LucyVida

På förmiddagsrundan brukar Love och jag gå till lekplatsen där vi bor. Det har vi gjort sedan drygt 2 månader tillbaka då han för första gången fick prova att gunga. Vissa dagar när allting annat tycks tråkigt och det är sura miner hela morgonen, då är det seriöst det enda som funkar. På lekplatsen som vi går till finns allt vi behöver och lite till. Där är gungor, en schysst rutschbana med lektorn och en sandlåda med bord. Hela området är omslutet av höga svajande träd, en stor gräsmatta som man kan spela boll på och en böljande kulle som jag anar kommer att bli en perfekt pulkabacke till vintern. Inte konstigt att ungen blir glad i den miljön. Det blir jag också.

 

Och jag kommer aldrig att glömma första gången som vi träffade den där flickan. Det var på en av våra vanliga rundor. Love hade gungat och skojat ett bra tag när hon kom ut från porten i höghuset som ligger precis intill lekplatsen. Kanske hade hon kikat på oss genom ett av sina fönster för hon gick med så bestämda steg till gungorna och satte sig i gungan bredvid Love och tog fart. Love tittade nyfiket på henne med sina stora ögon. Såsom han alltid gör. Särskilt när det är större barn som leker.

Och så började hon prata.

 

Hon berättade om sommarlovet. Inte rent generellt förstås. Och inte om en långledighet som för många barn innefattar glittriga reseupplevelser till Medelhavet eller regniga campingsemestrar då hela familjen går klädda i likadana träningsoveraller. Hon nämnde inte heller några soliga dagar på stranden med massa vatten, lek och glass upp till öronen. Flickan pratade inte heller om alla spännande äventyr och bus som bara och endast de bästa vännerna är med på. Lekar som bara går att leka på sommaren. När dagarna är magiska och kvällarna förtrollade. Faktum är att hon nämnde inga vänner. Överhuvudtaget.

 

Däremot pratade hon om tristessen. Hur alldeles för långt sommarlovet är. Hur hennes föräldrar jobbar hela dagarna. Hela sommaren. Och hon går ensam hemma. Hennes lillasyster är på fritids till klockan 16 varje dag. Så flickan är helt själv. Hela dagarna. Inga drömmar om sommaren. Inga planerade utflykter med familjen att se framemot. Eller jo vänta, kanske skulle de åka till någon djurpark längre fram. Vad hette den nu igen? Men det är inget som är säkert. Ett som är säkert är att flickan är och känner sig ensam och att sommarlovet är alldeles för långt.

 

Flickan är 12 år.

 

Och sedan den första dagen som vi sågs där på lekplatsen har hon aldrig lämnat mitt huvud. Vi har dessutom setts flera gånger efter det. Hon brukar komma ut när vi står där och gungar. Inte direkt, men efter en stund. När jag haft sällskap av någon annan mer än Love kommer hon aldrig fram till gungorna. Då håller hon sig i bakgrunden. Som om hon inte vill störa. Och jag är så brydd för detta flickebarn. Denna osynliga lilla flicka som sedan mitten av juni har längtat så till att skolan ska börja igen. Verkligen längtat.

Och det är så upp och ner som det kan bli tänker jag.

 

Sommarlovet är långtifrån en solskenshistoria för alla.

 

 

Som tur är så var jag ganska slipad. Och en fena på att hitta på bra historier. Redan då. Tio veckor på sommaren var en evighet när man var liten. Jag hade alltså gott om tid att baka ihop några trovärdiga äventyr att dela med mig av inför klassen när klockan väl ringde in igen i augusti.

 

För den där timmen när alla ska berätta vad de gjort på sommarlovet uteblev aldrig. Vilket kan tyckas märkligt när det är ett konstaterat faktum att många barn lever i familjer där man inte har de förutsättningar som krävs för att resa jorden runt på sommarlovet. Man kanske inte ens kan ta en tura till Helsingör. Ändå ska barnen behöva uppleva stressen och pressen att leverera något intressant och spännande att dela med sig av när skolan börjar igen. 

 

Trots att jag aldrig kom iväg på några himlastormande äventyr på skolloven när jag växte upp så hade jag rikligt med tur ändå. Jag var lyckligt lottad till skillnad från många andra. För jag hade min familj som hade all tid i världen för mig och jag hade de bästa vänner att spendera magiska dagar och förtrollade kvällar och sena nätter med. Vi skrev vår egen historia. Kanske av mer lokal och mindre exotisk art. Men aldrig glittrade den väl mindre för det.

 

Och jag önskar så att flickan på lekplatsen fick lite mer glitter på sin sommar.

Herregud, jag önskar henne det fetaste guldregn! Och kanske är det så att jag bara får ta del av tristessen när hon pratar. Och som hon kan prata. Älskade unge, finns det aldrig någon som finns där bara för dig? Som lyssnar på dig? brukar jag tänka med en klump i halsen. Och så fortsätter jag att lyssna. Såklart. Och Love bara tittar eftertänksamt med sina varma bruna ögon på den stora lilla tjejen när hon berättar. Ibland skrattar hon till och kallar honom lilla bebisen.

Kanske kan Love och jag få vara glittret ibland.

I väntan på det riktiga regnet.

 

 

 

Jag vill inte frånsäga mig något misskött ansvar från min sida. Jag är inte heller ute efter att hänga ut BVC och säga att de gör fel som fångar upp överviktiga barn. Tvärtom förstår jag hur viktigt deras arbete är. Jag är som sagt själv en person som alltid fått jobba med detta och vet att goda vanor är viktigt. Vi kämpar på med maten därhemma åt båda håll för storebror och lillasyster. Vi har också introducerat varsin fritidsaktivitet som de själv fått vara med och välja och det har vi gjort tidigt (Love var 4 och Belle 2) just för att skapa goda rutiner och för att de ska tycka att det är roligt att röra på sig och inte betrakta det som ett nödvändigt ont.

 

 

Jag tror att alla vi som läser för våra barn kan vara överens om att det finns både bra och mindre bra barnböcker. Själv är jag alltid på jakt efter den bästa barnboken till Love. Inte särskilt ofta men ibland händer det att man trillar över ett guldkorn och hittar en bok som både jag och Love tycker precis lika mycket om som i fallet med ägget Odd.

 

Det finns så mycket bra med Lisa Aisatos "Odd är ett ägg" att jag faktiskt inte vet var jag ska börja. Det här är en allvarlig men också väldigt varm barnbok och jag var inte säker på att min just nu monsterälskande son skulle kunna ta den till sig. Men det är någonting med Odd som jag tror att Love och många andra barn kan känna igen sig i. Något som det inte skrivits särskilt mycket om i det här formatet och det är överkänslighet. Odd är av naturen väldigt försiktig av sig, han är ju trots allt ett ägg och hela hans vardag går ut på att utsätta sig för så lite faror som möjligt då han är livrädd för att hans äggformade huvud ska gå sönder. Odd blir därför en ganska ensam kille i den rätt så livliga och stökiga klassen. Han uppfattas som konstig då han inte vill vara med på gympan, kasta boll eller vara med i några andra lekar där han är rädd att hans huvud ska krossas. Cykla vågar han inte heller och leder istället cykeln bort till skogen som han älskar att vara i om dagarna efter skolan. Där tar han skydd under sitt paraply för att undvika eventuella kottar som kan falla ner från träden. En dag träffar han på någon i skogen som får hans hjärta att börja slå de där extra slagen.

 

Utan att berätta hela boken så finns det så mycket gott att hämta i denna berättelse. För föräldern med ett känsligt barn kan den nog upplevas som en aning tung till en början. Allvaret, ensamheten och Odds rädslor fick mig tidigt att verkligen undra hur det ska gå och jag funderade även mycket på Loves reaktion. (Vilket jag inte behövde göra särskilt länge då hans första reaktion var viljan att läsa boken om och om igen!) Men trots den påtagliga sorgen så får vi i denna övergripande varma och kärleksfulla berättelse även bekanta oss med den allra första och viktiga vänskapen, och vad kärlek faktiskt kan göra med och för oss som individer. Vi får även lära oss vad som kan hända när vi tvingas möta våra rädslor och hur vi ser på och kanske till och med börjar omvärdera oss själva. Vid Loves favoritavsnitt och det mest avgörande tillfället i boken tappar Odd för första gången i sitt liv kontrollen över sin kropp och faller och slår i huvudet, hans livs största fruktan. Och här tar boken en helt ny vändning.

 

"Odd är ett ägg" är årets allra viktigaste barnbok om du frågar mig. Jag tycker att det är modigt att ta sig an ämnet och skriva en bok om känslighet, ängslighet och ensamhet. Det ligger en stor utmaning i att göra det i detta format och nå ut till den riktade målgruppen som i det här fallet är ganska små barn i åldrarna 3-6 år. Författaren lyckas dock på alla nivåer. De vackra illustrationerna blir minst lika avgörande som texten i den här boken och fångar med säkerhet såväl den yngsta läsaren som föräldern. En smart och banbrytande barnbok som jag hoppas och tror kan inspirera fler att skriva om detta viktiga ämne. Om vi på ett tidigt stadium introducerar våra små för såväl likheter som olikheter och att vi vidare lär våra barn att det är okej att vara den man är och att det framförallt inte ligger något konstigt i att vara varken känslig, försiktig, ensam, eller tystlåten. Då tar vi kampen mot grupptryck och mobbning till en helt ny och förbättrad nivå. För att lyckas med detta är "Odd är ett ägg" ett utmärkt verktyg att börja med. Boken borde vara obligatorisk i varje bokhylla i såväl förskolan som på lågstadiet. Tack för att du skriver Lisa Aisato!

Jag väntade i en evighet på dig. Det är väl så det känns när man längtar ihjäl sig efter någon som man aldrig träffat utan bara drömt om. I ett helt liv har jag älskat dig, även om det skulle ta 36 år av mitt liv innan vårt första möte. Jag har skrivit mycket om dig redan i mina tonåriga dagböcker. Fantiserat och drömt. Jag som aldrig skulle ha några barn. Det var ju så jag sa. I hemlighet kallade jag dig Fanny och jag önskade dig mer skinn på näsan än vad mitt 16åriga jag hade. Jag önskade dig mindre sårbar än vad jag var. Redan då ville jag skydda dig från allt som gör ont i livet, även om jag precis då enbart och exakt refererade till krossade hjärtan och dryga killar. Ju mer jag lär känna dig undrar jag dock om det inte är du som kommer att krossa ett och annat hjärta vad det lider. Inte för att du inte har ett varmt hjärta utan just därför.

 

Det tog några veckor innan jag verkligen började komma underfund med dig. Det var precis som att fastän du äntligen var här var jag så rädd att förlora dig igen. Att plusset på stickan skulle suddas ut trots att du inte längre bara var ett plus på en sticka utan en levande, underbar bebis. Det är skört som porslin att älska sitt barn och dig var jag lite extrarädd för att tappa till en början. Snart utbyttes rädslan till trygghet och du med din tidiga och älskvärda personlighet fick mig att ännu en gång tro på evig förälskelse och kärlek. Livet med dig är så väldigt enkelt. På allra bästa sätt. Jag har sagt det ganska många gånger det senaste året. Men det är verkligen så. Du är nyfiken på precis allt. Du är modig, kreativ och äventyrlig. Du är tuff som få och reser dig alltid igen när du faller, vilket händer ofta. För ofta. I början drev din totala orädsla mig till både oro och tårar. Idag har jag slutat räkna blåmärkena på dina ben och bulorna på ditt huvud. Dom är en del av dig och din personlighet, precis som din söta femfjuniga tofs på huvudet som du alltid snurrar mellan dina fingar när du är trött och ska sova, dina klara isblå ögon och dina plutpussvänliga läppar som helst varken tar emot eller delar ut några pussar till min stora frustration. Du är ingen kelig bebis. Du slår helst bort varenda puss och kram som försöker fånga dig (jag skrev ju att hon kommer att bli en hjärtekrossare!) men ibland får du faktiskt ursäkta när jag stjäl en kyss eller två ändå trots fulla protester. I just can't help myself.

 

Jag har inte många livsviktiga uppgifter i mitt liv. Faktiskt bara två. Att älska dig är en av dom och det gör jag med allra största glädje, tacksamhet, respekt och ödmjukhet varje dag. Varje sekund. Såklart kan jag inte låta bli att vara lite nyfiken på framtiden. På hur du kommer att vara. 1996 önskade mitt 16åriga jag att du -om utvecklingen inte kommit längre- skulle fortsätta i mina fotspår och i alla lägen strida och kämpa mot orättvisor och för de som är utsatta och nedtryckta. Det önskar jag fortfarande, i allra högsta grad. I många avseenden är du redan en förebild för mig. Jag vill ta efter ditt mod, din orädsla och ingenting-är-omöjligt-attityd nu när jag försöker pussla ihop bilden av mig själv och min stundande framtid (fake it til you make it, right?). Och genom att outtröttligt aldrig sluta kämpa för dina rättigheter hoppas jag få vara en förebild för dig när du växer upp. Något som du kanske väljer att spinna vidare på. Kanske kommer du att upptäcka att du är en krigare precis som din mamma.

 

Idag är det din dag. Du kommer att få massor av presenter som storebror, med lite för stor entusiasm, gladeligen hjälper dig att öppna. Ännu större för en liten gourmand som du är nog att du kommer att få smaka både tårta och glass under de kommande 24 timmarna. Hittills är det få (finns det ens en?) nya smaksensationer som du ratat. Varför börja idag? Du kommer att bli gratulerad. Det kommer att sjungas sånger.

 

Men det finns något som är större än allt det här. Något som gäller alla dagar, året om. Var trygg och kompromissa aldrig ditt värde. För alltid och när du än vill finns jag här, att hålla din hand.

 

Belle,

Du är alltid älskad.

 

 

Grattis på födelsedagen,

min ljuva dotter

 

Puss

Mamma

 

Våren hade varit helt hopplös. Jag gick en kurs för att bli mer närvarande här och nu, i mig själv och i mina relationer. På alla sätt försökte jag att stressa ner. Inte tänka på det. Njuta av min 2åring, min man och familj. Fokusera på mina underbara vänner. Men istället blev det såklart att jag tänkte på det hela tiden. Det fanns ju liksom alltid där. Jag levde i tvåveckorsintervaller hela det året. Okej, ägglossning nu? Vi testar med en sticka. Fjorton dagar senare, eller nej nu ljuger jag. Jag väntade aldrig fjorton dagar. Inte på senare tid. Det finns ju så fina tester idag där du kan kolla några dagar innan beräknad mens om du är gravid eller inte. Okej att inte ens hälften av alla kvinnor ger utslag så tidigt på stickan men vem säger att jag inte tillhör de 50% där man faktiskt kan få ett plus bara en vecka efter beräknad ägglossning? Hoppet lämnade aldrig. Aldrig. Jag har nog aldrig varit så högt upp. Så optimistisk som inför ett test. För att lika fort landa på det kallaste och hårdaste betonggolv du kan tänka dig och slå mig halvt fördärvad. Så tröttsamt och smärtsamt med alla dessa blåmärken, månad efter månad. Och det känns som att jag spenderade ett helt år med att bara kissa på stickor, jaga glada gubbar och undvika halva plustecken. Idag vill jag inte ens tänka på hur mycket pengar jag la på min önskan att bli gravid och min önskan att få veta det så fort som möjligt så att jag skulle slippa gå och fundera och vara orolig. Vilken industri va. Vi drömmande, optimistiska och desperata kvinnor kan man onekligen tjäna hur mycket pengar som helst på.

 

Även om man är två om att försöka bli gravid så kan det vara en väldigt ensam resa. Så upplevde jag det. De första månaderna när plusset aldrig kom, då var det väl mest äsch, det är bara på det igen nästa månad! Och det från bådas sida. Men efterhand som månaderna gick och ingenting hände och jag blev mer och mer ledsen och förtvivlad varje gång, desto mer drog sig Micke undan. Höll låg profil. Inte så att han inte var tröstande och stöttande men att se mig förkrossad en gång i månaden, var nog så jobbigt. Ska vi inte sluta med stickorna och bara köra på? Jo det gör vi. Det var vi båda överens om. Hålla förväntningarna nere. Vi bara lever och tar allt för vad det är. Men. Och nu vill jag inte låta diskriminerande på något vis. Det är nog snäppet lättare för killen att verkligen leva så. Hur man än vrider och vänder på det så går ju faktiskt killen bredvid under hela resan från ett önskat barn tills det att barnet faktiskt blir till och sedan ser dagens ljus. När barnet väl är fött, från dag 1, där börjar det jämställda föräldraskapet. Åtminstone har det varit så i vår familj. Det är så jag ser på det. Men resan dit, med eller utan bebis på insidan så var det ju jag. Jag som kände, jag som sökte efter tecken. Mår jag inte lite annorlunda den här månaden? Kändes det inte extraspeciellt senaste gången vi hade sex? Som att det liksom klickade? Allt detta var det ju jag som bar på. Alla tankar och funderingar. Allt det som vi sa att vi skulle lägga åt sidan. Jag klarade inte av det och i mitt fall resulterade det i att jag gick och köpte stickor i smyg. Började göra testerna i smyg också. Tänk så kul om jag kunde överraska Micke den här månaden! Nu när vi mer eller mindre lagt ner det. Jag trodde på allvar att jag kunde få ett övertag i detta. Ligga steget före. Såklart ett sätt att försöka ta kontroll över något som jag inte kunde kontrollera överhuvudtaget. Detta är första och enda gången i vårt förhållande som jag började ha hemligheter för min egen man. Men allt handlade ju om skammen. Det kan säkert liknas vid vilket beroende som helst. Det man smusslar med och gömmer undan. Man vet att det är så fel. Och man skäms. Och man låter det fortgå. I nästan ett halvår hade vi det såhär. Jag var ute på en egen resa i jakten att bli gravid. Jag tror faktiskt aldrig att jag känt mig så ensam någon gång tidigare i mitt liv. Inte ens när jag varit supersingel, nydumpad och övergiven. Såklart var detta en ohållbar situation. Någonstans när våren började gå mot sitt slut, när min kurs i mindfulness var över och jag fortfarande inte blivit gravid då bestämde vi oss. Vi sätter igång en utredning. Visst, det kan tyckas tidigt när det knappt gått ett år men jag kände att klockan tickade. Vi hade vår älskade Love på 2 år som vi blev gravida med efter ett par tre månader. Man ska inte jämföra men vi hade liksom inga konstigheter i bagaget. Jag ville börja utesluta. Utesluta saker som kunde vara fel. Är det fel på mig? Är det fel på Micke? Än en gång handlade det om ta kontroll över saker och ting. Men den här gången var det under sundare förutsättningar. Nu var vi två om beslutet. Vi var två om att försöka bli gravida igen. Och om något nu inte var som det skulle var det bättre att få reda på det och jobba utifrån det. Ställa saker till rätta. Börja se över alternativa lösningar till en önskad graviditet. Jag har inga problem med att vägen är krokig, bara det finns en ände. Ett mål att landa i. Känslan av den stora ensamheten krympte och efter att ha stått och stampat på samma ställe var vi äntligen på väg någonstans igen. Jag måste erkänna att jag var lite rädd. Rädd för vad man kanske skulle komma att hitta eller inte hitta. Men rädslan att inte få uppleva föräldraskapet en gång till var större.

 

Så vi bokade en tid.

 

I slutet av maj skulle vi sätta igång.

 

"Hej då mamma. Vi ses snart!" säger Love glatt när han följer med mormor och porten slår igen i vårt hyreshus.

 

Det är tisdagen den 22 mars och klockan är runt 19 på kvällen och Love har blivit hämtad av mormor för att vara hos henne när vi ska åka till BB för att förlösa lillasyster. Inte för att han förstår någonting av det. Inte på riktigt. Själv faller jag ihop i en hög i hallen så fort dörren slår igen. Nervositet? Gravidhormoner? Mammasamvete? Min egen påtagliga rädsla för hur allt kommer att bli med en ny familjemedlem?

Jag bryter ihop och kan inte sluta gråta.

Vad är det vi gör mot Love?

 

Som alltid och som tur är fångar Micke upp mig. Lugnet själv.

"Det kommer att bli bra det här. Vi ger Love den bästa presenten någonsin. Ett syskon, säger han."

 

Jag lugnar mig och känner mig lite extra tacksam för den där mannen som alltid lyckas säga rätt saker när jag verkligen behöver höra det.

 

Morgonen därpå, klockan 06.45 den 23 mars ska vi infinna oss på BB för att förbereda oss inför vårt planerade kejsarsnitt som kommer att ske någon gång före klockan 12. Vi är tre stycken som har planerade snitt bokade den här förmiddagen och jag har fått veta att jag är sist ut. Passar därför på att äta så mycket jag orkar och kan fram till midnatt. Därefter måste jag vara fastande fram tills bebisen är ute. Känns apjobbigt men spänningen och alla tankar som snurrar tar fokus från detta nästan hela tiden. Micke och jag försöker låtsas att det är vilken tisdagskväll som helst. Vi kollar på en halvbra film, kör tvdinner till det och sedan somnar vi bägge i soffan innan filmen tagit slut. Klassiker.

 

Jag sover oväntat bra den natten. Vaknar inte förrän klockan ringer. Tar en dusch och sen är det mer eller mindre iväg till Helsingborgs lasarett. BBväskan är färdigpackad sedan gårdagen och frukosten kan jag ju glömma. Den korta bilfärden som vi har på ca 5 minuter till lasarettet hinner jag tänka flera gånger om hur tacksam jag är över lugnet. Dramatiken som denna gång lyser med sin frånvaro. Ingen överburenhet. Ingen maxtid. Ingen stress. Ingen smärta. Ingen rädsla. Ingen oro. Hur väldigt rätt det här är för mig. Att förlösas med planerat kejsarsnitt. Bra där att jag orkade kämpa, för min kropp och för min bebis.

 

Väl framme på BB blir vi omhändertagna av en gullig barnmorska som ber oss sitta ner och vänta på att vi ska bli visade till vårt rum. Såhär i efterhand slår det mig hur väldigt gullig all personal var mot mig den här gången. Och hur pålästa nästan alla var angående min förlossningsjournal med Love. Ingen amningshysteri. Ingen som propsar på varken det ena eller det andra. Ingen som talar över mitt huvud. Hur jag som omföderska mest blev lämnad ifred om jag inte själv ringde på klockan för att jag önskade hjälp. Nåväl, nu går jag händelserna lite i förväg.

 

Efter en liten stund blir vi visade till vårt rum. Eller vårt och vårt. Attans, det visar sig att vi måste dela rum med ett annat par. Är dock inte förvånade. Det är mars och det har vi minsann fått höra från alla håll att i mars föds det flest bebisar. Alla dessa midsommarbarn. Är det verkligen så att man ligger mer vid högtider och semestrar? Får inte ihop det. Låter som ett skämt. En klyscha. Men det är klart. Vår bebis blev till efter nästan ett år av försök. Varje månad. Midsommar, påsk, jul eller en helt vanlig onsdag eller torsdag. Vem brydde sig om det? Vi kämpade på mest hela tiden oavsett dag eller årstid. Men det är ju vår historia.

 

Vi hejar lite på paret som redan är där. Dom är visst planerat snitt nummer 1 och ska snart åka ner på operation.

Jag blir visad till vår del av rummet. Får åtminstone fönstersidan. Micke är nöjd med havsutsikten som han ser långt där i fjärran från sin fåtölj. Så typiskt honom. Att ens lägga märke till det. Om några timmar ska vi få träffa vår bebis, dvs. bland det största som någonsin kommer att hända i livet, och han beundrar havsutsikten från lasarettets fönster.

 

Nåväl, jag blir direkt ombedd att byta om till lasarettets vita nattlinne. Gud vad jag avskyr den där rocken alltså. Så fort jag får den på mig känner jag mig sjuk. Men det är en del av rutinen och bara att gilla läget. Därefter får jag gå på toaletten en sista gång för sedan ska katetern sättas in. Om det är något som jag personligen tycker är mindre trevligt med kejsarsnitt så är det den där katetern men den måste ju på och som tur är så är det bara för några timmar. Och vad är några timmar jämfört med lyckan i att få träffa personen som jag har äran att få vara mamma till resten av mitt liv?

 

Nej just det.

 

Så. Nattlinnet och katetern är på. Micke har fått byta om till gröna kläder och hårnät. Han är jättesöt. Men jag kan inte låta bli att fundera på varför det är så viktigt med nät över det lilla hår han har på huvudet när det gigantiska skägget som härjar i hela ansiktet får hänga helt fritt. Förmodligen har jag missat hela poängen med varför man ens har hårnät eller så är det sjukvården som inte hänger med och uppdaterar sina rutiner tillräckligt snabbt allt eftersom trenderna förändras i samhället. Fullt förståeligt isåfall. Vem hade räknat med hipsterns dryga långvarighet. Inte jag iallafall.

 

Jag ligger nu redo i sängen som så småningom ska köras ner på operation och nu är det bara att vänta. Klockan är ca 8.30 och jag vill bara att tiden ska gå. Och det gör den. Men sakta. Och nu blir den där ickeintagna frukosten alltmer påtaglig och jag börjar drömma om både det ena och det andra. Jordgubbar. Ben & Jerrys. En torr limpmacka. Allt hade smakat just nu!

 

Får efter en stund klartecken att snitt nummer 2 just påbörjats och att det nu är min tur att förberedas för att köras ner på operation. Hjärtat börjar slå allt snabbare. Micke och jag ser på varandra och ler i samförstånd. Precis som förra gången, när vi gjorde den här resan med Love, inser vi att nu är det nära.

 

Väldigt nära.

 

Väl nere på operation får jag dock vänta ett tag till innan det är min tur. Jag ligger i min säng utanför operationssalen och slås än en gång av hur vänliga alla människor är som jag möter. Som kommer fram och pratar och presenterar sig. Trots att spänningen självklart finns i luften så känner jag hela tiden lugnet omkring mig och att alla är måna om att vi mår bra. Att jag mår bra.

 

Micke blir väl lite rastlös efter ett tag och ser en hög med tidningar lite längre bort. Han går dit och kommer tillbaka med ett nummer av Svensk Damtidning till mig. "Menar du allvar?" frågar jag och inser att han är nog mer nervös inför den här förlossningen än vad jag är.

 

Strax efter 11 är det så äntligen dags för mig att kliva av sängen och visas in på operation. Väl därinne möts jag av ett tiotal grönklädda människor. Alla ler vänligt med blicken och presenterar sig men jag minns inte ett enda namn idag. Jag lägger dock märke till att det bara är kvinnor i rummet, ja förutom Micke då.

 

Girlpower tänker jag nöjt när jag kliver uppför den lilla trappan intill operationsbordet som jag ska sätta mig på.

 

Nu väntar mig tyvärr en stund av rejält lidande. Något som jag på förhand inte hade en aning om vilket jag såhär med facit i hand är tacksam för. Ryggmärgsbedövningen ska läggas. Kanske och förmodligen var det jag som spände mig för mycket. Kanske var sköterskan som la bedövningen inte en hejare på sitt jobb. Jag minns iallafall ingen smärta överhuvudtaget från den här bedövningen när den lades i samband med Love och mitt akuta snitt. Den här gången är allt annorlunda. "Skjut rygg som en katt och ner med axlarna samtidigt!" Inget jätteavancerat kommando egentligen. Det låter ju löjligt enkelt faktiskt men det är allt annat än lätt när smärtan strålar in i ryggen.

 

Man gör flera försök. Jag måste slappna av mer. Sluta spänna mig. Och jag blir rädd. Får panik. Gråter och hulkar och ser Micke i ögonen och säger desperat "det var inte såhär förra gången. Såhär ont ska det inte göra!" Micke blir glansig i ögonen och torkar bort en tår. Det som gör mig rädd är att tänk om de inte klarar att lägga bedövningen på mig. Måste jag sövas då? Jag vill verkligen inte sövas och missa alltihop. Där har vi ett läge som kan liknas vid att känna sig snuvad på sin egen förlossning. Jag behöver dock inte tänka tanken särskilt länge för helt plötsligt är bedövningen lagd och jag får hjälp att lägga mig ner och ett skynke tas fram som avskärmar mig från läkaren och sköterskorna och min sikt från bröstet och neråt. En behaglig värme strålar längs med magen och igenom benen och ner i fötterna. Inte obehagligt på något sätt. Bara avslappnat. Känslan och minnet kommer tillbaka från förra gången när jag låg såhär och skulle föda Love. Jag känner beröring och att det händer något men det är som sagt inte obehagligt. Det gör inte ont.

 

Micke har jag hela tiden på vänster sida om mig. Han håller min hand och ser förväntansfull ut. Barnmorskan har jag vid min andra sida. Helt fantastisk. Pratar med mig hela tiden och sätter in någon mirakelgrej i droppet när jag börjar känna mig illamående. På mindre än en minut är illamåendet borta. Vilken hjälte hon är, den där barnmorskan.

 

Efter en liten stund känner jag hur man på andra sidan av skynket tar sats och börjar pressa och trycka precis nedanför bröstet på mig och eftersom jag känner till hur proceduren går till vet jag att nu är det bara att vänta de där evighetslånga sekunderna på ett litet skrik eller livstecken. Och vi behöver inte vänta länge för den där lilla donnan som haft det så gott i min mage är med på noterna direkt. Micke reser sig upp för att se över skynket och jag ser hur tårarna börjar falla nerför hans kind.

 

"Ser du henne" frågar jag och han bara nickar. Och det känns faktiskt väldigt exakt och precis som när Love kom till världen. Att försöka bevinga det som man känner i just den stunden med ord är helt meningslöst för det går liksom inte. Därför tänker jag inte försöka mig på det heller. Men när Micke klippt navelsträngen och jag får henne i mina armar är det bara precis som att allt faller på plats. Än en gång. I nio månader har jag gått och undrat. Hur ser bebisen ut? Hur kommer hon att vara? Och i exakt samma sekund som jag får henne i min famn, känner den lilla lätta människan mot min hud och möter och betraktar henne med min blick är det lika naturligt som det är glasklart.

 

 

Självklart är det lilla Belle som vi väntat på.

Självklart.

 

Klockan 11.49 (Ja vi sa ju innan kl. 12!) onsdagen den 23 mars ser alltså vår dotter och Loves lillasyster dagens ljus och nu är det väldigt glatt i operationssalen. Micke tar bilder. En sköterska kommer fram och frågar om hon får ta bild på hela familjen. Alla är glada. Det är lättsamt. Det är varmt. Allt är under kontroll. Jag jobbar med proffs hela vägen den här gången och jag känner mig trygg.

 

När jag blivit ihopsydd måste jag ligga ett par timmar på uppvaket tills bedövningen börjat släppa i benen. Ett par urtråkiga timmar såklart. Jag vill ju också vara med Micke och vår lilla bebis! Väl tillbaka på rummet sitter han och väntar på mig med en sovande Belle i famnen. Sällan har jag sett något mer rogivande. Eller vackrare för den delen.  Jag vet inte om det bara är jag som hade otur förra gången eller om det är skillnad att vara omföderska. Det borde ju inte vara det. Men den här gången blir jag behandlad med respekt. Man lyssnar på vad jag känner och försöker inte övertala eller övertyga mig till någonting annat. Eftersom vi som sagt delar rum med ett annat par den här gången får Micke dock inte vara kvar över natten vilket är både aspissigt och nedvärderande för en nybliven pappa och hans familj. Den bubblan vi var i förra gången tillsammans med Love de första dygnen hinner liksom aldrig blåsas upp den här gången. Micke och den andra pappan åker hem på kvällen och kvar ligger jag och Belle och får ungefär noll timmars sömn och gos för att den andra stackars nyblivna mamman kämpar på sin sida skärmen med en orolig bebis och amning som inte verkar komma igång på tillfredsställande sätt. Jag beslutar mig redan under denna första natt att försöka få lov att åka hem dagen därpå, vilket visar sig vara helt okej så länge det känns okej för mig.

 

Jag har aldrig varit så stark. Så fort beslutet är taget denna skärtorsdagseftermiddag och jag bytt om till mina egna kläder (bye bye sjukhuskläder!) känner jag mig pigg och mer än redo att åka hem tillsammans med Micke och Belle och få hem vår älskade Love som jag längtat ihjäl mig efter.

 

Och det är väl här någonstans som det är lämpligt att bryta. Här tar min förlossningsberättelse och resa mot ett önskat, beviljat och genomfört planerat kejsarsnitt slut.

 

Jag är en av dom som lyckades. Jag fick den förlossning som jag ville ha till slut. Jag tog tillbaka rätten till min kropp. Rätten till att få besluta om min kropp och hur jag vill föda mitt eget barn. Men det är ju för sorgligt att vägen ska vara så lång och krokig. Och jag kommer alltid att tycka att det är ett beslut som varje kvinna har rätt till att ta själv utan att någon annan lägger sig i. Förse henne med rätt information. Guida henne med kunskap. Väg för- och nackdelar och ställ en vaginal förlossning gentemot ett planerat kejsarsnitt. Och var objektiv. Det är den rollen som aurorabarnmorskan och läkaren borde ha när en gravid kvinna av en eller annan anledning söker upp Klaragruppen. INTE beslutanderätten.

 

På den punkten ändrar jag mig aldrig.

Och jag kommer aldrig att tiga eller hålla tyst när det kommer till det här.

Inte så länge jag lever.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Jag kommer att bevilja dig ett planerat kejsarsnitt om det är det du fortfarande vill ha när vi pratat klart men jag skulle vilja att vi tillsammans går igenom din förlossningsjournal från förra gången först. Är det okej med dig?"

 

Ungefär tio minuter in i mitt KLARAsamtal gör läkaren klart för mig att hon inte är min fiende. Jag behöver inte kriga. Längre.

 

Phew.

 

Att analysera och ifrågasätta förlossningsjournalen är dock något som jag borde gjort direkt när Love kom till världen. Om inte förr så blev jag det varse nu. Så många luckor. Så lite text. Så väldigt lite dokumenterat med tanke på att min till en början planerade spontana förlossning slutade i ett akut kejsarsnitt. Vi gick igenom Loves hjärtslag minut för minut varvat med de kommentarer som finns från det att jag kom in på BB kl. 8:02 den där regniga söndagen den 14 oktober 2012 och fram tills man beslutade att plocka ut honom strax innan kl. 11.00. Och den enda slutsatsen man kan dra är att Loves kurva inte var tillräckligt toppig för att låta mig fortsätta på egen hand. Kommunikationen mellan mig och barnmorskan och barnmorskan och läkaren sinsemellan är dock så bristfälligt dokumenterad att man vet inte riktigt. Man kan bara anta. Och det gäller väldigt mycket i min journal. Jag har hela tiden anmärkt på hur dåligt informerad jag var under hela förloppet och att jag kände mig mer som bifigur under min egen förlossning. Det jag fick höra eller åtminstone lyssnade till i det här läget var att hjärtljuden gick inte upp och ner som de skulle, mitt vatten hade gått men man visste inte när, var eller hur och att pojken måste ut och det fort. Och jag som haft ångest över de minskade fosterrörelserna de senaste dagarna skapade mig en egen bild om hur Love låg död i min mage.

 

Man kunde skött detta helt annorlunda fick jag förklarat för mig.

Först nu.

 

En barnmorska vet att en överburen bebis inte har särskilt mycket fostervatten kvar att röra sig i. Men den har oftast det som den behöver. Hen vet också att när man ska försöka ta hinnorna på en överburen kvinna (som dessutom ligger ner) är det inte helt ovanligt att det vatten som är kvar kan ligga i små fickor och alltså inte komma ut i en fors eller i ett splash eller visa sig överhuvudtaget. Allt detta vet en barnmorska, det är en del av hens jobb. Men jag visste inte det. Så när min barnmorska uppstressad gastar till mig att där finns inga hinnor att ta. "Ditt vatten måste ha gått, har du inte märkt det?" anklagar jag givetvis mig själv eftersom jag tolkar det som ett påhopp och direkt kritik. Och gud vilken bra mamma jag kommer att bli. Ungen är inte ens ute än och jag har inte varit uppmärksam på de mest grundläggande faktorerna som sker i samband med slutskedet av graviditeten, när vattnet går. Det kommer ju att gå jättefint det här..

 

Saken är den att pga. min överburenhet gick förmodligen aldrig vattnet på mig förklarar KLARAläkaren för mig. Något som alltså inte är det minsta konstigt. Jag har levt i en något annorlunda föreställning kantad av skuld och självanklagelser sedan 2012. Helt i onödan. Det var en av flera grejer som läkaren idag bara kunde beklaga.

 

Den bristfälliga och felaktiga dokumentationen efter förlossningen, de dagar jag låg kvar på BB, bara fortsätter. Det bör tilläggas att det är samma barnmorska som fört alla anteckningar i min journal.

 

"Gossen har fin sugteknik från start."

"Gossen tar bröstet bra."

 

Och så nästa mening:

 

"Mamman har beslutat sig för att sluta kämpa med amningen då hon finner det besvärligt."

 

Jomen absolut, visst skulle jag neka min överburna, vrålhungriga och jätteledsna bebis maten i mitt bröst om han fick grepp om det. Alla gånger.

 

När vi kommit såhär långt in i samtalet och min journal var jag inte bara ledsen. Jag var rejält förbannad. Läkaren var mest glansig i ögonen.

 

Love var som sagt väldigt hungrig när han kom ut. Och jag kämpade i ett dygn med att få honom att ta bröstet. Det är upp till var och en att tycka att det är mycket eller lite. I mitt fall hade vår resa hittills varit så dramatisk och kaosartad och när barnmorskan stack till honom mjölkersättning in emellan amningsförsöken eftersom han inte fick något av mig bestämde jag mig för att köra på det eftersom det var något som fungerade i all röra. Love var nöjd och harmonisk. Han blev mätt och mådde bra. Jag mådde bra. Det var mitt beslut och aldrig har jag ångrat det. Men jag hade aldrig nekat Love bröstet om han kopplat amningen från början. Det där är liksom bara ljug. Än värre är att när jag väl bestämt mig för att slopa amningen och ge ersättning till 100% ville man inte ens visa mig hur man skulle göra på BB. Barnmorskan jag klargjorde detta för sa lite motvilligt att hon skulle gå för att hämta grejer och visa mig för att sedan inte komma tillbaka överhuvudtaget. Är det konstigt att man inte vill stanna kvar på BB mer än nödvändigt? Detta ständiga skuldbeläggande av kvinnor som inte följer normen.

 

Jag är så sjukt less på det.

 

Nåväl. Avslutningsvis.

 

Den läkare som skrev ut mig från BB valde att avrunda min journal med:

 

"Vid en eventuell nästa förlossning önskar vi en spontan/vaginal förlossning."

 

...

 

"Vilka är vi ?", frågar jag läkaren.

"Det undrar jag också", svarar hon mig.

 

Det fördes aldrig någon diskussion med mig efteråt på BB om hur jag skulle vilja genomföra en eventuell framtida förlossning. Det enda jag fick höra av samma läkare som skrev ut mig och som formulerade den något förvirrande meningen ovan var att "om du önskar fler barn i framtiden ska du inte behöva gå igenom det här igen. Det kommer inte att bli på det här sättet."

 

Det hade ju varit en något rimligare formulering.

 

Läkaren som jag har mitt KLARAsamtal med får inget grepp om min journal. Den är för bristfällig. Hon är inte ens riktigt säker på varför det blev som det blev. Varför man så snabbt beslutade om akut kejsarsnitt. Det står för lite skrivet. När hon lagt till min version av det hela kan hon bara beklaga. Dom skötte inte sitt jobb som de skulle.

 

"Vad känner du nu?", frågar läkaren mig efter en stunds tystnad.

 

"Förvirrad men mest tom", svarar jag och har svårt att möta blicken.

 

Vi pratar lite till. Hon frågar lite om eventuella sjukdomar och min uppväxt och mitt enorma kontrollbehov som hon förstått att jag bär på. Nej, sjuk har jag aldrig varit (peppar, peppar). Min uppväxt? Tja, jag växte upp med min mamma och min storebror. Min far lärde jag inte känna förrän i vuxen ålder. Jag lärde mig tidigt att ingenting är gratis och vill du ha något får du se till att fixa det själv för ingen annan kommer att göra det åt dig.

 

"Ah, du är en true survivor", säger hon och ler allvarligt.

 

Kanske är det så.

 

Självklart frågar hon mig även om jag tänkt om. Om jag med stöd från henne och andra barnmorskor kan tänka mig andra alternativ än ett planerat kejsarsnitt.

 

Jag svarar vänligt men bestämt.

Som alltid.

 

"Ledsen men det är försent för det. Oss omföderskor med historier i bagaget borde ni fånga upp på ett mycket tidigare stadium än, som i mitt fall, vecka 28."

 

Så. Jag har nu fått mitt datum. Jag vet mitt ofödda barns födelsedag och det gör att jag kan andas ut och njuta av mina sista veckor som gravid den här gången. Bra så långt. Men vägen dit har varit lång och allt annat än spikrak. Det vet alla som följt min resa.

 

Jag är tacksam och glad över att ha träffat först en fantastisk barnmorska och sedan en varm och lyhörd läkare i KLARAgruppen. Så många kvinnor jag varit i kontakt med nu vet jag att alla inte har eller har haft samma tur i detta som jag. Och än en gång vill jag hävda hur jävla galet det är. Att det ska handla om tur när det handlar om människor, människoliv och beslutanderätten om just ditt liv.

 

Att föda barn är inte jämförbart med att köpa en trisslott.

 

Alla kvinnor förtjänar att bli hörda. Även de vars röster är tysta. Även de som inte orkar att kriga. Att tvingas gå igenom en graviditet med känslan av skam och skuld för att man är rädd för en eller annan förlossningsmetod. För att man inte vågade kämpa. För att man inte vill vara ett problem i andras ögon. 

 

Det är inget alternativ. Men så ser verkligheten ut idag. Jag vet kvinnor som kämpat högljutt för sin sak men som ändå blivit nekade kejsarsnitt. Och jag vet kvinnor som inte ens orkat försöka och istället lider i tystnad.

 

I min drömvärld finns det ett ställe dit vi alla gravida kvinnor kan vända oss till oavsett önskan om förlossningsalternativ. En verksamhet som fångar upp dig från start, innan du kommit så långt in i graviditeten som vecka 22. En verksamhet med tillräckliga resurser som finns där för att stötta hela vägen, oavsett hur lång eller kort din resa som gravid blir. Även vid missfall och oönskade graviditeter. Ett alternativ till KLARAgruppen.

 

Ett bättre alternativ.

 

Så, vilka är med mig?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har övat på min introduktion till samtalet med Klaragruppen på Helsingborgs lasarett längre än vad jag varit gravid. Nästa vecka går jag in i vecka 28. Jag har då 12 veckor kvar till beräknad förlossning om allt går som det ska. Det är inte jättemånga veckor att spela med, med tanke på att allt inte alltid går just som det ska. Min remiss skickades i mitten av november. Från den dag jag skrev in mig i vecka 8 på MVC har jag klartgjort min önskan eller egentligen mitt krav om planerat kejsarsnitt med bebis nr. 2.

 

Jag har fortfarande inte fått en kallelse.

 

Att världens bästa Love, 3 år, lever idag, har aldrig varit en självklarhet. Ett liv eller skapandet av ett liv är väl egentligen aldrig en självklarhet eller något som bör tas givet. Men som grön förstföderska lämnar man kanske för lättvindigt sitt liv i någon annans händer, helt enkelt för att man tycker eller tror att man ska kunna lita på dem. Man ska väl ändå kunna lita på barnmorskorna på lasarettet när dom säger att både bebis och mamma mår bra trots en överburenhet på nästan tre veckor? Eller ska man inte? På min sista kontroll innan maxtiden om 42 veckor och 4 dagar inträffat bönade jag och bad om att få stanna kvar på BB. Jag grät förtvivlat. Plockade ut mitt hjärta och la det rakt framför henne, barnmorskan.

 

 

Jag förnedrade mig totalt. För jag orkade inte mer. Jag ville egentligen ha ett planerat kejsarsnitt redan med Love och var aldrig särskilt peppad på en vaginal förlossning. Men det var fredag, och där var så många andra gravida kvinnor som skulle bli igångsatta så det fanns helt enkelt inte tid eller plats för mig. Och att döma av CTG så mådde både jag och bebisen utmärkt. Det var vad jag fick höra. Nertryckt i skorna fick jag ta min väska och åka hem igen.

 

Och fortsätta vänta.

 

Jag har aldrig ens lekt med tanken om att ta Love för givet och jag kommer aldrig någonsin igen låta någon annan ta kontrollen över min kropp och lita på att vad den personen berättar om mig och hur jag mår är något som är sant. Jag gick emot min magkänsla varje dag min sista vecka som gravid. Det kommer jag inte att tillåta den här gången. Det förtroendet jag en gång hade för barnmorskorna på Helsingborgs lasarett var inget annat än ett luftslott. Det finns inte ens en grund att bygga på. Det är kört för deras del.

Den här gången är det jag som bestämmer. Hela vägen.

 

Och det är så sjukt, förlegat och förvridet att man som kvinna och dessutom omföderska måste gå i samtalsterapi innan ett beslut ens tas om att få ett planerat kejsarsnitt godkänt. Man ska alltså först försöka omvända mig. Bota min förlossningsskräck. Jag har ingen förlossningsskräck. Jag vill bara inte att min bebis ska riskera att dö i magen för att man inte haft koll på hur den egentligen mår därinne. När jag kom in på min tid för igångsättning söndagen den 14 oktober 2012 efter att ha gått i 42 veckor och 4 dagar med Love i magen var han stressad. Monitorerna la av. Barnmorskorna blev stressade. Hjärtljuden visade tydligen inte vad de ville.

 

 

Man skyllde monitorernas kollaps på min man och att det kanske hade med hans mobiltelefon att göra. Jag var bara öppen 1 centimeter och det var akut att försöka ta hinnorna på mig eftersom vattnet inte gått. Vid detta försök upptäckte man att det inte fanns några hinnor att ta. Vattnet måste ha gått. När vet man inte. Det måste ha sipprat ut stötvis. Hade jag inte märkt något? Nej, jag hade inte märkt något. Jag skuldbelade mig själv direkt. Men alla pratade ju om det där plasket man ska vara med om. Att man inte kan missa det! Jag hade inte varit med om något sånt. Och att Love nu höll på att dö i min mage var alltså mitt eget fel för att jag inte varit uppmärksam nog? Gissa hur många tankar som svävade i mitt huvud och som aldrig riktigt lämnat.

 

Jag som inte ens fick ett ultraljud på sista kontrollen två dagar innan min igångsättning. Det behövdes ju inte. "Mamma och bebis mår så bra". Redan då hade kanske vattnet börjat sippra ut. Hur länge hade Love egentligen legat i den där gröna sörjan? Sörjan som han dessutom börjat bajsa, i visade det sig. Tänk om han börjat svälja sin egen avföring? Tänk om?

Tänk..?

 

Jag blev körd till sal direkt. Ett akut kejsarsnitt måste göras. Jag var helt övertygad om att Love var död i min mage. Jag kände ingenting. Ingen glädje. Ingen förväntan. Ingen lycka. Endast likgitlighet. Micke och jag bara såg på varandra i denna cirkus. Jag kände mig som en trasig dörrmatta. Trampad på. Spottad på. Smutsig. Jag hade blivit berövad rätten till en fantastisk förlossning. Den där som säkert många drömmer om och tycker att de kanske förtjänar efter att ha gått profylaxkurser för att lära sig hantera smärta. Efter att ha läst otaliga böcker om hur det ska gå till. Man blir såklart aldrig fullärd men en sak visste jag, såhär skulle det inte gå till.

 

Såhär borde det aldrig få gå till.

 

Jag var helt klar i huvudet när jag kom på ner på sal. Den lustgas som varit i min kropp hade lämnat för längesen. Och det var först nu, under hela min resa, som jag fick träffa en vänlig person. Han hette Manne och la ryggmärgsbedövningen på mig så att jag inte kände sticket ens. Jag lovar. Så skicklig var han. Han kramade mig under hela sticket och framförallt pratade han med mig. Han var den första som såg och hörde mig på hela sjukhuset.

 

Och därefter gick det som en dans. Helt ärligt. Underbar och kompetent personal. Jag var vaken. Jag fick mitt snitt. Hörde det efterlängtade skriket från Love som jag inte ens vågade hoppas på längre och Micke fick honom i sin famn och fick klippa navelsträngen.

 

Allt gick precis som det skulle till slut. Jag hade tur. Den gången. Love föddes helt fri från förlossningsskador med ett starkt litet hjärta, trots att han var tagen när han kom ut.

 

Något som strider helt mot min natur egentligen. Jag förlitar mig aldrig på tur. Tar inga onödiga risker om det så gäller pengar eller annat och absolut inte när det kommer till människoliv. Jag är en kontrollmänniska ut i fingerspetsarna och den här gången kan jag gå över lik om jag så måste. Ett planerat kejsarsnitt ska jag ha. Det bara är så.

 

Med Love blev vi rådda att anmäla Helsingborgs lasarett för hur jag blivit behandlad. Men vi orkade inte. Vi var bara så nöjda att få komma hem med vår bebis som mådde bra. Och äntligen få lugn och ro. Slippa allt drama. Allt drama som vi aldrig önskat eller bett om. Idag ångrar jag det. Jag borde gjort en anmälan. Det hade förmodligen sett bättre ut i min förlossningsjournal nu inför min plan med bebis nr. 2. Men det är lätt att vara efterklok.

 

Ni förstår, jag var bara så glad att allt fungerade.

Att vi fungerade.

 

Allt annat kvittade just där och då.

 

Nu känner jag mig mest uppgiven. Det har varit en lång och inte helt spikrak resa för att bli gravida den här gången. Och även om jag aldrig varit så lycklig som när jag äntligen plussade på den där stickan i augusti så har jag inte kunnat njuta helt och fullt av att äntligen vara gravid med ett syskon till Love. Jag är konstant orolig inför förlossningen och kommer att vara det fram tills jag har papperet som beviljar mig ett planerat kejsarsnitt. Något som jag alltså inte ens är garanterad idag. Och det är så sjukt oprofessionellt, omänskligt och ovärdigt att det får gå till såhär. Att jag måste hjärntvättas först för att se om jag kommer ut omvänd på andra sidan innan jag får mitt besked. Riskerna är jag redan väl påläst om, både vad gäller en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag kan alla argument för och emot. Och med tanke på vad jag varit med om.

 

Ärligt talat.

 

Argumenten för en vaginal förlossning i mitt fall är så små att man får söka efter dem med förstoringsglas. Så då är det väl en kostnadsfråga då. Fast att det så fint heter att det har inte alls med pengar att göra. Läs vilken artikel som helst på nätet med läkare som uttalat sig i frågan huruvida ett kejsarsnitt är en kostnadsfråga på Helsingborgs lasarett. Och med tanke på vad jag måste kostat sjukhuset vid förra förlossningen borde det rimligen vara ett säkrare och mer ekonomiskt alternativ att ge mig ett planerat snitt den här gången.

 

Ja jag är uppgiven men inte maktlös. Jag kommer aldrig att låta mig bli omkullsnackad.

Jag får bida min tid lite till men vi spiller bara varandras tid egentligen. Och snart måste den ju komma.

 

Den där kallelsen.

 

Och gud vad jag längtar efter det där mötet och oj vad jag tycker synd om den där barnmorskan om hon inte läst på min journal, lyssnar på mig och tar mig på allvar den här gången.

 

Jag kommer inte att vara barmhärtig om en sådan situation uppstår.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att stå i en bar och ta del av en intim livespelning och lyssna på någon som lyckats med att göra mod av sorgen. Någon som är modig nog att sjunga ut om sitt livs förlorade kärlek och låta alla ta del av smärtan. Låta alla få känna. Han skulle aldrig hålla med mig men jag vill hävda att det krävs en superhjälte för att klara av något sådant.

 

Att därefter sakta promenera hem i natten i ett svalt duggregn mitt i en sommar som inte riktigt velat ta fart än. Och att fastna med bästisen utanför huset där man bor och prata om allt som verkligen betyder något i över två timmar för att sedan framåt småtimmarna smyga in till sin lilla familj som ligger där tryggt och sover.

 

Den känslan. Att få känna. Något. Att få känna någon annans smärta. Att få känna ruset och kärleken.

Det var så längesen att jag knappt kom ihåg hur det var.

Tack livet, för det ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och hon bara satt där mitt i sorlet. Mitt i natten, omgiven av alla som älskar henne när hon än en gång insåg att det enda som betyder något på riktigt är det här älskade livet som hon har förmånen att leva just nu. Just idag. För den enda garanti vi har, det enda vi helt säkert vet är nuet. Vad som väntar imorgon har vi ingen aning om. Vi kan endast gissa. Det kom över henne hur ovant det hade känts. Som om hon inte hade en susning om hur man gör när hon tidigare under kvällen höll den där lilla ljuvliga tvåmånaders bebisen i sina armar. Det är som porslin. Visst ja, han måste ha stöd för nacken! Tappa honom inte. Vad du än gör så tappa honom för guds skull inte var det enda hon hade tänkt. Det är ju så skört. Det där livet. Som precis börjat. Men det är även skört att vara vuxen. Och ibland gör det så jävla ont att hon bara vill skrika rakt ut. Vad är meningen med allt det här? Hon brukar säga att hennes liv är på paus just nu. Saker som man säger mest för att skydda sig själv kanske. För att man är så fruktansvärt rädd för vad som skulle hända om man trycker på playknappen och säger okej, nu kör vi. Som om vi överhuvudtaget har någon chans att kontrollera det. Livet kör på vare sig vi vill eller ej. Det är bara att hänga med. Dom bra dagarna och dom dåliga. Viktigt är att ta in allt som betyder något precis nu. När det händer. Allt som är det allra bästa och underbaraste. Det absolut ultimata.

Kärleken.

 

Love.

 

Och sedan när allt gör för ont. Tillåta sig själv att nöja sig med att bara överleva. När man inte orkar något mer. Livet är verkligen som en enda fet porslinservis. Det här med att ständigt vara livrädd för att man ska tappa någon del. För att något ska sönder. Hon är så upptagen med att hålla ihop alla delar att hon många gånger glömmer bort att leva. Precis när det händer.

 

Det enda hon vill är att få känna sig hel.

Det enda hon vet är att hon älskar att leva.

 

Och hon bara satt där. Mitt i natten. Mitt i livet. Och tårarna bara rann. För det är så underbart och det gör så ont på en och samma gång. Den här bitterljuva kärleken till livet.

 

Varför är det så svårt att prata om såna här saker?

Det känns aldrig som att någon förstår.

 

 

 

 

 

Ibland känns det faktiskt som att vi är en bit på väg. Kommit hyfsat långt ändå. Ögonblick av tillfredsställelse som när man tittar på P3Guldgalan 2015. Så går en film som den här upp på bio och kvinnor i alla åldrar fyller biosalongerna. Och så vaknar vi upp från drömmen och inser att okej, även 2015 är skitstövlarnas år. Vi har inte kommit någonstans. Överhuvudtaget.

 

Jag tänker på mitt 15åriga jag. Mitt 18åriga jag. Mitt 22åriga jag och mitt 25åriga jag. Alla dessa år man växer upp. Tar in. Lär sig. Försöker förstå. Försöker hitta sig själv sitt självförtroende och sin självkänsla i tillvaron. Att lära sig att älska sig själv för den man är. Sökandet efter sin egen sexualitet. Accepterandet. Kärleken i stort. Som om det inte redan är en djungel för många unga och äldre tjejer och killar. Gud alltså. Jag vet att jag inte är ensam i denna resa. Jag ber om ursäkt på förhand. Detta kommer inte att vara lika välformulerat och välskrivet som man kan förvänta sig. Eller rättare sagt som jag förväntar mig av mig själv och mina texter. Men det kommer rakt från hjärtat. Det är viktigt att få ut det och det fort för jag kan inte vänta med det jag har att säga. Och det finns ingen anledning att väva in det i rosa bomull eller tusen olika omformuleringar.

 

Det är lika bra att gå rakt på sak. Mr. Grey är ett svin och han är inte ensam. Hur många Greys har man inte själv träffat på i sitt liv? Män som inte är förhållandetypen men som bjuder in ändå. Män som börjar med "håll dig borta från mig, jag är inte bra för dig" men som fortsätter ändå. Män som njuter av att kontrollera, dominera och bete sig som allmänna skitstövlar under rätt så rövhåliga och ojämställda villkor. Män som alltid och alla gånger dras till kvinnor som Anastasia Steele. Kvinnor som är utrustade med ohälsosamt många moderskänslor. Kvinnor som betraktar denna typ av män som renoveringsprojekt. Ett tillfälle att gå in och hjälpa och förändra. Kvinnor som ofta inte har den bästa eller ens någon erfarenhet av det motsatta könet. "Om jag bara gör som han säger kommer han att älska mig." Och jag kan inte nog beskriva hur det smärtar i mig att barn från 15 år och uppåt tar del av det här på bioduken. Just nu.

 

Jag var 18 år och hyfsat grön och oerfaren när jag själv ställde upp på något som jag kände inte var helt ok i hjärtat. Jag sa ja. Min kropp ropade nej men jag ville bli omtyckt av den jag var kär i och kanske inte i första hand för den jag var. Min självkänsla var låg. Och nej jag är inte ensam.

 

Jag var 22 år. Flirtade med en kille som var bland det snyggaste jag sett. Charmig och omtänksam tills vi kom hem till honom och han började prata om det som som Anastasia Steele till Mr. Greys stora besvikelse stryker i kontraktet. Fistfucking. Jag fick höra att alla tjejer älskar det. Och att det är det enda sex som alla killar egentligen vill ha. Det enda man vill ha av en tjej. Rent sexuellt. Som tur var så var min självkänsla större nu än i tonåren. Jag sa därför nej och lämnade honom illa kvickt. Och nej jag är inte ensam om det här.

 

Jag var 25 år när jag än en gång var tillsammans med en kille som ville göra andra saker än vad jag tände på. Jag berättade. Förklarade. Hänvisade till tidigare erfarenheter om att det inte känns okej att ställa upp saker som inte känns rätt för mig. Han förstod. Absolut. Såklart! Inga konstigheter. Vi släpper det. Ändå slutade han aldrig under hela vårt förhållande att få in mig den banan ändå in the heat of the moment. Vilket fick mig att känna mig kass och otillräcklig och såklart höll det inte mellan oss. Snacka om att självförtroendet fick sig en törn men jag höll åtminstone fast vid mitt nej. Och jag jag är inte ensam i det här heller.

 

Jag är inte ensam om att säga nej i situationer som inte känns okej och jag är definitivt inte ensam om att ha sagt ja fastän kropper skriker nej. Och det är det här, folks, som vi fortfarande och kanske för alltid måste jobba på att lära våra barn. Ungdomar. Och vuxna. Att säga nej när det inte känns okej utan att behöva känna sig dålig.

 

Och när filmer som den här går upp på bio får jag ont i magen och kräkkänslor. Det känns bara så jävla dumt, bakåtsträvande och hjärtskärande att behöva se en kvinna räkna in piskrapp efter piskrapp från en störd jävla skitstövel som underförstått skyller sitt beteende på en fucked-up barndom med en såklart dålig mor med i bilden. "Om jag bara förnedrar mig lite till så har jag förtjänat ett restaurangbesök eller kanske till och med en bil! Och så kan jag låtsas att vi är i ett normalt förhållande för en kväll" tänker den naiva oskulden Anastasia.

 

Förlåt för den här spoilern. Eller nej förresten jag tar tillbaka det.

Om jag med det här inlägget kan kan få en enda människa att inte gå och se filmen eller läsa de här böckerna så är det värt allt jag har skrivit här. Precis allt.

 

Vill du se underhållande och finurligt sex. Kolla på GirlsHBO.

Vill du läsa tantsnusk. Läs Törnfåglarna.

Förklara för dina kids att den här filmen är allt annat än okej.

Och sluta aldrig med det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon minns det där utvecklingssamtalet som igår. 26 år ung, lilla ego, med all tid i världen kan man tycka men aldrig att den räckte till ändå. Stressade som vanligt på morgonen. Sen till bussen. Fick skynda. Plumsade i en och annan lerpöl för mycket så ja, kängorna såg för jävliga ut rent ut sagt när hon dök upp till mötet men hon var iallafall i tid. Chefen var dock inte sen att anmärka. Henne kunde man alltid räkna med. Hon vet egentligen inte när eller hur eller var det gick snett mellan de två men hon minns sin första direkta känsla när hon fick höra om den nye chefen som skulle börja. Att hon var kvinna. Det kändes helt fantastiskt. Äntligen och ja. Efter att ha jobbat med alltför många unga och gamla gubbar ända sedan skoltiden kändes det befriande att äntligen få en kvinnlig chef.

 

Utifrån både bra och dåliga erfarenheter av chefer i arbetslivet önskade hon sig nu en ledare med empati, med känsla för sina kollegor. En person som inte skulle komma att diskriminera eller särbehandla. En person som skulle lyssna, lyfta och inte trycka ner. Men kanske viktigast av allt, en person och en chef som äntligen skulle se henne. Skulle hon spalta upp de viktigaste egenskaperna i ett gott chefsskap så skulle hon än idag lista just den punkten som avgörande för huruvida chefen är värd sin position eller inte. Ser du inte hela ditt team är du ingen god ledare, så enkelt är det och på sikt kan det få förödande konsekvenser för företagets mätbara framgångar. Sånt vet man ju idag. Ändå verkar det fortfarande vara en svår nöt att knäcka för många. Nåväl, nu skulle ju äntligen en kvinna få ta plats och rädda gruppen. Halleluja! Det är nu det händer. Eller också inte.

 

"Var har du varit någonstans med de där mögiga stövlarna kan man ju undra."

Ok, man kan väl iallafall säga god morgon först men icke, tänkte hon och svalde en djup suck.

"Eh ja, det blev lite bråttom. Och det är ju fortfarande lerigt där de bygger om den nya busshållplatsen så råkade visst hamna i gyttjan" svarade hon nervöst, ärligt, kuvat och med en ursäkta-att-jag-finns-flackande-blick. Hon hade de senaste månaderna blivit allt det där som chefen fick henne att känna.

 

Men inför det här mötet hade hon faktiskt laddat. Hon hade förberett sig. Hon skulle argumentera för sin sak. Hon visste att hon var väl omtyckt i gruppen och att hon gjorde ett riktigt bra jobb. Hon hade även förmågan att se var och när det brast ibland och när det blev oundvikligt att inte sträcka ut en hand. Att se sina arbetskamrater såväl privat som professionellt. Att på impuls låta hjärtat göra arbetet när hjärnan inte räcker till. Och lönen för jobbet var väl kanske inget att skryta med vilket i och för sig inte bekom henne särskilt mycket. Så länge jobbet känns kul och man har roligt tillsammans. Så hade hon alltid levt. Men så var det ju det här med särbehandling. I en arbetsgrupp om fyra personer i samma ålder med samma utbildning och liknande arbetslivserfarenheter där personerna i fråga har samma typ av arbetsuppgifter är det ju rimligt att tycka att dessa fyra bör ligga på ungefär samma lönenivå. Så var inte fallet. Och hon vill än idag inte tro att den person som stack ut i den här gruppen gjorde det på grund av sitt kön. Men en blir ju tveksam när det jämt och ständigt ska skämtas om "vilken tur att vi har Olle i gruppen nu när glödlampan behöver bytas" och dylikt. Tidigt förstod man på den nye chefen att det kändes tryggt med en kille i den övriga såkallade hönsgården. Hon störde sig inte det minsta på sin manliga kollega. Han var en av hennes bästa vänner under den här tiden. Men efter månader av framgångslösa försök att också bli sedd, få feedback eller känna någon form av ömsesidigt intresse från sin chef bestämde hon sig för att ta upp det här i samband med utvecklingssamtalet. Hon ville veta. Vad gör jag för fel? Du behöver inte tycka om mig men behandla mig med respekt och inte som luft, tack.

Respekt. Är tydligen också en issue för många chefer.

Hon hann knappt påbörja sitt lilla tal förrän chefen avbröt henne.

"Som du säkert har hört så blir det ingen löneökning utöver den procent man har rätt till i enlighet med facket."

"Ok, men hur kommer det sig..." började hon.

"Ja, nu är det detta som är bestämt" avbryter chefen igen.

 

Efter en liten konstpaus försöker hon igen, den här gången mer rakt på sak.

"Vi har exakt samma arbetsuppgifter och vi har arbetat här precis lika länge. Vad vill du att jag ska göra annorlunda och hur vill du att jag ska vara för att förtjäna samma lön som O?"

Chefen ser henne i ögonen men ser rakt igenom henne, precis som alla andra gånger.  Sedan ler hon lite lätt när hon svarar: "Ja du får väl bara jobba på. Det är allt jag har att säga".

Och därmed var det "utvecklingssamtalet" över.

 

Hon har med åren haft flera chefer sedan dess. Någon har varit på samma nivå. Någon har varit bättre. Det mest väsentliga hon lärt sig efter snart 20 år i arbetslivet är se till alla dina arbetskamrater, allt annat är faktiskt mobbning. Bedöm och värdera arbetsprestationen, inte könet. Se i första hand människan som utför arbetet. Hon är ingen maskin. Uppmuntra. Respektera. Var intresserad. På riktigt.

 

 

Kanske är det just därför vissa personer är chefer medan andra inte är det.

 

Kanske är det just därför hon själv fått höra att hon inte är något chefsmaterial.

 

 

 

 

 

 

Att få känna sig sådär tokung igen för en kväll. Fy fan vilken härlig känsla. Kanske är det atmosfären. Kanske är det klubben. Artisten eller bandet. Förmodligen en kombination av alltihop. Men det är något heligt med att gå på konsert på The Tivoli för en 34åring som jag. Herregud man växte ju upp på den där klubben. Det var ju där allting började en gång. Alltför tidigt egentligen, innan man hade åldern inne. Men sen var man plötsligt där. Ja, jag är väl en av alla dom helsingborgare som växt upp på The Tivoli. Inte konstigt då att det känns som att man går på helig mark de få gånger jag nuförtiden sätter min fot i den lokalen. Och att det får lov att finnas en plats, en liten oas. Kanske till och med fristad där man aldrig blir äldre än 20 rent mentalt. Bara att tacka och ta emot säger jag. Det är exakt detta rum en slutkörd småbarnsmamma behöver för att ladda sina batterier då och då. Och jag tror inte att jag kommer att glömma tjejen i rött som var på samma konsert som jag igårkväll på ett bra tag. Den tjejen var ju jag för femton år sedan. Hon som kunde varenda låttext och som alltid skulle längst fram med sitt crew. Sina bästa tjejpolare. Blodssystrar. Längst fram för att bli sedd. Av honom. Han som alltid stod där på scenen och var så jäkla cool och snygg i varenda andetag. Varenda svettdroppe som singlade ner i ansiktet och det stripiga långa håret. All den där smutsen som bara kan kännas het på en svår rocker. Igår betraktade jag henne roat på håll. Uppe på Gräddhyllan satt jag och åt och drack gott till tonerna av den ljuvaste musiken. Man är ju inte 19 längre. Men jisses så roligt det var. Både då och nu. Den här tjejen var så lycklig. Hela konserten igenom. Fixade håret lite snabbt mellan låtarna. Kollade med systrarna hur sminket satt. Perfekt såklart trots all svett och värme. Det är sjukt varmt och svettigt att stå längst fram på en konsert vill jag lova. Gud vad man har stått ut med. Men vad gör man inte. Och sen när den svåra sångaren i ett moment i den allra viktigaste låten lutar sig fram för att sjunga sina rader i samförstånd med henne som redan står med armarna utsträckta mot honom. Gud alltså, att betrakta denna eufori och extas av lycka. Jag trodde att hon skulle dö där och då precis som jag själv så många gånger gjort. Men man kan alltid lita på crewet. Hennes systrar. De fångade henne när hon föll. Och jag vet att hon kommer att leva på den här stunden väldigt, väldigt länge. Jag tror att det kan liknas vid mitt allra första möte med Ola Salo och The Ark en kall och vintervit februarikväll för ca 14 år sedan. Min pojkvän hade gjort slut samma kväll, precis innan jag skulle iväg och se Kent med The Ark som förband. Jag var inte särskilt tagen av uppbrottet. Vi hade bara träffats en månad men såhär i efterhand är det sådant man minns ändå och det ena förknippas med det andra. Små livlinor att hålla fast i för att man vill minnas så mycket som möjligt av sin sämsta och bästa ungdom. Iallafall. 14 år senare minns jag ingenting av Kent från den kvällen. Det var The Ark som mitt hjärta bar med sig hem och då framförallt Ola. Jag och mina vänner jobbade oss längst fram innan spelningen började. Såklart. Vi stod där och svettades, förväntansfulla i sedvanlig ordning. Och det spelar ingen roll att Ola entrade scenen i ett par svarta tights med hål i på helt fel ställen. Och klackskor som var skitfula rent ut sagt. Jag kommer aldrig att glömma den stund när han i Laurel Wreath lutade sig fram och pekade på mig och sjöng and the night is silver around your neck. Han såg mig och jag dog. Och jag vände mig om till mina systrar för att försäkra mig om att visst fan var det mig han sjöng till och jo och ja såklart att det var. Ja jisses. Han vann mig med allt det där andra som aldrig kommer att gå att förklara inom loppet av en eller kanske två sekunder. Och det har liksom aldrig slutat. Jag behöver väl inte ens nämna att mitt hjärta fortfarande slår dubbla volter när den mannen står på scen eller som nu i höst när han dyker upp i tvrutan varje lördagkväll på bästa sändningstid. Men så har jag också växt upp med honom. Jag och mitt crew. Jag och mina blodssystrar. Vi har sjungit och dansat med och för varandra och med och för honom och bandet i så många år nu och hade hjärtat slutat slå för honom och för musiken ja då hade det nog slutat slå för alltid är jag rädd. Det låter säkert helt jävla upp och ner i mångas öron. Men så har det alltid varit med mig och musiken. Den väsentliga vill säga. Jag kan inte tänka mig ett liv utan musiken jag vuxit upp till och fortfarande växer upp med. Vad vore väl jag utan den? Och det är väl därför kvällar som igår blir så viktiga för mig. När man får känna sig så jävla fri och bara dansa och le och sjunga med till tonerna av Krunegårds Jag är en vampyr. Den låten spelades hett när jag och Micke just hade träffats för snart 6 år sedan. Förstå vad den betyder för mig och för honom. Och att få spola tillbaka tiden igen till 2008. Det är så sjukt coolt att man bara kan göra det! Och att få se alla dessa youngsters därnere. Framför scenen. Tjejen i rött och alla de andra. Vrålandes. Skrikandes. Dansandes hela natten. Det gör mig så glad. Att jag varit en av dom. Att vissa saker aldrig slutar utan fortsätter att leva med nya generationer. Och när det kommer till det här och till musiken är jag lycklig över att kunna deklarera att jag kommer aldrig att glömma bort hur det är vara precis så ung. På precis det sättet. Det ligger något heligt över det. Som att få ta del av en hemlig skatt.

 

En rikedom som inte går att mäta med någon annan.