Living the dream with Blunderhead and our son Love!
Vi är inte såna som i slutet får varann
Året är 2001. Jag är 21. Det är sommar och jag jobbar på ett café i Norrköping. Hur många våfflor gräddade inte jag den sommaren? Inte konstigt att det aldrig riktigt smakat sedan dess. Det är den mest spännande sommaren i mitt liv som jag hittills hade upplevt. Jag är kär. Det är besvarat och allt är så lätt. Som att trippa på små lätta moln. Kärleken när man var 21. Jisses, så naivt. Härligt. Men naivt.
Jag bor hos honom i hans lägenhet hela sommaren och vi leker sambos. Det känns vuxet. Första gången som jag har något eget, som är mitt. Fast ändå inte. Allting var ju hans. Jag lånade ju bara. Allting med oss var på lånad tid och när den sommaren gick mot sitt slut så var vi båda två väl medvetna om vad som skulle ske. Jag skulle flytta hem igen. Tillbaka till Helsingborg och börja plugga en 4-årig utbildning. Den vetskapen förtog mycket av charmen med det vi hade och allt som varit vi mot slutet. Såklart försökte vi att vara tillsammans på avstånd ett tag. Såklart.
Men det var som att magin var borta. Kärlek utan regelbunden näring upphör kanske till slut. Iallafall när man är 21:)
Men så kom jag att lyssna på den här låten just idag. Den med Håkan och oj vad det doftar sommar och ljumna kvällar år 2001. Det har gått tolv år sedan den gick på repeat i hans tvåa den där sommaren. Och den håller verkligen, än idag. Till skillnad från kärleken.
Kanske har du redan hört talas om Selma 1 år vars pappa Adel förmodligen kommer att bli utvisad till sitt hemland inom kort. Man anser att flickan har ju sin mamma här, hon behöver inte sin pappa. Ja, jag vet hur sjukt det låter.
Det finns saker att göra. Det finns namnlistor att skriva på. Än är det inte försent. Jag är själv nybliven mamma sedan 3 månader tillbaka och gråter inombords när jag tänker på Selma, Adel och Emma. Tänk om Micke, min man och pappa till vår son Love inte skulle få vara med och delaktig under Loves uppväxt? Tanken gör mig livrädd. Ingen familj ska behöva ha det så.
Fotograf Lena Larsson är mycket engagerad i Selmas familj och har även skrivit ett öppet brev till migrationsverket. Du kan väl läsa hennes inlägg och sedan ta ställning. Det finns saker att göra i detta ärende. Vi kan göra skillnad och än är det inte försent.
Uppväxt i storstan präglad av storstan men nu när jag vandrar samma stråk är jag ovan.
Idag var vi och promenerade i mina gamla hoods. Närlunda, där har jag mina första minnen.
Jag är tre år och har fått vattkoppor. Min bror kom undan med några stycken på sin kropp men jag, på mig blommade de upp överallt. Det gjorde ont att kissa och jag ville inte se mina prickiga ben så då fick jag kissa med lampan släckt. På ögonlocken satt dem. Det gjorde ont att blinka. Jag kände mig så ful och hemsk att jag inte ville se mig själv i spegeln. Mamma hängde den stora gröna Snobbenfilten över hallspegeln för att jag skulle slippa betrakta mig själv. Smärta. Detta är mitt första minne av psykisk och fysisk smärta.
Jag lärde mig aldrig cykla på Närlunda, fastän mamma kämpade med hjärta och själ. Det gick bara inte utan stödhjul. Så arg jag var och som vi kämpade på gårdarna mellan hyreshusen, fram och tillbaka. I tidig ålder fick jag lära mig hur frustration kändes och hur det plågade mig att inte kunna. Jag har alltid velat kunna och behärska innan jag ens försökt. Det har satt många käppar i hjulet för mig, bokstavligen. Inte minst när vi var kids, på Närlunda.
Jag minns att man var livrädd för och fruktade det ökända Närlundagänget. Alla vuxna talade om dessa farliga ungdomar och alla barn var livrädda för dem. De hade kniv på sig, hette det. Men aldrig att man såg dem. Idag undrar jag om de någonsin existerat. Myten.
Vi flyttade från Närlunda när jag var fyra och min bror skulle börja första klass. Men har under hela min barndom återvänt dit. Antingen på promenad med mormor eller när det var bra vintrar med snö. Närlundabacken var ju den brantaste och läskigaste pulkabacken i stan! Det är den fortfarande, tänkte jag idag när jag blickade ut över den och ner i den djupa dalen.
Så längesen men ändå inte.
Det känns som ett helt annat liv, men ändå inte.
Jag må bo i helt andra Helsingborgskvarter idag men jag har sagt det förut och jag säger det igen och igen.
Mina rötter är där dom är. Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. Jag vill inte glömma. Tvärtom, är jag ganska stolt.
Precis så vill jag ha det. Min uppväxt. Min barndom som format mig till den jag är.
Går igenom mitt arkiv här på bloggen och det är inte konstigt att man blir nostalgisk över vissa inlägg som skrivits. Som den här texten nedan. Jag minns hur mitt 2011 började i kaos och med ett dåligt besked. Jag minns också hur det vände någonstans när våren kom och hur riktigt jäkla bra jag mådde när jag i maj månad skrev den här texten.
Och jag känner exakt samma tacksamhet idag gentemot min omgivning.
Exakt.
My heart is a vivid road, covered up in the winter snow. But the sun will show, I want to be loved by you.
Det går bra nu. Livet går bra nu. Äntligen. Allting vände och lossnade när våren och ljuset och kom. Mitt 2011 började i april i år. Jag väljer att dra ett streck över årets första månader. Januari - februari - mars. Vi snackar tre månader övervägande fyllda av mörker, oro, tårar och en massa frågetecken. Men så kom lilla Minnah till världen den 1 april. Världens sötaste lilla bebbe som har vunnit mitt hjärta så totalt. Med Minnah kom ljuset och kärleken tillbaka i mitt liv. Som om jag glömt vad det verkligen handlar om. Jag menar, vad det VERKLIGEN handlar om. Känns som om jag varit i ide en väldigt lång tid och fokuserat på helt fel saker. Jag har blivit så mycket bättre på det. Att lägga energi på rätt saker och människor som betyder någonting för mig. Jag minns en gång när Laleh sa till mig att jag var en ängel och att jag skulle fortsätta vara god. Men det är svårt ibland. För det är så lätt att man tappar bort sig själv. Det är ännu lättare att trycka ner sig själv och anse att man inte duger till. Att det man gör är otillräckligt. Det är väldigt lätt att klandra sig själv för allt som går fel. Allt mörker som jag vandrat i höll på att förgöra mig. Som tur är så har jag en omgivning av guld som hjälper mig när min oroliga själ tar över och jag själv inte räcker till. Få av mina nära vet nog om hur viktiga dom faktiskt är för mig. Hur avgörande dom är för min existens. Hur jag lägger märke till och uppskattar de små gesterna. Hur jag ser och värdesätter detaljerna snarare än helhetsbilden.
Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Vad betyder en tvåtimmarspromenad till Sofiero och tillbaka igen med en kär vän att rensa tankarna med? Eller ett träningspass eller två i veckan med någon man håller av? En liten och mjuk Minnah i min famn. Minnahs fantastiska mamma som jag delar ett helt liv med. Minnahs goa pappa, som alltid får mig på gott humör med en fiskefjäs eller två. Eller en redbull och vodka eller två.. Älskar våra stunder, fester och Beste Far. En vinkväll imorgon tillsammans med någon som jag aldrig riktigt lyckas klaffa mitt schema med. Någon som jag träffar alltför sällan men som jag tänker på flera gånger, varje dag. En ny lägenhet som står klar redan efter en vecka för att en blivande och helt fantastisk man tänker just på detaljerna. En man som fixar och trixar tills varenda liten grej är på plats. Allt för min skull. För vår skull. För att vi ska ha ett hem att trivas och må bra i. En hand som greppar min när jag ligger redo för att vara med om något väldigt otäckt. Självklart säger jag att det inte behövs. Att jag inte behöver någon hand i min. Men mamma vet bättre. Eller en utflykt till Ullared. Jag älskar att åka till Ullared, men inte så mycket för shoppingen som för sällskapet och grejen att man gör det tillsammans. Om det då sker med mamma eller en bästa vän är en bonus oavsett. Vi snackar win-win i det läget. Ibland är det de små och oväntade stunderna som överraskar. När det trillar in ett mail i inboxen från en orolig bror som lagt ner hela sin själ, sitt hjärta och sin tankeverksamhet för att få mig på fötter igen. När de skrivna orden är valda med sådan omsorg att det är underförstått att mitt huvudbry har blivit hans huvudbry. Jag gömmer mig ofta bakom ett stort leende eller ett burdust skämt. Men jag registrerar varenda detalj. I alla lägen.
Så. Hur viktig kan en eftermiddag med en förbaskad, ickefungerande häftapparat och en halvfärdig klädsel till en kökssoffa vara? Det betyder allt för mig.
Dumt med löften men ja faktiskt. Jag är väldigt nöjd med att jag redan gått ner mina gravidkilon denna sidan året men mitt nya mål är gå ner 10 kg till maj månad. Träningen har jag lovat mig själv att ta tag i igen i januari.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Lisa, som kom att bli min mentor när jag då och då nästan blev tokig under min egen graviditet <3 Lisa och Simon fick allra finaste Elliot i somras.
Sedan flera av mina kollegor! Pernilla och Carl. Sofie och Tobbe. Alexandra och Fredrika med deras respektive. Babyboom på jobb!:)
Vilka länder besökte du?
Danmark, Italien och Grekland.
Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
14 oktober
Vad var din största framgång 2012?
Love. Om man nu kan se det som en framgång att bli gravid och föda världens finaste kille. Jag väljer att göra det.
Även att bli mamma och fixa mammarollen så bra som jag faktiskt gör. Det trodde jag nog inte om mig själv!:)
Största misstaget?
Att vi gjorde resan till Rom i februari. Jag var i femte veckan när vi besökte kulinariska Italien och hade sett framemot en enorm matfrossa. Under fyra dagar lyckades jag knappt få i mig något mer än cheeseburgare vilket fick mig att tappa allt mod. Jag blev så less på min graviditet redan innan den knappt hunnit börja. Min avsaknad av aptit förstörde mer eller mindre den resan för mig.
Bästa köpet?
Får man lov att skriva barnvagn eller blir det för mycket mammablogg nu..? Vi köpte en begagnad Emmaljunga i jättebra skick och till ett oförskämt bra pris av min brors vänner och har inte ångrat det en dag. Love älskar sin vagn och kan sova i den både natt och dag om han får välja:) En utsövd bebis ger utsövda och glada föräldrar så det är lätt bästa köpet 2012.
Vad spenderade du mest pengar på?
Inte frågan om vad det här året. Snarare vem. Love. :)
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ett positivt gravtest i början av februari! Och såklart Love.
Love gjorde mig till världens lyckligaste person söndagen den 14 oktober då han efter en väldigt lång väntan äntligen kom ut. Som jag hade längtat efter honom <3
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?
Euphoria. Some die young. Mannen i den vita hatten.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Vilken berg- och dalbana 2012 varit för mig rent känslomässigt! Mina graviditetshormoner har satt hela min hjärna i gungning ibland, framförallt i början och slutet av graviditeten. Aldrig har jag varit så lycklig som när jag fick reda på att jag var gravid. Samma starka känslor upplevde jag i samband med förlossningen. Ungefär som att nu fattar jag. Det är nu mitt liv börjar på riktigt och jag var så sjukt glad. Glad över Love. Glad över Micke och att vi lyckats skapa denna fantastiska kille tillsammans. Jag kände mig nyförälskad all over igen och vi bara grät av lycka på BB och den första tiden hemma tillsammans. Man fattar liksom inte. Men mycket tid däremellan, från att jag blev gravid till att Love kom ut upplevde jag som väldigt jobbig rent mentalt vilket gjorde mig ledsen och nedstämd från och till. Jag trodde nog att barn på sitt sätt skulle innebära slutet för min frihet och stora delar av mitt liv som jag faktiskt trivdes väldigt bra med. Jag var nog rädd att jag skulle förlora mig själv helt och hållet. Jag såg bara hindren, inte möjligheterna. Idag vet jag bättre. Men då när jag var mitt uppe i det skrämde det mig väldigt mycket att vara gravid och ovissheten om hur livet skulle komma att bli. Jag njöt inga stora delar av min graviditet. Inte alls.
I juni fick marsvinshimlen den bäste av de bästa. Vincent blev sjuk och det fanns inget annat att göra än att låta honom somna in. Jag kommer alltid att sörja Vincent och det faktum att Love aldrig fick träffa sin storebror. Det gör fortfarande alldeles för ont att tänka på det och på honom. Jag jobbar fortfarande på ett inlägg helt dedikerat till Vincent. Men det gör så ont. Det är möjligt att jag aldrig kommer att bli klar med det. Jag låter det vara ett tag till så får vi se sen.
Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit mer av min graviditet! Och slappnat av mer. Men det är ju jag i ett nötskal att oroa ihjäl mig. Så:)
Favoritprogram på TV
Torka aldrig tårar utan handskar. Viktigaste och bästa dramaserien som SVT visat på länge.
Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Jag var på maskerad. Pillan fyllde 30 och jag fick chansen att klä ut mig till Madonna dagen till ära. Riktigt bra födelsedag!:)
Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Säger bara långklänning. Gick i långklänning hela sommaren och en bit in på hösten. Kände mig fin i det med min lilla kula på magen och allt. Annars väldigt mycket svart som vanligt. Mycket tunikor och leggings.
Jag är mäkta stolt över mina fina kollegor på PUMA och Tretorn som tar tag i saken och gör en insats i Musikhjälpen i år till fördel för alla barn som självklart har rätt till rent vatten!
Gå in på Tradera och buda på Usain Bolts signerade skor som PUMA bidragit med eller varför inte klicka hem en av Aprill Aprills snygga posters! Min favorit är den med katten. Vilken är din? För mer info se: www. aprillaprill.se
Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli ganska bra ändå.
Detta mantra har ekat i mitt huvud sedan förlossningen och tvingat mig att tänka positivt. Kanske till och med hjälpt mig att ta mig över och förbi tredagars babyblues, förlossningsdepressioner och allt vad det heter. Jag är en stark tjej och tålig som en av läkarna på förlossningen sa. Jag kan uthärda mycket smärta. Både psykisk och fysisk innan och om jag ens säger ifrån vilket såklart är både bra och dåligt. Så har jag alltid varit. Och om det inte vore för att det inte längre enbart handlar om mig utan även en helt ny liten person vars liv ligger i mina händer, vars liv jag är skyldig och beredd att skydda in i döden om det så krävs. Om det inte vore för Love så skulle jag tiga även imorgon när jag gör mitt återbesök på MVC. Jag skulle säga att allt är relativt och att det finns de som har det mycket värre både innan, under och efter förlossningen. Jag skulle säga att det blir inte alltid som man tänkt sig men att det blev bra till slut. Sedan skulle jag le mitt stora leende som för att övertyga barnmorskan och mig själv om att jag är helt ok, tacka för mig och sedan gå hem. Väl hemma skulle sedan tårarna och frågorna och alla "tänk om" skölja över mig i min ensamhet. Så funkar jag nämligen. Jag som alltid är så stark.
Men för Loves skull kommer jag att berätta sanningen imorgon. Om hur jag mår, hur jag blivit behandlad, hur lite koll man hade på mig de sista dagarna före min förlossning och om hur bristfällig service och kommunikation faktiskt äventyrade såväl min som Loves hälsa.
För Loves och för eventuella framtida syskons skull kommer jag att berätta min historia och klargöra min totalvägran att bli hänvisad till Helsingborgs lasaretts obstretiska mottagning och förlossningsavdelning igen.
Egentligen behöver man bara läsa HD varannan dag för att förstå att allt inte stämmer och går rätt till. Varje gång gråter jag av ursinne och medkänsla för alla dessa blivande föräldrar som inte fått rätt omhändertagande. Och varje dag är jag tacksam för att Love mår bra.
Men det går inte en dag utan att jag funderar. Inte en dag.
Så för Loves skull berättar jag sanningen imorgon. För Loves skull ❤
Underbara vita vintersnötäcke som svept över Helsingborg! Jag kunde inte fått en mysigare och bättre start på min mammaledighet. Har alltid varit ett fan av hösten och när december får lov att vara vintrig och vit så är vintern och julen som väntar ännu bättre.
Mamma, jag och Love tog en promenad ner på stan idag och fixade lite julklappar och fikade. Till min stora glädje hittade jag finaste pyjamasen till Love. Hans första body var i just det här tyget och mönstret och har grämt mig lite över att den börjar bli för liten. Älskar ju mönstret<3 Men så har det kommit en pyjamas i samma mönster så nu kan jag klä vår lille gosse i vackert ögongodis ett par månader till.
Fast det är klart. Egentligen är det ju Love som är ögongodiset<3
Jag hade skrivit en hyfsat lång text till det här inlägget som bara försvann. Trötta mig..Här är jag iallafall! Glad och i provrummet på HM:) På bilden skymtas kvällens outfit minus de vita strumporna.. Har efter 7 veckor tappat 10 av mina 12 gravidkilon så det går på rätt håll äntligen:) Och så roligt det börjar bli att prova kläder igen! Tjoho!:)
Så har jag nått vecka 42 och en fullgången graviditet, MEN fortfarande ingen bebis på utsidan.
Är det möjligt? Ja det är fullt möjligt även om det förvånar fler än jag trodde. Jag har varit inne på det här förut. Som gravid får man höra alla möjliga historier. Många behöver och vill lätta på sitt hjärta hur det var för just dem. I början upplevde jag det som bekant väldigt tröttsamt men jag har lärt mig att stänga av med tiden. Intressant är dock att jag såklart fått höra om såväl de kvinnor som fött för tidigt, exakt på det datum som bebisen varit beräknad till och de som då gått över tiden, precis som jag själv.
Trots att det ena inte är särskilt mycket ovanligare än det andra lämnar det väldigt många förvånade att vår bebis fortfarande inte tittat ut. Och alla dessa kommentarer. Än en gång.
Fast det är mesigt av mig så har jag dragit mig för att lämna lägenheten den senaste veckan. Jag är rädd för att behöva möta någon jag känner eller en granne i trappen och liksom behöva förklara och försvara mig om varför jag fortfarande går här med min mage. Värst och mest burdusa är fortfarande människor som jag dessutom inte känner mer än ytligt. Kommer aldrig att förstå det..
Igår när jag varit ute och promenerat med Carin tog jag, efter hyfsat långt övervägande, inom närbutiken för att handla. Micke har skött den biten den senaste veckan men jag var ju ändå ute och det är ju löjligt att man ska känna ångest för att gå och köpa en liter mjölk så jag gick in.
Väl framme vid kassan när jag skulle betala fick jag höra att "har han inte kommit än" och "du måste ju gått minst 3 veckor över tiden nu". Och än en gång finner jag mig själv stå där och förklara och försvara mig. "Jag har verkligen gjort allt för att han ska komma ut". "Allt by the book". "Nej så länge har jag inte gått över, det är faktiskt bara 2 veckor nästa vecka". Jag är så sjukt dum och det irriterar mig att jag låter andra få mig att känna mig som ett freak.
Det är inte onormalt att gå över tiden. Igår fick jag lära att i vissa länder får man sitt förlossningsdatum satt till först vecka 42. Jag har ingen aning om varför man i Sverige får sitt datum i vecka 40. Men det är inget ovanligt att föda i vecka 42 när graviditeten är fullgången! Självklart hade väl jag också önskat att bebisen skulle kommit tidigare, gärna innan vecka 40. Vem gör inte det? Man ställer in sig. På det där jäkla datumet. Det är något jag har lärt mig om det blir en bebis nummer 2. Jag kommer inte att avslöja utsatt datum. Aldrig igen. Det är inte bara omgivningen som är påfestande i den frågan. Det söker ju även mig såklart. Om alla andra undrar och tycker det är konstigt att man passerat "bäst-före-datum" (?) med min marginal. Hur tror ni då att jag känner som dessutom är förstföderska och livrädd för att något ska vara fel.
Hur tror ni att jag känner?
Men det är inte långt kvar nu. Jag kan se slutet på min graviditet och det ger mig ny energi. Kanske att mina målbilder har förändrats något. De handlar mer om mig själv just nu och när jag kan börja använda den och den tröjan och känna mig fin. Min nya jacka, när den äntligen kommer att gå och knäppa! Sånt som rör enbart mig och mitt eget välmående tänker jag mycket på nu och det ger mig kraft. Att orka de här sista dagarna.
Ännu en vecka har snurrat förbi ganska så fort med tanke på hur mycket oplanerad tid jag har nuförtiden.
Gillar ju struktur, planering och kontroll och försöker planera mina planlösa dagar så gott det går nu när vi går här och väntar..
Såhär har min vecka, mer eller mindre, sett ut i text och bild:
Veckan började ju grymt bra med firande av vår första bröllopsdag!:) Jag fixade bröllopslunch och en
liten gåva till Micke som ni får se när lilla L tittat ut..
Så kom tisdagen som bjöd på förmiddagsfika och film hos storebror. Såg klassikern Mallrats, älskar den fortfarande. På kvällen träffade jag Emma för en liten AW på Utposten. Jättemysigt och supergod
chili con carne! Rekommenderas!
Onsdagen regnade bort. Framåt lunchtid kände jag mig dock stark, trotsade vädret, och gav mig iväg till Pålsjö för ett par kilometers promenad. Sorgligt men orkar inte mycket längre sträckor i stöten för tilllfället. Längtar tills jag kan börja jobba på min kondition igen. Saknar såväl långpromenaderna som träningen som tusan!
Torsdagen svepte förbi. Blev en heldag med mamma. Först lyxfrukost här med frallor och massa goda
tillbehör. Sedan drog vi ner till Nova i Lund och gick och strosade ett par timmar. Lunchade och shoppade
lite. Det är dyrt att gå hemma och bara vara mammaledig tycker jag.. Särskilt med tanke på att bebben
inte ens kommit än. Jag unnar mig för mycket vill jag tro. Men vad annat kan man göra just nu?
Köpte årets vinterjacka också och är så nöjd! Kommer att känna mig grymt snygg i den, om några veckor
eller så..
På fredagen planterade jag höst i våra blomsterlådor. Blev riktigt bra!:) Blev även en film hos storebror
efter förmiddagens blomsterbestyr. Dock ingen klassiker denna gång.. En zombiefilm från tidigt 80-tal.
Hu så dålig den var.. men Ballerinakex, muffins och en piggelin satt fint.
Och idag/lördag har det blivit en snabb tur till Väla och därefter lunch på Ikea. Hämtade ut lite paket också
och fann bl.a. den här boken. Bara omslaget är värt att dö för. Och grymma Fredrik Backman skriver
som ingen annan.. Sjukt rolig och begåvad!
Nu skulle vi egentligen varit på bio och sett Hypnotisören men det blir en kväll i soffan istället. Ska försöka orka köra ett par maskiner tvätt och börja packa bb-väskan så smått. Bara skjuter på det hela tiden men vet ju vad jag ska ha med mig så egentligen är det ingen panik..
Skönt att september börjar närma sig sitt slut. Månaden kan sammanfattas med ett enda ord för min del,
en enda lång VÄNTAN. Tror så mycket mer på att oktober kommer att leverera. Nya tag på måndag!:)
Att jag är gift med världens bästa man är ingen nyhet. Att han är unik visste jag redan efter vårt första möte. Men aldrig har det väl blivit så påtagligt som nu och sedan ca 9 månader tillbaks. Saker som jag tar för givet och aldrig funderar kring. Handlingar. Värderingar. Sådant som är en självklarhet för mig och Micke då vi lever i ett jämställt förhållande är inte lika självklart för andra har jag lärt.
Och jag är så lyckligt lottad. Det visste jag ju också sedan innan men nuförtiden kniper jag mig nästan i armen då och då för att påminna mig själv om hur lycklig jag är. Jag vägrar att kalla det "tur". Jag har inte "tur" som har en sådan fantastisk man som Micke. Vi väljer alla våra partners. Det handlar inte om tur. Det handlar snarare om omdöme. Och det är väl så att jag har det då, gott omdöme och god personkännedom och att jag inte nöjer mig. Något har jag således uppenbarligen lärt mig under alla mina kärlekskranka år. För de som går in och läser här då och då är det ganska uppenbart att jag inte alltid haft samma goda omdöme vad gäller val av män. Men jag lär mig som sagt hela tiden och jag är väl medveten om att alla tidigare erfarenheter, såväl bättre som sämre, har skapats av en anledning. De har ju fört mig hit och format mig till den personen jag är idag. Ingenting är förgäves. Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv om det då och då.
Relationer. Man ska inte jämföra men det är svårt att undvika när man hör andras vardagsberättelser. Många gånger lämnas jag helt förbluffad. Ofta får jag höra att jag ska vara tacksam som har en kille som Micke, som hjälper till så mycket hemma, som både städar och lagar mat och tvättar och som är så engagerad och delaktig i vår graviditet. Det finns många adjektiv och stora ord att svänga sig med när det kommer till min man och vad jag känner för honom men tacksam och just i det här sammanhanget, nja.. Det låter inte särskilt bra i mina öron. Däremot är jag som sagt förbluffad och förvånad över att det finns kvinnor och män år 2012 som kan tänka sig att leva under några som helst andra omständigheter. Det uppstår så många varför i mitt huvud att de inte räcker till.
Varför väljer man att leva med en man eller kvinna där man inte delar vardagens sysslor och hjälps åt? Är det martyrer som bara för sakens skull vill kunna klaga på att de får dra hela lasset själv eller har de helt enkelt inget förtroende för sin partner att han eller hon faktiskt kan och klarar av att laga mat, tvätta, dammsuga etc? Eller vill man kanske bara ha möjligheten att förlöjliga sin partner genom att kunna dra en bra (?) historia i lunchrummet på jobb om att: min man ser minsann inte skillnad på en paprika och en morot. Han är omöjlig när han ska gå och handla! Eller är det helt enkelt så sorgligt att man lever ihop med en gris som man får agera mamma åt för att han/hon inte orkar bry sig?
Och vidare, om något av ovan är fallet, är det kärlek?
Om man är i en relation och försöker bli gravida, varför skulle inte bägge parter vara lika delaktiga och engagerade? Jag greppar det inte! I samband med vårt senaste MVC-besök fick jag höra hur glad jag ska vara att Micke följer med mig på alla undersökningar. Det är klart att jag är glad när vi går på våra MVC-besök men varför ska jag vara extra glad för att min man följer med och får höra om vår bebis utveckling? Är det på något sätt ett jobbigt ont, en extra uppoffring eller ansträngning från den blivande pappans sida? Jag förstår verkligen inte. Micke vill ju detta lika mycket som jag och varför skulle han inte vilja det? Han är precis lika nyfiken som jag på vår bebis. Vi är båda precis lika mycket på väg att bli föräldrar. Exakt. Vi bokar alltid in tider så att bägge ska kunna närvara. Varför är inte det en självklarhet? Åter igen. Jag greppar det inte. Jag kan inte förlika mig med att det är vi som är det annorlunda och avvikande paret i det här läget. Inte 2012. Inte när det kommer till vår generation. Inte när det kommer till kärlek, ödmjukhet och respekt.
Men det är väl bara att acceptera hur saker och ting är. Jag är gift med världens bästa man - Mikael Jondalen - and I know it och jag är lycklig över att vi ser på varandra och lever tillsammans som jämlikar.
Min man och jag, vi kan båda städa, tvätta, diska, handla, byta sängkläder, planera och fantisera om bebis, inreda barnrum, sköta våra jobb, hinna med ett och annat fritidsintresse, vår familj, våra vänner och varandra. Kanske gör det oss till två superhjältar, inte vet jag. Det enda jag vet är att Micke är min hjälte och det visste jag redan första gången jag såg honom. Det var honom jag väntade på, hela tiden. Aldrig har jag tidigare ens funderat eller vågat drömma om familjeliv och framförallt barn i någon av mina tidigare relationer. Kanske tillåter man sig inte att göra det när man lever ihop med en man som har alltför många issues med sig själv. Kanske faller det sig inte naturligt.
Med Mikael Jondalen faller sig allt naturligt. Allt har fallit på plats och i det här sammanhanget erkänner jag att jag är just tacksam. Jag är tacksam för att jag inte behövde vänta längre innan våra vägar möttes. Jag är tacksam för att den ömsesidiga kärleken till slut kom och var ämnad även för mig.
Och i vårt land så får man inte vara förmer. Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser.
En dålig start på helgen fick en desto bättre vändning på lördagkvällen.
Jag som har känt mig så stark de senaste veckorna, både psykiskt och fysiskt, landade med en rejäl
smäll. Helt oförberett. Helt oväntat.
De som inte har några vänliga ord att säga till mig just nu. De som endast verkar som energitjuvar.
Jag ber er, håll er borta. Det är en känslig period att vara höggravid. Man är i ett utsatt och ganska så känsligt läge. Jag behöver inga negativa tankar just nu. Jag undviker all negativ energi så gott jag kan.
Nåväl. Min räddning i lördags var när Kent brände av sitt sista nummer. Det går inte att beskriva hur viktig den låten är för mig. Allt föll på plats och det var en fin och ljummen kväll i Pildammsparken i Malmö som inte kunde slutat på ett bättre sätt. Och resten av helgen blev inte så tokig ändå.
