Ikväll kommer jag att träffa en kille!
Det var en kall och rå lördag i november. Efter träningen på förmiddagen hade jag bestämt fika med Carin på stan. Vi brukade ses på café Annorledes. De hade stans bästa och billigaste mackor på den tiden. Det har de nog fortfarande när jag tänker efter. En tunnbrödsrulle med tonfisk eller skagen. Ja tack!
- Då är det fest ikväll? sa Carin när vi fått in vår beställning.
- Japp. Fest it is, svarade jag med en halvhjärtad suck.
Jag var inte sugen på utelivet längre. Inte efter ett års ganska så rutinerat festande i princip varje helg. I början gick jag mest ut för att slippa vara ensam. Det var det jag var mest rädd för efter uppbrottet med exet. Ensamheten. Och även om jag var ljusår ifrån att ens någonsin vilja se eller röra en annan människa igen så behövde jag ändå komma ut. Uppmärksamheten. Mina vänner måste ha tyckt att jag var skitjobbig. Sitta och lyssna på mitt ältande. Vecka efter vecka. Helg efter helg. Över en massa vin och drinkar och shots. Men jag tog in all energi som de var generösa nog att ödsla på mig. Som en svamp sög jag åt mig all bekräftelse som jag kom över. Söndagsångesten uteblev aldrig. Och känslan av ensamhet var väl aldrig så stor som just dagen efter. Den kom som en käftsmäll varenda gång. Jag lärde mig aldrig. Eller så var jag villig att offra det för jakten på den ack så tillfälliga känslan av att vara fucking fabulous och osårbar såsom jag alltid kände mig alla dessa sena nätter efter alltför mycket alkohol. Ni hör själv. Det hade varit ett sorgligt år. Och jag hade tröttnat.
Men den här kvällen skulle jag då ändå åka till Malmö för att festa med Carro. Det hade varit bestämt sedan länge och även om jag kanske inte var så sugen på att festa så var det ändå skönt att ha något att göra. Särskilt på annan ort. Skönt att komma bort och se något annat. Ensamheten var jag fortfarande livrädd för. Då kom alla tankarna. Fortfarande. Jag var över honom. Känslomässigt kände jag ingenting längre och det var också ganska sorgligt i sig. Människan som jag ett år tidigare trott att jag skulle dela resten av mitt liv med och som jag skulle älska in i döden hade förvandlats till ingenting. Jag kände numera ingenting. Han var död för mig. Och det tog mig väldigt hårt. Vetskapen att kärleken faktiskt kan ta slut. Att människor faktiskt förändras. Att det bara är ren tur om personen vid ens sida utvecklas och förändras i samma riktning som en själv. Naiv eller inte, jag hade trott något annat.
Allt som sedan skulle komma att hända den här lördagskvällen i Malmö den 29 november 2008 hade jag aldrig i mina vildaste drömmar kunnat förutspå även om man kanske såhär med facit i hand skulle kunna säga att det var precis det jag gjorde. Jag spådde min egen framtid den där förmiddagen med Carin och jag la faktiskt alla mina kort helt rätt.
- Du är inte sugen? undrade Carin med tanke på min uppenbart bristande entusiasm inför kvällen.
Jag dröjde lite innan jag svarade något. Och så från ingenstans och med en egentligen helt oinbjuden pepp bara kom det över mig. Ryck upp dig för fan. Bara gör det. Ryck upp dig nu!
- Nej, jag är egentligen inte så sugen.. Men ikväll kommer jag att träffa en kille! utbrast jag med sådan självsäkerhet och övertygelse att jag nästan trodde på det själv.
Carin såg förvånad ut och skrattade lite lätt. Jag förstod henne. Och även om jag inte minns ordagrant vad hon svarade så tyckte hon säkert att det lät som en bra idé. Bara jag var glad. Dessutom är det ju sånt man bara säger. Att man ska träffa nån.
Sanningen är dock sedan den att jag faktiskt träffade en kille den där stjärnklara och frostiga lördagsnatten på Debaser i Malmö. Och det var ju faktiskt inte vilken kille som helst.
Det hade inte varit ett snällt år. 2008 var jag inte 28 år ung. Jag var 28 år gammal, ärrad med brutna vingar och med en obefintlig tro på kärleken. Jag var dessutom allt annat än mitt snyggaste jag när jag försiktigt stapplade fram till honom som skulle visa sig vara den riktiga och egentliga kärleken. En tråkig svart outfit och ett trött blont hår med permanent på utväxt. Snacka om Bambi på hal is.
Efter vad som känts som en evighet var jag så äntligen framme. Och nära. Det enda jag såg var hans stora bruna och varma ögon. Och trots att jag var livrädd så mumlade jag fram ett hej. Jag försökte verka sval och inte alltför intresserad - too late - och så ställde jag den banala frågan som jag och miljoners triljoner andra människor ställt så många gånger.
- Ska vi dansa?
Han bara log.
6 månader, bvc och läkarbesök
Jag bara måste återge den fantastiska dialogen från veckans besök på bvc. Love är nu 6 månader och det var dags för läkarbesök i onsdags. Efter den vanliga rutinkontrollen med vikt, längd och huvudmått lämnade behagliga bvcBarbro rummet och kvar var jag, Love, läkaren som skulle utföra kontrollen och en läkarstudent. Det kändes som att rummet frös till is. Jag har träffat samma läkare i samband med Loves tremånaderskontroll och fick ungefär samma intryck då. Kall, tystlåten, ocharmig men säkert mycket kunnig. Hon sa nästan ingenting vid det tillfället vilket lämnade mig något förvirrad och osäker. Hallå, jag är helt grön. Det här är min första bebis. Är han ok eller?? Jag pratade med Barbro om det efteråt och hon menade att säger dom ingenting under kontrollen så ska man tolka det som att det är positivt. Då är allt ok.
Ok! Puh! Skönt!
I onsdags pratade läkaren desto mer.
Läk - Vid den här kontrollen går vi igenom olika moment som bebisen förväntas klara av vid 6 månaders ålder, säger hon och vänder sig till läkarstudenten. Och så kryssar vi i ett plus om bebisen kan, ett minus om den inte kan och ett M om mamma säger att bebisen kan.
Läk - Ok då börjar vi. Kan bebisen rulla över från rygg till mage, tvärtom och rulla runt rent allmänt?
Jag (och skjut mig för att jag alltid ska vara så ärlig i såna här situationer) - Alltså, han kan ju men han är inte särskilt glad för det..
Läk - Vadå?
Jag - Ja, Love har aldrig varit särskilt glad för att rulla runt. Och ligga på mage avskyr han. Funkar bara några minuter sedan blir han frustrerad.
Läk - Men ligga på mage SKA de kunna vid 6 månaders ålder. Och rulla runt från sida till sida!
Jag - Ja, alltså som sagt han kan ju. Men han är inte glad i det! I sömnen rullar han runt en massa på alla möjliga håll men jag kan inte säga att det händer särskilt ofta när han är vaken.
Läk - Jaha, då kryssar vi i ett M här då eftersom mamma säger att han kan, säger hon med sarkastisk ton och vänder sig till läkarstudenten.
Jag - (och skjut mig för att jag aldrig kan hålla min mun stängd när jag känner mig trängd) Jaja, gör du det. Kan tänka mig att ni får fylla i en massa M under de här kontrollerna!
Pinsam tystnad.
Läk - Då fortsätter vi, säger hon och kommer fram till Love som ligger på skötbordet. Nu ska vi se om han kan sitta. Hon fattar hans händer/armar och säger nåt i stil med hej och hå och uppmanar honom att dra sig upp till henne i sittande position.
Love ler sitt vanliga leende och följer med. Och så sitter han där. Själv. Lite skakigt. Men han sitter själv.
Jag - Han var stark i rygg och nacke väldigt tidigt och han sitter nästan själv nu. Kanske är det för att han blev så överbakad. Jag gick ju nästan tre veckor över tiden, säger jag och försöker lätta upp stämningen.
Läk - Men det här är alldeles för tidigt, säger hon med skeptisk ton. Sitta ska de inte kunna göra förrän de är runt 8 månader.
Jag - Ok Love! Då backar vi bandet lite! Det här ska du inte kunna än, säger jag för att skämta till det.
Ingen skrattar.
Ja. Det var ett litet utdrag från vår fantastiska session i onsdags. Jag skulle kunna gå på ännu längre. Många fler underliga, tvetydiga och motsägelsefulla kommentarer fälldes. Men läkaren avrundade ändå med att han är ju en jättefin kille. Och så fint samspel vi ser mellan mor och barn!
Det tackar vi för. Och förhoppningsvis är det de enda orden som jag kommer att minnas när det gått en tid. För det är ändå det enda som spelar någon roll i slutet av dagen.
Men man kan verkligen bli osäker för mindre när man är en grön förstagångsmamma. Vid bebis nr. 2 när jag har lite mer kött på benen ska jag vara tuffare. Det har jag lovat mig själv!
Heja dom få gånger i livet när det bara säger klick!
Mammagrupp.
Det ordet gav mig obehagskänslor när jag var gravid. Ja redan innan graviditeten om jag ska vara ärlig. Förmodligen för att jag aldrig varit den personen som trivs i stora grupper, enade för ett och samma syfte. I träningssalen funkar det för där har jag enbart fokus på mig själv, vem hinner med något annat? Men under graviditeten visste jag ju att jag skulle bli kallad till någon form av föräldragrupp på BVC och jag var väl aldrig överförtjust i tanken. Vänner har jag, både med och utan barn så jag förstod inte vitsen med att fösas ihop med ett gäng nya vuxna ansikten och deras bebisar. Typ hej, våra barn är födda med bara några dagars mellanrum och det gör ju självklart dig till min nye bäste vän! Glöm bort personkemi, spontanitet, personlighet, värderingar och känslan när man gillar någon riktigt mycket och kan varandra utan och innan utan att behöva använda något så världsligt som kommunikation. Helt oviktiga komponenter, vi har fött barn nästan alldeles samtidigt och det måste ju göra oss till själsfränder!
Och nej jag vill inte skriva ner mammagruppen som en onödig och oviktig förening. Den är såklart viktig och gynnsam för många nyblivna föräldrar. Det är bara inget för mig. Jag har som sagt aldrig funnit min plats och person i det ändamålsenliga kollektivet. Jag träffar gärna mammor och pappor och deras bebisar men hellre med färre än flera ansikten åt gången. Jag slipper gärna hetsen, jämförelserna och jag vet bäst. För det är väl ändå så att alla barn är olika och det som är bäst för vår Love är tveksamt bäst för alla andra bebisar. Jag vet inte hur det är i andra mammagrupper men i den jag går i blir det då och då onödiga diskussioner just för att flera vet bäst. Då jag aldrig ammat Love utan gett honom ersättning från dag 1 så är jag dessutom gruppens ufo som ingen förstår sig på. Har du inte ens försökt? Nej, jag har inte ens försökt. Jag har gjort ett medvetet val från start. Jag har valt bort amningen. Medvetet. Men argumenten för det har jag aldrig velat gå in på. Vi vet ju alla hur laddat ämnet är ändå. Särskilt bland nyblivna mammor.
Nej mammagruppen skulle jag klara mig utan. Men jag går dit ändå. Fika kan man aldrig få för mycket av (?), sist fick Love en gratis tandborste och det är ju mysigt med babymassage. Även jag kan se fördelar med detta kollektiv. Men något mer än bullmamma blir jag nog aldrig i den där gruppen.
Inför förlossningen hade vi även två föräldraträffar på MVC. Jag kände mig väl ungefär lika taggad inför dem som inför träffarna i gruppen på BVC. Idag är jag dock väldigt tacksam för att jag gick dit. Jag fick inga nya vänner för livet just vid dessa två tillfällen heller. (En av dom är jag dock redan vän för livet OCH kollega med sedan 5 år tillbaka bör jag dock tillägga). Men när jag var på återkontroll hos min gyn. 6 veckor efter att Love kommit till världen sprang jag på Pernilla och hennes lilla tjej Felicia i väntrummet och vi kände igen varandra från mötena några veckor tidigare. Det sa bara klick den här gången. Inte bara för att vi båda hade varsin unge på armen, inte för att vi kunde jämföra förlossningsberättelser, mat- och sovrutiner. Inte för att vi gått i samma föräldragrupp. Vi hade börjat prata med varandra oavsett den här eftermiddagen. För det är sånt som händer när det bara finns där. Den där känslan som inte går att ta på. Och så befriande det är att ramla över varandra när man allra minst anar det, utanför den påtvingade gemenskapen. Heja spontaniteten!
Jag har känt Pernilla i 4 månader nu och det känns som vi varit vänner i en evighet. Det bara är så med henne. Jag känner mig så sjukt avslappnad och bekväm i hennes sällskap. Allt kan jag berätta för henne. Allt jobbigt och roligt med Love. Allt jobbigt och roligt privat. Allt mellan himmel och jord och hon dömer aldrig. Reflekterar och kommer med tankar, råd och egna berättelser. Men hon verkar aldrig fördömande och det är en ovärderligt god egenskap. En makalös mamma till en strålande liten tös och en mycket god vän.
I Pernilla vågar jag nog hoppas att jag har en vän för livet. Och såna växer sannerligen inte på träd.
Henne är jag rädd om.
Liv, kvalitet och tid.
Har funderat och funderat och funderat. Det går i ett i mitt huvud just nu. Tänker mycket på nuet och den framtid som vi har inom hyfsad räckhåll. Hur jag vill att livet ska se ut 2014 när en annan vardag ska pusslas ihop med den jag har idag med Love och Micke. Det var så enkelt förut. Då var det bara jag. Behövde inte tänka så mycket. Mest ta det som det kommer. Det är egentligen inte så svårt nu heller. Bara några fler pusselbitar som ska matcha. Jag vägrar bli en av dom som betraktar familjelivet som en kamp och något jobbigt ont som måste fixas. Det var inte utifrån de premisserna som vi bestämde oss för en tredje familjemedlem.
Och jag tror att vi nu kommit fram till hur vi ska göra nästa år till det allra bästa för mig, Micke och Love. Ska bara finputsa lite på formuleringen innan jag lägger fram det som ett förslag.
Någon har slitit hårt för det du kallar ditt
Har ägnat morgonen åt att slösurfa och har ramlat in på den ena bloggen efter den andra. Ni vet hur det är. Fastnade speciellt för en text om att växa upp.
Ta inget för givet. Någon har slitit hårt för det du kallar ditt.
Och det är ju så sant som det är skrivet. Jag har aldrig riktigt tänkt i de banorna bara. Är som jag skrivit otaliga gånger i den här bloggen väldigt glad över min barndom och de minnen jag har. Vägen har aldrig varit spikrak. Vi hade aldrig några pengar. Kunde aldrig göra några resor eller andra större utsvävningar. Märkeskläder och fancy prylar var sånt man fantiserade om men aldrig ägde. Fick man ärva ett par Levi´s från någon bekant nån gång så var tacksamheten stor. Nej, materiellt sett var vi allt annat än rika. Men vi hade ju kärleken. Och när det kommer till kärleken var vi allt annat än svältfödda. Det har gjort mig väldigt lycklig. Och det är tack vare den som jag har de allra bästa minnena att blicka tillbaka till. Det har så länge jag kan minnas alltid funnits så många i min omgivning som älskat mig och jag har verkligen känt det. Alltså verkligen känt det. Och det har gjort att jag känt mig trygg. Det är viktigt att känna sig trygg som liten (och stor) och att kunna bära med sig den tryggheten överallt senare i livet. Jag undrar hur vanligt det är idag. Det här med att få uppleva och känna trygghet och kärlek från dag 1. Jag undrar hur många barn som växer upp och är trygga, sedda och älskade av sin omgivning.
Själv gör jag allt för att Love ska få samma ingredienser i sin uppväxt. Än idag känner jag inte till något överflöd av pengar så materiellt sett kommer jag förmodlgen aldrig att skämma bort honom. Men jag tror och hoppas att jag ska lyckas när det kommer till kärleken. Och vi är ju så många som älskar honom <3
Men nu kom jag ifrån det jag egentligen har funderat på hela morgonen. Min lycka och mina barndomsminnen är ingen självklarhet. Det ligger ett stort jobb bakom det. Någon har tillsammans med flera kämpat och slitit för att jag ska kunna ha de minnen jag har idag. Om inte förr så kommer man verkligen till insikt när man själv blir mamma. Så har det iallafall varit för mig <3
BabyDrive
Snart på en biograf nära dig!
Det kommer aldrig va över för mig
Håll fast vid den där donnan som du är ute och reser och partajar med hela tiden. Ni behöver varandra.
Den där sommaren och resorna som vi gjorde tillsammans kommer jag aldrig att glömma.
Det var året efter studenten och vi var så bittra. Bittra för att det redan var över för oss. Kanske hade det där första året efter studenten inte blivit riktigt så spännande och befriande som vi föreställt oss. Ena dagen är man en skoltrött elev som är less på alla slutprov, andra dagen är allt över och man är på väg ut i vuxenlivet. Helt på egna ben och med oprövade vingar. Vår skyddade verkstad hade blivit någon annans.
För att ha något att se framemot och framförallt för att slippa vara hemma när det vankades studentbal och studentfester året därpå, bokade vi en resa till Grekland. Den resan kom att bli två resor den där sommaren. Vi har gjort många resor tillsammans efter det men just dessa två resor som vi gjorde med bara någon månads mellanrum sitter som berget i mitt hjärta.
Vi var 20 och livet hade just börjat. Och så vi och vår jargong. Alltid på hugget. Alltid rappa i käften. Vi har alltid pratat högre än allra andra om allt mellan himmel och jord. Så många som säkert stört sig på oss, bara lyssnat på avstånd och haft sin tysta åsikt om saken eller kommit fram och lagt sig i. Och så har det alltid varit. Men har vi brytt oss? Aldrig. Vi fick många vänner den sommaren. Mycket just tack vare vår jargong. Alla visste ju till slut vilka vi var när vi vandrade upp och ner på bargatan. Sprang från ställe till ställe. Gratis shots. Blåbärsshots. Sötsliskiga drinkar i alla regnbågens färger. Musiken. Dansen. Stranden. Havet. Vänskapen. Kärleken..
Kärleken ja. Vi hade knappt hunnit landa på Rhodos och så var jag upp över öronen förälskad. I två killar dessutom. Så typiskt mig. Alla känslor på en och samma gång och jag dör så kär jag är! Och du, som skulle kunna vara min raka motsats när det kommer till kärleken blev också lite kär. Det vet jag. Lite svalare, lite avvaktande. Mer försiktig. Betydligt mer förnuftig. Men vem kan undgå en sommarromans när man är 20, singel och befinner sig i Grekland på semester? Jag bestämde mig för en av de två till slut och var övertygad om att jag aldrig skulle komma över honom. Livet.
På dagarna gottade vi oss i solen. Köpte citroner som vi dränkte våra hårsvall med, såväl fruktkött som kärnor masserades in i hårbotten. Det skulle ju göra håret ännu blondare enligt någon av alla våra blaskor som vi bläddrade i på stranden. Åt fantastiska tonfiskbaguetter från det finska bageriet till frukost. Lyssnade på Moby, Mel C och Bon Jovi i våra bärbara cd-spelare. Snackade skit. Funderade på kvällens outfit och reskassan. McDonald's till lunch idag. Igen. Köpte telefonkort för att kunna ringa hem och försäkra våra föräldrar om att allt var ok. Och det var det ju. Vad vi än var med om och vilka äventyr vi än gav oss inpå så gjorde vi det alltid tillsammans och aldrig lämnade vi varandras sida. Vi var bästa vänner och bästa vänner sviker aldrig.
Och så var vi som sagt bittra på årets studenter. Sanningen var den att vi redan börjat känna oss gamla. Det är helt sant. Jag önskar så att jag idag hade kunnat resa tillbaka i tiden och dra oss båda i öronen och förklara att vi var allt annat än gamla. Egentligen var vi snarare för unga för det mesta. Jag önskar att jag kunnat säga till mig själv att inte ha så bråttom med allting. Särskilt inte med stora beslut som val av utbildning och sånt. Jag skulle sagt till mig själv att ta det lugnt ett tag. Jobba några år och fundera på vad du verkligen vill. Alltså verkligen vill göra. Ta reda på vad du är bra på. Häng inte upp dig på dåliga pojkvänner som bara får dig att få ont i magen. Igen och igen skulle jag säga, ha inte så himla bråttom. Och du Louise, håll fast vid den där donnan som du är ute och reser och partajar med hela tiden. Endast det allra bästa väntar er båda, men vägen dit kommer inte alla gånger att vara spikrak. Ni behöver varandra.
Det skulle kanske vara bra med en tidsmaskin. Fast det hade förmodligen inte hjälpt. Vi hade kört vår race oavsett. Jag som alltid är lite för snabb och lätt tappar fotfästet och du som tänker efter före och står stadigt på jorden. Det blir en rätt bra balans av det. Vi har nog klarat oss rätt så bra ändå.
Och jag kommer aldrig att glömma de där åren. De där resorna. Våra studier. Pojkvänner, vänner och ovänner. Och allting däremellan.
Den bästa tiden i mitt liv.
Han ser ju ut som en tjej
Yohio.
Det känns som om jag väntat på honom i en evighet. Det är så befriande att få vara med i en tid när det är ok att en kille som ser ut som en tjej som ser ut som en kille som är heterosexuell eller också inte, går och får flest röster i en Svenssontävling som Melodifestivalen.
Mitt hjärta blir alldeles varmt och slår extra volter dagar som i lördags då vi var på middagsbjudning och Stina 5 år säger att visst var Sean Banan bra men hon röstade faktiskt på Yohio. För hans låt var bäst. Det finns inget så rent som våra barn. Det är hos kidsen som hoppet fortfarande finns kvar. Hoppet om en mjukare och ödmjukare inställning till våra medmänniskor och mänskligheten i stort. Jag är glad att Love växer upp i en tid som nu. Fördomar, okunskap och haters kommer tyvärr alltid att smutsa ner. Men i allt mindre utsträckning vill jag tro. Det är med andra förutsättningar man växer upp idag och ges chansen att få vara den man vill och älska vem man vill utan att betraktas som ett ufo. En del var accepterat på 90-talet när jag växte upp men mycket har också hänt sedan dess.
Tack och lov.
Tack och lov också att jag är 33 och inte 17 idag. Annars hade jag suttit här med ett kärlekskrankt tonårshjärta och med ögon bara för Yohio. Och det hade vi ju inte orkat.
Att vara eller inte vara gravid - 1 år senare
Idag är Love alltså fem månader. Firanden och milstolpar av olika slag gör mig alltid nostalgisk. Jag behöver inte ens gå särskilt långt tillbaka i tiden för att känna så. Idag har jag tänkt mycket på det inlägget som jag gjorde för ca 1 år sedan då jag var gravid i tredje månaden. Då allt kändes hopplöst, förväntansfullt, skitjobbigt, läskigt, fantastiskt och härligt på en och samma gång. Med facit i hand och nu när det gått lite tid och jag har hunnit smälta allt och fundera så vet jag att min väldiga förlossningsskräck spelade viss roll i att jag inte kunde njuta till fullo av min graviditet. Det blev bättre ju längre jag gick men jag var aldrig riktigt och till 100 % bekväm i rollen som gravid. Kanske var det därför jag gick maxtid (42 v + 4 dgr) och kanske var det därför det blev akut kejsarsnitt till slut. Jag vet inte men jag tror att hjärnan spelar mer roll än vad vi kanske har vetenskapliga bevis för i frågor som denna. Trots profylaxkurser och en oändlig massa litteratur i ämnet så ville jag ju aldrig föda vaginalt egentligen. Jag jobbade på att förlika mig med situationen men jag tror inte att jag någonsin riktigt accepterade eller kom tillfreds med att utfallet skulle bli så. Och jag fick ju mitt kejsarsnitt till slut. En helt fantastisk upplevelse som jag till 100% och vilken dag som helst skulle vilja vara med om igen om vi får ett syskon till Love. Förhoppningsvis blir jag erbjuden ett planerat snitt då. Kan tycka att det är det minsta man kan göra för mig och min man med tanke på hur vi blev behandlade på Helsingborgs lasarett dagarna innan Love kom till världen. Nåväl, det är en helt annan historia.
Nedan följer mitt inlägg som jag skrev i april 2012 med hopplöshet, förtvivlan och kärlek till min då ofödde son.
Gravid i åttonde månaden
Ok. Det jag kommer att skriva nu kan nog uppfattas som både provocerande och obehagligt för många. Men jag har hållt inne med det så länge nu att jag snart spricker. Jag går här som en tickande bomb och försöker vara tålmodig och vänta på bättre tider. Men tålamodet har nu tagit slut.
Det handlar såklart om det här med att vara gravid. Såklart.
Förmodligen är det mig det är fel på. Naturligtvis är det så. Förlåt mig för mina hemska tankar och jag ber om ursäkt på förhand om det jag skriver uppfattas som stötande eller till och med sjukt. Kanske kan man till och med tycka att jag inte är lämpad att få bli mamma. Må så vara isåfall. För jag orkar inte tiga längre.
Jag är så långt ifrån alla de kvinnor som har en romantiserad bild och upplevelse av att vara gravid. Jag avundas dem. Om de nu finns på riktigt. Jo det är klart att de gör. Det är som sagt bara jag som är avundsjuk. Det största lyckoruset jag upplevt i samband med min graviditet var när vi plussade på gravtestet. Det rusade igenom mig som en stor våg och jag har sällan varit så lycklig. Vid varje ultraljud har känslan av lycka kommit tillbaka. När jag får bekräftelse på vårt hjärta som finns därinne. För min del är det den enda positiva bekräftelsen jag fått hittills och det är helt fantastiskt. Det slår allt. Men i övrigt. Förutom de sammanlagt ca 10 minuterna av lycka som jag upplevt de senaste 18 veckorna har jag ingenting positivt att säga om mitt tillstånd. Att vara gravid. Och lägg då till att jag har inte ens kräkts (jo en gång i vecka 14 efter att jag ätit flingor och banan, men jag räknar inte det). Det finns de som mår dåligt och inte får behålla maten. Jag tillhör inte dem. Men jag lider med dem för jag förstår inte hur de orkar. Jag beundrar dem. Hade jag varit en av dem hade jag förmodligen inte fullföljt min graviditet. I vecka 5, två veckor efter att jag plussat, stod jag på en flygplats i Rom och fick ett psykbryt och ville göra abort. Jag var så less på det. Jag var less på allt. Och än en gång, betänk då att jag inte mått illa en enda gång eller kräkts. Jag kan inte förklara varför. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men. Jag tror det handlar om att jag saknar mitt forna jag på något vis. Sedan jag blev gravid har jag inte känt igen mig själv. Jag har varit begränsad sedan dag ett. Jag har inte kunnat äta ordentligt för jag har inte haft någon matlust. Jag har inte mått illa, men jag har heller inte velat äta. Jag är trött. Konstant trött. Jag har inte orkat träna sedan jag plussat. Jag tvingar mig ut på promenader för att få någon form av luft och motion. Men helst hade jag bara legat under en filt och fått sova mig igenom det här tills det är dags i september. Allt kan liksom kvitta. Jag är totalt osocial. Likgiltig. Har inget behov av att träffa andra människor. Jag måste be om ursäkt till alla mina vänner för det här. För jag har varit en väldigt dålig vän de senaste månaderna. Jag är så medveten om det. Och jag är så ledsen för det. Förlåt till er alla ♥ För att inte tala om vilken hemsk fru och flickvän jag har blivit. Jag är ett monster. Jag tänker på det varje dag, varje sekund och jag skäms. Skäms för att jag är så oförmögen att göra något åt det just nu. Det var ju det här med likgiltighet igen.. Likgiltigheten lever i mig, som ett monster. Man skulle kunna skratta bort allt det jag skriver med ett enkelt: Jamen det är ju dina gravidhormoner som spökar och spelar dig ett spratt. Inga konstigheter alls.
Och kanske är det så. Men det spelar ingen roll. Fuck hormoner säger jag. De kan dra åt helvete isåfall. Jag vill ha tillbaka mitt riktiga jag. Jag längtar efter den där tjejen som älskar att umgås, träffa människor, kela och mysa och hitta på grejer. Den där tjejen som alltid är i farten och har något på gång. Jag saknar henne. Jag saknar mitt liv. Så enkelt är det. Det här, som jag går igenom just nu, det är inget liv. Och betänk än en gång, att då har jag inte ens kräkts eller varit illamående under min graviditet..
Jag borde inte ens ha rätt att klaga.
Varsågod och döm mig nu. Alla ni mammor, pappor, systrar och bröder. Ni som har barn och ni som kämpar för att bli gravida. Ni har all rätt till det. Jag är bara gnällig och överanalyserande när det kommer till mig själv. Men jag är åtminstone ärlig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att det här är helt fantastiskt och det bästa jag varit med om. Jag skulle ljuga mig själv och alla jag känner rakt upp i huvudet. Jag tar hellre risken och blir lämnad missförstådd, oförstådd, störd och underlig i andras ögon. Men jag är iallafall ärlig. Mycket kan jag romantisera och överdriva. Herregud, det är ju mina andranamn. Men inte det här. Jag kommer aldrig att i efterhand vara en av dem som beskriver min graviditet som den bästa tiden i mitt liv och att jag aldrig känt mig så kvinnlig som då. Herregud, jag har faktiskt aldrig känt mig så okvinnlig som just nu. Hej då utseende och smickrande former och hej då sexlust. Hoppas att vi ses snart igen. Där är jag. Typ.
Jag trivs inte. Med mig själv just nu. Så är det.
Men.
Jag vill även tillägga att jag längtar som bara den till september.
Jag längtar ihjäl mig tills det här är över och vi får träffa vårt hjärta. På riktigt. Jag ser framemot att bli tre mer än någon någonsin kan ana. Jag vet vilken underbar pappa Micke kommer att bli. Jag längtar så efter att få se honom hålla vår bebis. Vår lilla kärlek. Allt som Micke kommer att kunna lära. Han är den bästa förebilden jag kan tänka mig till vårt knytte. Manlig och mjuk på en och samma gång. Ödmjuk och kärleksfull. Tålmodig. Pedagogisk. Alla goda egenskaper kommer vår bebis få av Micke. Jag är kanske inte lika mjuk. Men jag kommer att kunna lära om rättvisa. Om skinn på näsan. Om självkänsla och respekt. Om att förstå sitt och andras värde. Om att det inte är ok med mobbning och att alla ska få vara med. När det blir dags, kommer jag att kunna sitta uppe nätter om han/hon så vill och läsa läxor som är för svåra. Vi kommer att kunna prata om allt och inget. Närsomhelst. Ingenting är tabu eller konstigt. Jag hoppas att vårt hjärta kommer att känna att han/hon kan komma till mig och oss med vad som helst och närsomhelst. Jag hoppas att vårt hem kommer att bli alla vänners hem och att alla den lilles kompisar känner sig välkomna hos oss. Jag hoppas att jag kommer att vara den mamma man ringer när det krisar av en eller annan anledning som förmodligen inte är ok. Man kommer alltid att finna kärlek hos oss, om man nu skulle ha svårighet att finna det någon annanstans. Så ja, jag längtar. Jag längtar till oss tre och till vår framtid tillsammans. Det är det största som jag och Micke någonsin kommer att åstadkomma tillsammans. Livet.
Men att vara gravid, är allt annat än min grej. Det skulle jag gärna överlåta till någon annan.
Typ en stork eller nåt. Och tänk, då har jag inte ens mått illa eller kräkts under min graviditet.
Inte en enda gång..
Det handlar såklart om det här med att vara gravid. Såklart.
Förmodligen är det mig det är fel på. Naturligtvis är det så. Förlåt mig för mina hemska tankar och jag ber om ursäkt på förhand om det jag skriver uppfattas som stötande eller till och med sjukt. Kanske kan man till och med tycka att jag inte är lämpad att få bli mamma. Må så vara isåfall. För jag orkar inte tiga längre.
Jag är så långt ifrån alla de kvinnor som har en romantiserad bild och upplevelse av att vara gravid. Jag avundas dem. Om de nu finns på riktigt. Jo det är klart att de gör. Det är som sagt bara jag som är avundsjuk. Det största lyckoruset jag upplevt i samband med min graviditet var när vi plussade på gravtestet. Det rusade igenom mig som en stor våg och jag har sällan varit så lycklig. Vid varje ultraljud har känslan av lycka kommit tillbaka. När jag får bekräftelse på vårt hjärta som finns därinne. För min del är det den enda positiva bekräftelsen jag fått hittills och det är helt fantastiskt. Det slår allt. Men i övrigt. Förutom de sammanlagt ca 10 minuterna av lycka som jag upplevt de senaste 18 veckorna har jag ingenting positivt att säga om mitt tillstånd. Att vara gravid. Och lägg då till att jag har inte ens kräkts (jo en gång i vecka 14 efter att jag ätit flingor och banan, men jag räknar inte det). Det finns de som mår dåligt och inte får behålla maten. Jag tillhör inte dem. Men jag lider med dem för jag förstår inte hur de orkar. Jag beundrar dem. Hade jag varit en av dem hade jag förmodligen inte fullföljt min graviditet. I vecka 5, två veckor efter att jag plussat, stod jag på en flygplats i Rom och fick ett psykbryt och ville göra abort. Jag var så less på det. Jag var less på allt. Och än en gång, betänk då att jag inte mått illa en enda gång eller kräkts. Jag kan inte förklara varför. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men. Jag tror det handlar om att jag saknar mitt forna jag på något vis. Sedan jag blev gravid har jag inte känt igen mig själv. Jag har varit begränsad sedan dag ett. Jag har inte kunnat äta ordentligt för jag har inte haft någon matlust. Jag har inte mått illa, men jag har heller inte velat äta. Jag är trött. Konstant trött. Jag har inte orkat träna sedan jag plussat. Jag tvingar mig ut på promenader för att få någon form av luft och motion. Men helst hade jag bara legat under en filt och fått sova mig igenom det här tills det är dags i september. Allt kan liksom kvitta. Jag är totalt osocial. Likgiltig. Har inget behov av att träffa andra människor. Jag måste be om ursäkt till alla mina vänner för det här. För jag har varit en väldigt dålig vän de senaste månaderna. Jag är så medveten om det. Och jag är så ledsen för det. Förlåt till er alla ♥ För att inte tala om vilken hemsk fru och flickvän jag har blivit. Jag är ett monster. Jag tänker på det varje dag, varje sekund och jag skäms. Skäms för att jag är så oförmögen att göra något åt det just nu. Det var ju det här med likgiltighet igen.. Likgiltigheten lever i mig, som ett monster. Man skulle kunna skratta bort allt det jag skriver med ett enkelt: Jamen det är ju dina gravidhormoner som spökar och spelar dig ett spratt. Inga konstigheter alls.
Och kanske är det så. Men det spelar ingen roll. Fuck hormoner säger jag. De kan dra åt helvete isåfall. Jag vill ha tillbaka mitt riktiga jag. Jag längtar efter den där tjejen som älskar att umgås, träffa människor, kela och mysa och hitta på grejer. Den där tjejen som alltid är i farten och har något på gång. Jag saknar henne. Jag saknar mitt liv. Så enkelt är det. Det här, som jag går igenom just nu, det är inget liv. Och betänk än en gång, att då har jag inte ens kräkts eller varit illamående under min graviditet..
Jag borde inte ens ha rätt att klaga.
Varsågod och döm mig nu. Alla ni mammor, pappor, systrar och bröder. Ni som har barn och ni som kämpar för att bli gravida. Ni har all rätt till det. Jag är bara gnällig och överanalyserande när det kommer till mig själv. Men jag är åtminstone ärlig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker att det här är helt fantastiskt och det bästa jag varit med om. Jag skulle ljuga mig själv och alla jag känner rakt upp i huvudet. Jag tar hellre risken och blir lämnad missförstådd, oförstådd, störd och underlig i andras ögon. Men jag är iallafall ärlig. Mycket kan jag romantisera och överdriva. Herregud, det är ju mina andranamn. Men inte det här. Jag kommer aldrig att i efterhand vara en av dem som beskriver min graviditet som den bästa tiden i mitt liv och att jag aldrig känt mig så kvinnlig som då. Herregud, jag har faktiskt aldrig känt mig så okvinnlig som just nu. Hej då utseende och smickrande former och hej då sexlust. Hoppas att vi ses snart igen. Där är jag. Typ.
Jag trivs inte. Med mig själv just nu. Så är det.
Men.
Jag vill även tillägga att jag längtar som bara den till september.
Jag längtar ihjäl mig tills det här är över och vi får träffa vårt hjärta. På riktigt. Jag ser framemot att bli tre mer än någon någonsin kan ana. Jag vet vilken underbar pappa Micke kommer att bli. Jag längtar så efter att få se honom hålla vår bebis. Vår lilla kärlek. Allt som Micke kommer att kunna lära. Han är den bästa förebilden jag kan tänka mig till vårt knytte. Manlig och mjuk på en och samma gång. Ödmjuk och kärleksfull. Tålmodig. Pedagogisk. Alla goda egenskaper kommer vår bebis få av Micke. Jag är kanske inte lika mjuk. Men jag kommer att kunna lära om rättvisa. Om skinn på näsan. Om självkänsla och respekt. Om att förstå sitt och andras värde. Om att det inte är ok med mobbning och att alla ska få vara med. När det blir dags, kommer jag att kunna sitta uppe nätter om han/hon så vill och läsa läxor som är för svåra. Vi kommer att kunna prata om allt och inget. Närsomhelst. Ingenting är tabu eller konstigt. Jag hoppas att vårt hjärta kommer att känna att han/hon kan komma till mig och oss med vad som helst och närsomhelst. Jag hoppas att vårt hem kommer att bli alla vänners hem och att alla den lilles kompisar känner sig välkomna hos oss. Jag hoppas att jag kommer att vara den mamma man ringer när det krisar av en eller annan anledning som förmodligen inte är ok. Man kommer alltid att finna kärlek hos oss, om man nu skulle ha svårighet att finna det någon annanstans. Så ja, jag längtar. Jag längtar till oss tre och till vår framtid tillsammans. Det är det största som jag och Micke någonsin kommer att åstadkomma tillsammans. Livet.
Men att vara gravid, är allt annat än min grej. Det skulle jag gärna överlåta till någon annan.
Typ en stork eller nåt. Och tänk, då har jag inte ens mått illa eller kräkts under min graviditet.
Inte en enda gång..
Love - 2 dagar gammal
♥
Break the border
Torsdag och Loves femmånaders dag. Han sussar gott nu på förmiddagen och jag passar på att ta ett bad. Mitt hår längtar efter en inpackning och man ska vara snäll mot sitt hår. Iallafall om man vill att det ska växa och må bra.
Och så har en ny påve blivit vald. Han är visst från Argentina och mycket konservativ. Har det någonsin funnits en påve som inte är det? Homofob är han visst också och såklart emot samkönade förhållanden och äktenskap. Verkar vara en reko snubbe det där.
Make them see who you are born to be
Texten i föregående inlägg är min egen. Får kanske vara lite tydlig med det. Jag skriver på en bok hur pretentiöst det än låter. Kommer att fortsätta lägga ut stycken från den här. Det kanske kan vara kul att läsa?
Nu blir det några bilder med kärlek/pictures with Love!
Det handlade alltid om tjejerna
Jag skrev om det för några dagar sedan i min status på FB och har inte kunnat släppa det riktigt.
Något jag har svårt för är när en person helt indiskret granskar en från topp till tå för att läsa av vad man har på sig. Och så stannar den vandrande blicken för en stund vid min hand. Se där ja, ring på fingret. Hon är gift också.
Det är så jäkla smaklöst. Och fult. Och det förekommer överallt i alla möjliga situationer.
Det är vidrigt när en man granskar en kvinna med uppenbara, obehagliga och nedsättande blickar men jag tycker personligen att det är snäppet vidrigare att som kvinna bli granskad av en annan kvinna på det här viset.
Hur sorgligt det än må låta så har jag vid 33 års ålder lärt mig att inte se tråkiga gubbar som vill ha uppmärksamhet. Dessutom har de helt andra motiv än vad jag försöker skriva om här.
Att få nedlåtande blickar av en kvinna sårar mig mycket mer och stannar uppenbarligen kvar hos mig mycket längre. Jag tar helt enkelt illa vid mig på ett helt annat sätt. Plötsligt är jag 15 igen med ett superkasst självförtroende och alldeles för stora skor.
Ska inte vi kvinnor hålla ihop? Det snackas ju alltid om det. Systerskap och att kämpa tillsammans, för sitt eget kön. Ibland tycker jag att vi tjejer är minst lika bra på att göra precis tvärtom. Att kämpa mot varandra. Jag har alltid varit väldigt tjejig eller hur man nu uttrycker det. Mina närmsta vänner är tjejkompisar och så har det varit ganska länge men jag minns en tid i grundskolan, någonstans i mellanstadiet, när jag inte orkade. Jag gick i en tjejdominerad klass med mycket grupperingar och med det följde såväl intriger som en hel del skitsnack. Ett klassiskt fenomen, inte bara i klassrummet utan i många andra miljöer. Jag minns att det var så mycket enklare med killarna. Inget tjafs. Ingen konflikt. Inte dessa granskande blickar. Inte på samma sätt iallafall. När man var med killarna behövde man aldrig tänka på vad man hade på sig. För de brydde sig inte. De ville ju bara hänga. Och så är det väl idag i vuxenlivet också. Egentligen.
Taskiga blickar, viskningar och skitsnack i allmänhet är det ju inte killarna som roar sig med. Inte i samma utsträckning iallafall. Mitt sviktande självförtroende som jag kämpat med sedan skolåren bottnade aldrig i vad killarna på skolan tyckte och tänkte. Det handlade alltid om tjejerna.
Det finns såklart inte en feminist i världen som tycker som jag men ibland känns det som värsta bullshiten. Det här med att kvinnor kan och tillsammans är vi starka. Det är ändå 15 år sedan jag gick i skolan men det känns inte som att mycket har hänt på den fronten. Tjejerna har inte blivit snällare mot varandra. Varken i skolan eller i arbetslivet. Det hänger liksom med, hela livet.
Det kommer att ta ett tag innan jag kan skaka av mig den där kvinnan som jag mötte för några dagar sedan. Som dessutom var nästan dubbelt så gammal som jag. Som borde vetat bättre. Som borde förstått för längesen att vi kvinnor, systrar, mödrar och döttrar ska hålla ihop.
Det kommer ta ett tag.
Och det stör mig.
Pride (in the name of love)
Ja vi har haft en riktig skitvecka. Det har varit sura och ledsna miner hos samtliga familjemedlemmar. Ibland har jag inte kunnat låta bli att undra vem det är som stulit min bebis och gett mig den här istället? Men mitt i all kaos, panik och gråt är jag ändå världens stoltaste mamma. Trots att jag tvivlar på mig själv och min roll som förälder då och då och trots att allt känns hopplöst ibland så gör Love mig stolt och lycklig.
Ungen kan vara hur less som helst på mig och jag på honom. Så packar jag ner honom i vagnen för att gå ut. Tack och lov är det fortfarande ett moment som gör honom glad, lugn och som ger honom den sömn han behöver. Våra långpromenader är verkligen våra bästa stunder tillsammans just nu. Sådär traskar vi på, en stressad mamma som försöker varva ner med en unge i vagnen som ser lätt trumpen ut. Och det som är så roligt med Love är hans fantastiska lilla personlighet och hur hans humör kan vända i ett ögonblick. Vem har han det ifrån, måntro?
Det händer ju att man börjar prata med en och annan äldre herre eller dam när man är ute och går nuförtiden. Oftast byts bara några rader om vädret eller så skojas det om vilken som går bäst, vagnen eller rullatorn! Många skiner upp bara av ett litet hej och jag tycker det är så mysigt. Ända sedan jag jobbade i charken på Hemköp så har jag älskat att snicksnacka med våra söta damer och farbröder. Och till min förtjusning har jag upptäckt att Love är likadan. Han är så generös med sina leenden och flirtar hejvilt med alla som tar sig tid att titta ner i vagnen och prata lite med honom. Jag vet inte om ni vet hur mycket ett leende från en sådan liten person kan betyda för en äldre och kanske lite ensam människa. Jag kan berätta att det betyder väldigt mycket. Man ser det i ögonen. Vikten av att bli bekräftad som människa.
Så trots att vi har våra skitdagar, jag och Love så är det många gånger helt ok. Han får vara hur less som helst på mig. Det bekommer mig inte det minsta när jag ser hur glad och go han kan vara mot andra människor och främst våra gamla. Det känns på något vis som en slags belöning för allt jobb och gnäll.
Så ja, vi traskar på. En något trött men ack så stolt och lycklig mamma med Love, den lilla världsmedborgaren, i vagnen.
Vilket team vi är!
Långt hår och kalla fötter
Det är en vecka kvar av februari nu och det är kallt, regnigt och snöigt. Precis som det ska vara men jag orkar inte mer! Precis som alla andra känner jag mig sjukt svältfödd på sol, plusgrader och vår. Längtar ihjäl mig efter det.
Annars rullar det på fort nu. Det är härligt att vara mammaledig. Jag njuter faktiskt varje sekund. Sedan tror jag på förändring. Spännande saker är i rullning just nu. Sånt som jag hoppas få ta del av så småningom. Det känns som att 2013 har mycket nytt att komma med. Vi får hoppas att det blir så.
Och så var det det här med mitt hår. Jag pratar om det hela tiden men det kan inte hjälpas för jag e så nöjd! Det har blivit så tjockt och långt sedan jag blev gravid. Jag fattar ingenting. Man hör om mammor som tappar en massa hår när allt är över och jag har fruktat det värsta då mitt hår knappt velat växa de senaste åren. Fick ju t.o.m. ha extensions till bröllopet för 1,5 år sedan. Det hade jag inte behövt ha om jag skulle stå brud i år. Jag är så glad för det. Nästan så att jag drar mig för att göra det ljusare till våren för är rädd för onödigt slitage men vi får se. Vill ju bli blond igen..
Bullmamman i gruppen
Om någon hade sagt till mig när jag blev gravid att jag ca ett år senare skulle vara mammagruppens bullmamma hade jag skrattat den personen rakt upp i huvudet. Men herre min je så det kan bli. Det är nämligen dagens verklighet.
Jag som väldigt sällan ens hittar till köket i vår lägenhet har kommit på mig själv med att BAKA. Inte bara en, utan två gånger dessutom. (Fast jag erkänner väl lite motvilligt att den andra gången så var det mest ett svepskäl för att slippa gå och träna). Sanningen är väl den, har jag förstått, att jag har ganska så mycket fritid trots bebis. Iallafall än så länge. Åtminstone när jag jämför mitt liv med andra mammor, tex. de i vår mammagrupp. Jag vet att Micke och jag är lyckligt lottade. Vi har fått världens goaste unge. Jag tackar min lyckliga stjärna för det varje kväll innan jag lägger mig och undrar än idag vad vi gjort för att förtjäna vår underbara lilla Love. Ok att jag hade en rätt så skräckinjagande föreställning om vad bebis, föräldraskap och allt vad det innebär skulle vara. Veckorna innan Love tittade ut hade jag mer eller mindre sagt tack och hej till min frihet och självständighet och "hoppas att vi ses igen om några år", kanske typ när Love är 18 eller nåt. Jomen så var det faktiskt. Jag trodde att mitt liv och Mickes och min relation skulle gå upp i rök för några år framöver. Idag vet jag såklart bättre. Jag är fortfarande Louise och Micke och jag är fortfarande "vi", men med ett bihang numera. Ett ganska så trevligt bihang dessutom:)
Jag behövde inte alls sluta sminka mig, tvätta håret eller duscha för att Love kom till världen. Tvärtom! Nu ägnar jag mer tid i badrummet än nånsin. Med Love i babysittern håller jag i den dagliga sminkskolan. Vilka krämer som är bra, vilken mascara som är mest prisvärd, för att inte tala om vilket schampo som är drygast! Love sitter helt stum och suger in allt. Totalt fascinerad. Jag har hittat min själsfrände att dela mina vardagssysslor med.
Och läsa. Jag som alltid älskat att läsa tänkte först att "nä, nu blir det väl ingen egentid och läsning förrän ungen är stor nog att läsa själv om ens då!" Men jo..
Skillnaden är att nu läser vi tillsammans istället. Visst, det blir kanske inga 500sidors romaner för tillfället. Det är liksom lite för lite bilder i dom för att fånga och behålla Loves intresse. Men vi läser Alfons och Nicke och Pippi och Bamse och Helsingborgs Dagblad och jag vet inte allt! Och så går vi till biblioteket, vilket jag alltid älskat men sällan funnit tid till under de senaste åren när man jobbat så mycket. Men nu har Love och jag all tid i världen till bibblan. Det är väldigt härligt och jag önskar att Love kommer att bli en lika stor bokslukare som jag och hans pappa är. Det kommer liksom så mycket gratis med det. Kunskap, fantasi och framförallt underlättar det i skolan om man gillar att läsa.
Så sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är fortfarande Louise fast i en uppgraderad version.
Louise 2.0.
Bättre, roligare, ibland något tröttare, men alltid med trevligt sällskap vid min sida att hitta på grejer med.
OCH jag har tid till att baka. "Hej, mitt namn är Louise och det är jag som är bullmamman i vår mammagrupp".
Ja så är det och det står jag för. Jag hade som sagt aldrig trott det för ett år sedan. Men tiderna förändras. Vi förändras. Jag förändras. Och allt, förhoppningsvis till det bättre.
Jag vill iallafall tro att det är så.
Får det vara en kaka till..?
Som jag älskat att hata dig, Valentine
Jag brukade vara en av dom. En av dom som i många år tyckte att alla hjärtans och midsommar och nyår var jobbiga dagar. Som jag har jagat toppar. Haft förväntningar på pojkvänner dessa dagar som aldrig infriats. Varit singel och känt mig som världens ensammaste. Hoppats på en ros eller choklad från någon potentiell beundrare. Men icke. Inte en endaste gång under mina 33 år har jag tagits med storm på alla hjärtans dag, ramlat in i den stora kärleken på midsommarafton eller fått spännande kyssar från någon söt främling en nyår.
Mitt liv har aldrig varit den där filmen som man ser på tv eller den där resan till något romantiskt spaställe som somliga blir överraskade med. "Packa bara ner det allra nödvändigaste älskling. Resten köper vi när vi är framme i Paris"! Jo men säkert.
Och det har jag förbannat. Inte på senare år men ibland undrar jag vilken verklighet jag levde i innan jag var 30. Förmodligen ingen alls. Det var väl det som var problemet.
Igår var dock banne mig den bästa alla hjärtans dag som jag någonsin firat. Mannen som kommer hem med blommor. En utsökt trerätters meny. Tända ljus, lugn och ro och en bebis som vaknar lagom till efterrätten och vill vara med och mysa. Jag kunde verkligen inte önskat något mer.
Jag vet att jag sagt det förut men det tål att sägas igen.
Fy sjutton så skönt det är att bli äldre.
Glad alla hjärtans!
Massor av alla hjärtans pussar från mig och Love <3
Hoppas att ni alla har en mysig dag med era nära och kära.
Två kärlekar
Och så ser hon sig oroligt omkring innan hon berättar för mig att hon är fast. Mellan två kärlekar. Och hon kan inte välja för hon älskar dem båda två på olika sätt. En bär på hennes historia och en annan delar hennes nutid och framtid. Kanske. Jag funderar men vi är båda tysta. Efter en stund frågar hon: "Louise, vem skulle du välja?" Och jag som älskar att prata länge och mycket om kärleken. Vända och vrida på varenda sten. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort. Jag har ju bara älskat en åt gången. Tre olika stora kärlekar har jag haft innan jag träffade min man och mitt livs kärlek. Och mellan varje förhållande har jag haft tid att läka och komma över. Det låter kanske för bra för att vara sant men jag har varit så livrädd för kärleken varje gång ett förhållande tagit slut att jag haft väldiga svårigheter att se mig själv med en ny person igen. Lära känna. Engagera sig. Kompromissa. Göra uppoffringar. Men kanske allra jobbigast, lämna över sitt hjärta och riskera att bli sårad igen. Jag har aldrig varit med om att förhållanden gått in i varandra. Att ett nytt tar vid där ett annat just tagit slut. Mitt hjärta skulle aldrig palla det. Jag behöver tid. Tid för återhämtning. Tid att bygga upp mig själv igen. När jag väl blivit kär igen, och det är besvarat och man vågar satsa så har jag aldrig upplevt eller varit med om att ett ex hör av sig med en kärleksförklaring ärligare och större än himlen. Inte när jag väl lämnat och gått vidare. Tack och lov.
Så vad säger man. Jag kan ju inte råda henne att följa sitt hjärta. För det klappar ju för två..
Jag kan inte råda henne att safea och satsa på det förhållande hon har idag om hon fortfarande har känslor för en annan. Det kan väl aldrig vara rätt? Fast är ett ex som en gång valt att göra slut och gå en annan väg värd en andra chans?
Kärlek kan vara riktigt pissigt ibland. När jag ser vad det gör med henne. Hon är älskad av två och det håller på att förgöra henne. Trött, orolig och livrädd för att göra fel val.
Och mittemot henne sitter jag. Stum, rådvill och livrädd för att säga fel saker.
Jag som inget annat vill än att se henne lycklig.
33
Idag är det min födelsedag. Den firar jag genom att stjäla extra många pussar från Love (är det möjligt..?)
Och ikväll blir det marängsviss till de som vill!:)
Dagen till ära bjuder jag även på en repris på bildspelet från våra smekveckor i Santorini. Så himmelskt ljuvligt vi hade det <3 Och det är min käre make (blunderhead.se) som står för musiken i bakgrunden.
Kärlek!
