LucyVida

Herregud vilket bröllop. Så mycket kärlek. Våra vänner. Våra otroligt vackra vänner som har skräddarsytt vår dag in i minsta detalj. Ert engagemang alltså. Orden räcker inte till. Min bror. Min fantastiska otroliga storebror. Utan dig hade det aldrig gått. Från det att du tog ton under vigseln alltså. Nej, jag kan inte beskriva med ord. Vi är så lyckliga:)) Min familj. Min makalösa kärleksfulla familj som alltid är där för mig och Micke. Min pappa som kommit in i mitt liv och allt som vi tar igen nu. Det svängde överraskande bra på dansgolvet. Vi var nog lika förvånade båda två:) Kärlek. Per och Ki. Farmor. Avgörande pusselbitar i mitt liv. Viktiga kärlekar.

Mamma. Utan dig, din kärlek och ditt engagemang hade det aldrig blivit något bröllop. Alla jag pratat med idag hyllar dig för den du är och för vad gör för mig och Micke. Vi hyllar dig. Du finns alltid där för oss. Alltid. Och vi älskar Dig. Du gjorde hela vår bröllopsdag. Punkt.

Alla tal. Tal. Tal. Fantastiska, fina, kärleksfulla, roliga, upplästa, nerskrivna, framsjungna tal. Vänner och familj. Det var så mycket kärlek i luften igår att det faktiskt gick att ta på. Jag kände det. Micke kände det. Och nu styr vi kärleksbubblan mot Santorini.

Vi ses om en vecka ♥

Undrar om det någonsin kommer att visas en ny serie som är likvärdig med SATC.

Inatt drömde jag att jag stod klädd och färdig i min brudklänning och kramade min mormor jättelänge. Det var ingen glad kram. Vi var båda ledsna och jag förstod inte riktigt varför. Jag sökte frågande min mammas blick som stod en bit ifrån oss. Men hon bara tittade ner. Det kändes så verkligt och jag förstod inte sorgen jag kände. Mormor var ju där. Som om hon aldrig lämnat. Men så vaknade jag och med ens blev det klart varför jag var så ledsen.
Mormor finns ju inte längre. Hon kan inte vara med och uppleva vårt bröllop.

Lustigt. Under mina 30 år som jag fick med mormor sa hon allltid till mig när jag var ledsen eller hade ont att "det går över när du gifter dig".

Det tror jag inte.

1999 var året då jag gick på jakt efter den perfekta balklänningen. Studentbalen var nästan större än själva examen. Åtminstone upplevde jag det så. Ända sedan Titanic gick upp på bio två år tidigare så visste jag precis hur min klänning skulle se ut. Jag ville såklart ha en av alla Roses vackra klänningar i filmen. Det var dock svårare att få till i praktiken visade det sig. Mamma och jag gjorde allt för att försöka hitta rätt tyger men det gick bara inte så jag fick lägga ner min dröm om den där klänningen. Jag har dock sedan dess aldrig riktigt släppt tanken om Roses otaliga vackra klänningar och jag får väl ärligt medge att dessa kreationer har inspirerat mig och varit av stor betydelse när jag sökt efter den ultimata brudklänningen. Jag fann min brudklänning i Köpenhamn i våras och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Och nu, när de sista justeringarna är gjorda ser jag det klart. Hur likt snittet är och var jag hämtat min inspiration.
Äntligen har jag fått min Titanicklänning. Min helt egen Rosekreation, a la Louise.

Jag måste berätta om en vän. Hon är så mycket mer än bara en vän. Hon är en ängel. Ja, jag tror på änglar. Jag tror på änglar bland människor. Varför är min vän en ängel? För att hon tar hand om och bryr sig om människor som inte riktigt kan ta hand om sig själva. Varje morgon när hon går till bilen för att köra till jobbet passerar hon en man som har fått bygga sitt eget hem bland bråten, träd och buskar. Han har inget riktigt tak över huvudet. Ett sånt som du och jag har. Han har ingen värme och ingen eld om han inte gör upp en brasa att själv hålla liv i. Han har inga element att vrida på när han fryser. Han bor i ett skjul. Året runt. Jag vet inte hur långt steget är från att ha fyra väggar och ett tak till ingenting. Jag vet inte hur man hamnar där. Kanske fanns det aldrig något alternativ från start eller så fanns det kanske det. Oavsett. Det är inte min sak att döma eller bedöma. Min vän har förmågan att se människor. Alla människor. Både de som bor i hyreshus och i skjul med endast stjärnorna som tak. I början småpratade de bara lite, inte mycket mer än ett "hej" egentligen. Inte mycket mer krävs. Ett "hej" kan förgylla en annan människas dag på ett sätt som du och jag kanske aldrig riktigt kommer att förstå. Genom att säga "hej" bekräftar jag dig. Och när jag bekräftar dig så finns du. Existens och synliggörande. Det är av betydelse.

Ibland när hon kommit förbi efter jobb har han inte varit där, på flera dagar. Då blir min vän orolig. Hon bara är sån. Men oron blir stillad när hon ser honom igen. För det gör hon till slut. Han tycks alltid komma tillbaka. Ibland ger hon honom pengar. Ibland ger hon honom en kaffe eller en macka. Någon gång har hon hängt en flaska Explorer i en påse när han inte varit "hemma". Ja du läste rätt. Sprit. Det är väl inget sätt att hjälpa honom ur hans misär direkt? Förmodligen inte. Förmodligen är inte rehab eller en helg på närmsta avvänjningsklinik något som står särskilt högt på hans to-do-lista heller. Nej, spriten hjälper honom kanske inte bort från sin tillvaro men den hjälper honom kanske att hantera den. Just idag. När mörkret, hösten och vintern tar vid och det blir kallt och fryser på. Jag har ingen aning. För jag har aldrig varit där. Jag har en kalender som jag planerar mina dagar, veckor och ibland månader i. Vad planerar han? Planerar han ens? Förmodligen inte. Det handlar om att ta sig igenom dagen eller kanske till och med de närmsta timmarna. Oavsett. Hur han gör det eller vilka medel han tar till är inte heller min eller någon annans sak att döma eller bedöma.

För några dagar sedan gick min vän förbi mannen i skjulet för att ge honom sin bäddmadrass. Hon hade köpt en ny till sin säng och tänkte att istället för att bara slänga den gamla så kunde den kanske göra nytta hos honom istället. Han var inte där just den morgonen så hon lämnade madrassen vid sidan. Lite gömd, sådär. Och igår, när en annan vän promenerade förbi på eftermiddagen hade hon sett den här mannen ligga helt invirad och dubbelvikt i sin nya madrass. Han såg ut som en hamburgare. Han gottade sig och såg så nöjd ut. Han njöt. Den gamla, tunna och skitiga madrassen han tidigare sovit på låg nonchalant slängd utanför hans hem. Kasserad. Utbytt. Till något bättre.

Jag har egentligen inget mer att säga om det här. Jag var bara tvungen att berätta om min vän. Som ser andra människor. Jag älskar henne så för det där med madrassen.. Damn alltså.

Alla dagar och helger blir verkligen inte som man tänkt sig. Och den här helgen blev väl tyvärr på sätt och vis en sådan helg, som mest har stulit energi. Men den började väldigt bra iallafall, med lördagsmys i sängen med mina två favoritkillar följt av en sjukt trevlig shopping- och fikarunda i city med fina Fröken C:) Just det här att kunna sitta ute, på Ebbas fik och äta en fin lunch i början av september. Det måste vi ta vara på. Så underbart väder som den här helgen har bjudit på har man inte behövt vara inomhus någonting. Med det sagt klickar jag på Gilla-knappen och loggar ut. Än finns det tid för söndagsmys innan väckarklockan ringer.

Och glöm inte bort. Att ta hand om varandra därute. Det blåser kallare vindar nu.
Det märks att hösten är på väg.

Tänk att vara präst. Jag undrar om det kan finnas något mer varierande yrke. Varierande rent känslomässigt alltså. Man får vara med och dela ljuset och glädjen vid dop och bröllop och sedan kommer sorgen när det är begravning. Alla tårar får man beskåda. Alla sorters tårar. Glada, ledsna, förväntansfulla, desperata, kärleksfulla, förtvivlade. Allt. Det är rätt stort att vara präst, att klara av att ha det som yrke. Såklart blir de olika akterna rutin även i ett sånt jobb. Och sedan drivs man säkert av sin tro och övertygelse om det gudomliga. Det underlättar säkert när det är tungt. Men ändå. Det hade inte varit något för mig. Jag hade inte kunnat låta bli att bli för personlig.

Personlig är precis vad vår präst Mats är. Och mänsklig. Det är ganska ovanligt enligt mina erfarenheter. De präster jag har träffat förut har tenderat att vara just allt annat än mänskliga. Jag har aldrig varit med om en präst som Mats. Mats är sjukhuspräst och arbetar även som stöd för HIV och -aidssjuka. Jag kan säga att det är inte alla präster som delar hans engagemang i den frågan. Men å andra sidan är inte Mats en präst som kategoriserar och värderar människor heller. Alla är lika värda. Den inställningen och övertygelsen delar jag och Micke med honom och det räcker gott och väl för att vi ska kunna stå för en kyrklig vigsel. Och vi får inte glömma kärleken.. Mats tror på kärleken. 

Ikväll har vi varit på fika hos Mats. Det är faktiskt väldigt mysigt att över en kopp te sitta och prata om just kärleken. Om vår vigsel och bröllopet, utan att det blir högtravande och krystat.

Han är grym. Vår präst.