det att du tog ton under vigseln alltså. Nej, jag kan inte beskriva med ord. Vi är så lyckliga:)) Min familj. Min makalösa kärleksfulla familj som alltid är där för mig och Micke. Min pappa som kommit in i mitt liv och allt som vi tar igen nu. Det svängde överraskande bra på dansgolvet. Vi var nog lika förvånade båda två:) Kärlek. Per och Ki. Farmor. Avgörande pusselbitar i mitt liv. Viktiga kärlekar.

Mamma. Utan dig, din kärlek och ditt engagemang hade det aldrig blivit något bröllop. Alla jag pratat med idag hyllar dig för den du är och för vad gör för mig och Micke. Vi hyllar dig. Du finns alltid där för oss. Alltid. Och vi älskar Dig. Du gjorde hela vår bröllopsdag. Punkt.

Alla tal. Tal. Tal. Fantastiska, fina, kärleksfulla, roliga, upplästa, nerskrivna, framsjungna tal. Vänner och familj. Det var så mycket kärlek i luften igår att det faktiskt gick att ta på. Jag kände det. Micke kände det. Och nu styr vi kärleksbubblan mot Santorini.

Vi ses om en vecka ♥

Inatt drömde jag att jag stod klädd och färdig i min brudklänning och kramade min mormor jättelänge. Det var ingen glad kram. Vi var båda ledsna och jag förstod inte riktigt varför. Jag sökte frågande min mammas blick som stod en bit ifrån oss. Men hon bara tittade ner. Det kändes så verkligt och jag förstod inte sorgen jag kände. Mormor var ju där. Som om hon aldrig lämnat. Men så vaknade jag och med ens blev det klart varför jag var så ledsen.
Mormor finns ju inte längre. Hon kan inte vara med och uppleva vårt bröllop.

Lustigt. Under mina 30 år som jag fick med mormor sa hon allltid till mig när jag var ledsen eller hade ont att "det går över när du gifter dig".

Det tror jag inte.

Tänk att vara präst. Jag undrar om det kan finnas något mer varierande yrke. Varierande rent känslomässigt alltså. Man får vara med och dela ljuset och glädjen vid dop och bröllop och sedan kommer sorgen när det är begravning. Alla tårar får man beskåda. Alla sorters tårar. Glada, ledsna, förväntansfulla, desperata, kärleksfulla, förtvivlade. Allt. Det är rätt stort att vara präst, att klara av att ha det som yrke. Såklart blir de olika akterna rutin även i ett sånt jobb. Och sedan drivs man säkert av sin tro och övertygelse om det gudomliga. Det underlättar säkert när det är tungt. Men ändå. Det hade inte varit något för mig. Jag hade inte kunnat låta bli att bli för personlig.

Personlig är precis vad vår präst Mats är. Och mänsklig. Det är ganska ovanligt enligt mina erfarenheter. De präster jag har träffat förut har tenderat att vara just allt annat än mänskliga. Jag har aldrig varit med om en präst som Mats. Mats är sjukhuspräst och arbetar även som stöd för HIV och -aidssjuka. Jag kan säga att det är inte alla präster som delar hans engagemang i den frågan. Men å andra sidan är inte Mats en präst som kategoriserar och värderar människor heller. Alla är lika värda. Den inställningen och övertygelsen delar jag och Micke med honom och det räcker gott och väl för att vi ska kunna stå för en kyrklig vigsel. Och vi får inte glömma kärleken.. Mats tror på kärleken. 

Ikväll har vi varit på fika hos Mats. Det är faktiskt väldigt mysigt att över en kopp te sitta och prata om just kärleken. Om vår vigsel och bröllopet, utan att det blir högtravande och krystat.

Han är grym. Vår präst.

Så har det även blivit min tur att säga hej då till The Ark. Det känns vemodigt, tråkigt och alldeles för tidigt. Ett uppbrott är såklart nödvändigt för att en återförening ska kunna bli möjlig och det är det jag kommer att gå och hoppas på nu. En återförening inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag kan inte med ord beskriva hur viktiga The Ark varit för mig. De fick sitt genombrott ungefär när 2000-talet stod och knackade på dörren och var så hängivna och sugna på att förändra världen. Att göra skillnad. Det var svårt att inte själv ryckas med. Kan ni tänka er 2000-talet och det senaste decenniet utan The Ark? Jag kan det inte.

The Ark är kärlek. Deras budskap är rakt igenom en enda stor hyllning till kärleken. Med tanke på den sorg och förtvivlan som sköljer över oss alla sedan en dryg vecka tillbaka är det därför så sjukt dålig timing att vår ark har valt att gå skilda vägar. Nu, när vi behöver dem som mest. Det är ju nu och för alltid vi behöver höra Ola Salo mässa om och förespråka kärleken. Till det Annorlunda. Om vikten att våga vara modig, i en tid som vår. Som tur är har vi deras färgstarka och underbara musikarkiv att gå tillbaka till och söka tröst i. Sällan eller aldrig skrivs det sånger som It takes a fool. Jag har åtminstone bara varit med om det en gång under mitt 30-åriga liv. The Ark har gett mig så mycket med sin musik. Jag vill inte att det ska ta slut! Jag glömmer aldrig konserten på Idrottens Hus i Helsingborg i februari år 2000. Jag gick dit som det Kentfan jag var på den tiden och hade ingen susning om vem förbandet var. Men jag har varit förtrollad av Arken ever after. Jag minns ingenting av Kents spelning när jag tänker tillbaka på den kvällen.  Det är helt blankt. Men jag minns en Ola i tights med hål i och klackskor, alldeles för mycket smink och en utstrålning som inte var av denna värld. Han var det coolaste jag någonsin sett. Han hade en utstyrsel som ett mobboffer men bar upp den med sådant självförtroende. Jag tror inte att den värsta av de värsta mobbarna ens hade vågat attackera. Det var inspirerande att se. En helt ny värld öppnades tack vare The Ark. En värld som jag väldigt gärna vill stanna kvar i.

Ses vi på Sofiero på torsdag?

Om ungefär 3 veckor beräknas en liten Vincent titta ut!:) Första lilleman i gänget och jag är såklart lycklig över att få förkovra mig i annat än bara sockersöta klänningar och babybikinis på barnavdelningen. (Älskar det också, tro inget annat men omväxling förnöjer!) Snickarbyxor och ugglor bör vara en vinnande matchning. Den här killen kommer att bli en tuff liten pys om jag känner de blivande föräldrarna rätt:)
Längtar efter att få träffa honom!

Sommaren 1994 var jag 14 år. Den sommaren cyklade jag och Jenny till Råå i princip varje dag för att hänga på stranden. 1994 hade man fortfarande baddräkt på stranden, trots att man var cool och 14 år. Alla hade det, inte bara jag och jag kan fundera över det än idag. Jag är allt annat än skitsnygg i bikini, jag vet. Men i baddräkt ser jag ut som en förväxt bebis och har alltid gjort, även år 1994 när det minst sagt spelade roll dessutom. Mitt största nöje och utmaning den sommaren var att glida förbi den lilla kiosken på stranden helst så snyggt och diskret som möjligt. Fanns inte en chans i världen att jag lyckades med det när min dagliga outfit bestod av en blå och vitspräcklig baddräkt, illaåtsittande och allt annat än till min fördel. Mina lår som alltid varit för tjocka såg INTE mindre ut med hjälp av baddräktens skärning. Mina bröst som alltid varit för små fick inte heller direkt ett lyft, snarare platt fall. Mitt råttiga, nej ursäkta, cendréfärgade hår som hängde i stripor hjälpte inte heller till. Men där svansade jag förbi, den lilla kiosken och försökte se ut som allt annat än 14 år. Jag ville se världsvan och oberörd ut. Lite sval men inte alltför kall. Jag önskade mig ur min oproportionellt fördelade kropp. Jag ville vara 18 (men hade nöjt mig med 16). Varför? För i kiosken jobbade Dennis. Dennis hade långt brunt hår, såg ut som en rockstjärna och var just 18 år. Dennis gick andra året på gymnasiet och var den snyggaste och coolaste killen jag någonsin sett i mitt dittills korta liv. Dessutom var han en fena på att kratta stenarna utanför kiosken så att de låg snyggt och rätt. Idag hade jag betraktat en sådan aktivitet med stor nördvarning men idag är jag också 31 år och vet bättre när det kommer till vad som är snyggt och coolt, på riktigt. Den sommaren hade jag gjort allt för att för att få kratta de där stenarna med honom. Om han bara ville se mig. Vilket han såklart aldrig gjorde. Den här ensidiga sommarromansen har självklart inget lyckligt slut. Visst hände det även 1994 att den coola 18-åringen blev tillsammans med den blyga och naiva 14-åringen. Såklart. Men sånt hände inte mig. Inte en chans i hela världen. Istället sprang jag där och frågade honom titt som tätt vad klockan var, köpte alltför många glassar och beundrade min kärlek på avstånd. Men han såg mig aldrig. Konstigt? Inte alls. Varför skulle HAN falla för en oerfaren tjej på 14 år som tultade omkring i en blå och vitspräcklig baddräkt. Idag ser jag det glasklart men önskar att jag hade haft samma självinsikt på den tiden. Då hade jag kanske inte kollat upp hans adress.. Då hade jag kanske inte låtit mig övertalas av Jenny att skriva det där kärleksbrevet och en gång för alla berätta för honom vad jag verkligen kände (som om jag egentligen hade någon aning:). Framförallt hade jag kanske tänkt efter både en och två gånger innan jag faktiskt skickat brevet. Men nej då, till de ljuva tonerna av Bon Jovi och Always på repeat i bakgrunden satt jag i Jennys tonårsrum och skrev ner min kärleksförklaring, självklart med viss assistans från min vapendragare. Jag beskrev tydligt i brevet hur jag såg ut på stranden och vem jag var för att det inte skulle behöva bli något onödigt missförstånd. Sen la jag det på lådan och väntade. Och väntade.
Jag fick aldrig något svar. Såklart. Sånt händer som sagt inte mig.

Men jag gråter inga krokodiltårar för det. Jag blev ju tillsammans med en riktig rockstjärna till slut och inte någon jäkla wannabe med hår i hästsvans och en kratta i handen.

Sist jag såg Dennis var kanske för 5 år sedan. På stan. Med två klängiga ungar om halsen och en fjunig kalufs. Det långa håret var borta. Så även hans utstrålning. Han såg faktiskt ganska trött och skabbig ut. Kanske hade han en dålig dag. Han såg rakt igenom mig, så som man ser på folk man inte känner. Men tänk om han hade vetat eller kommit ihåg:) Hur han förgyllde mina dagar och mitt kärlekskranka tonårshjärta den där sommaren 1994.