Författardrömmar
Är på väg hem nu efter tre dagar i Göteborg med lilla familjen. Igår var vi på Bokmässan. Jag älskar verkligen mässan trots alltför mycket folk, trängsel, stress och syrebrist. När man är på mässan känner man verkligen att man är där det händer. Allt är i rörelse hela tiden. Nya människor. Man ramlar in i nya kontakter. Och jag tänker att det är här, precis här, drömmarna slår in. Här kan de faktiskt bli verklighet. Med lite tur, en massa talang och en smart säljstrategi. Kanske lämnade jag ett avtryck hos något av förlagen igår. Jag hoppas det. Mina präriehundar vill ut nu. Ut och leka och lära alla små vetgiriga ungar en himla massa bra saker!
Och jag har alltid vetat att jag vill leva annorlunda. Göra annorlunda för mig själv, mina maybebabies och min eventuella hund.
Det kanske är skruvat. Naivt till och med.
Men jag har alltid velat ha allt det där. Det där som jag inte hade när jag växte upp.
Kärnfamilj. Två föräldrar. Och en hund. Jag ville ha en sån där Lady, i Lady & Lufsen.
Men jag hade nöjt mig med en tax.
Du förstår, allt hade varit så mycket enklare då.
Och som barn gillar man enkelt. Och svart eller vitt. Att kunna svara ja eller nej när någon frågar.
Ibland känns det som att mitt liv alltid varit ett enda långt försvarstal.
Att behöva försvara och förklara saker. Saker som man som barn inte alla gånger förstår. Saker som vuxna inte kan förklara för sina barn.
Jag bryr mig inte om vad andra säger.
Det är alltid barnen som kommer i kläm. Alltid när vuxna och vuxnas beslut är inblandade.
Kanske och förhoppningsvis är det då så att man som barn lär av sina föräldrars misstag. Eller så går man i samma fotspår, följer samma mönster och hamnar i samma fällor som de tidigare.
Valet och ansvaret vad gäller mitt eget liv är mitt och enbart mitt. Och jag har alltid vetat att jag vill leva annorlunda. Göra annorlunda för mig själv, mina maybebabies och min eventuella hund.
Det här är inte en pekpinne riktad åt mina föräldrar.
Nåväl, inte helhjärtat iallafall.
Hade jag växt upp som curlingbarn med silversked i mun hade jag kanske inte utvecklat mitt driv, min hunger, min vilja, envishet och kärlek till att förändra det som inte fungerar och göra saker annorlunda. Kanske till och med bättre. Jag hade förmodligen aldrig blivit så bra på att ta hand om mig själv, min egen ekonomi och få en vardag och tillvaro som fungerar självständigt på egen hand. Något som verkar vara nog så svårt för flera unga idag där föräldrarna många gånger fixar biffen, eller jobbet, eller lägenheten utan att man själv behöver dra ett strå till stacken.
Jag kan ta hand om mig själv. Min mamma lärde mig allt om det och att aldrig göra mig beroende av någon annan. Och för det är jag väldigt tacksam.
Men ändå så kommer jag aldrig ifrån barnet i mig. Du vet det där barnet som i skolan förväntades rita de där teckningarna på familjen, den där förbaskade hunden, huset och hela stora familjeidyllen i alla regnbågens glada färger. Tänk att något så simpelt och så Svensson en gång varit en dröm.
Som barn var det länge hela min värld.
Drömvärld.
Det skulle vara enkelt. Inga frågor tack. Man ville inte sticka ut.
Allt det där som jag i motsatt riktning söker som vuxen.
Inte för enkelt, gärna lite svårt. Frågor på det? Det är ok att vara annorlunda.
Resultatet av min barndom.
Kanske är det det som kallas att växa upp.
Oavsett så är min strävan och ambition att göra det så enkelt som möjligt för Love. Och då menar jag naturligtvis inte ur ett curlingperspektiv. Jag kommer att ta med alla goda och glittriga ting som jag fått lära och ärva av mina förebilder som barn. Och jag är övertygad om att Micke kommer att göra detsamma. Kvar blir sedan två vuxna. Två föräldrar, som alltid och så länge tiden är på vår sida, kommer att följa och stötta Love så mycket han bara vill och tillåter oss. Enade eller isär, det vet bara stjärnorna. Dock ständigt närvarande.
Närvarande.
Ansvaret bär jag och Micke. Aldrig Love.
Enklare än så blir det inte. Svårare än så ska det inte behöva vara.
Det är klart. En hund blir det kanske aldrig.
Men kanske en undulat, om några år. Eller ett marsvin till.
Tandsprickning
Du kryper upp till mig
Vill bara vara och se på Tweenies
Du är så varm
Jag känner hur din kropp blir tyngre
Dina andetag likaså
Aldrig sover du i min famn
Bara när du inte är ok
Jag borde passa på att njuta av
din plötsliga craving för närhet
Men det går inte
Inte när du är så ledsen
Du vaknar med ett ryck i mina armar
Skrämd ser du på mig
Varför mamma? läser jag i dina ögon
Och så kommer panikgråten igen
Den som inte går att trösta bort
Den som bara måste härdas ut
Tills du inte orkar gråta mer
Och bara sitter och hulkar
Med tom blick
Maktlös och hopplös är jag
Glansig i ögonen
Men jag behåller mitt lugn
För din skull
Varje gång är det såhär
Varje gång tar det en bit av
Mitt mammahjärta
Älskade Love, jag hade burit din smärta och ångest barfota till Kina och tillbaka
Allt för att du skulle slippa
Ha ont
Om jag bara kunde
Förbaskade jävla tandsprickning
Jag undrar vad jag vill. Vem jag är. Vill jag ha någon? Någon ny? Eller längtar jag bara tillbaka till det jag hade.
Året är 2003 och jag är halvvägs i min utbildning. När jag är färdig har jag för avsikt att jobba järnet och offra blod, svett och tårar för att nå mina mål. Jag ska nämligen bli chef. Jag har inte riktigt klurat ut inom vilken bransch men chef vet jag att jag vill bli. Kanske inte VD, jag kan tänka mig en mellanposition. Har planer på och drömmar om att starta något, ett hotell kanske, med bästa kompisen som går samma utbildning. Hur det blir får tiden utvisa. I början av år 2003 är jag 23 år ung och trött och singel och delar en lägenhet med min mamma. Alltid med för höga och orimliga krav på mig själv. Jag pluggar ihjäl mig. Jag jobbar ihjäl mig. Jag festar ihjäl mig. Och jag älskar ihjäl mig. Allt för att vara duktig, leva upp till kraven och få det att gå ihop. Jag har lämnat en stor men destruktiv kärlek bakom mig. Det var faktiskt ganska lätt när jag väl bestämt mig. Förvånansvärt lätt. Resten av året drömmer jag om min omöjliga barndomskärlek samtidigt som jag gör upp planer med en het sommarromans om att försöka ses igen. På något sätt. Någonstans i världen. År 2003 är jag helt förvirrad. Och uttråkad. Och jag är så självupptagen att det nästan är äckligt. År 2003 har jag också världens bästa vänner som jag hittar på roliga och spännande äventyr med. Vi reser utomlands flera gånger. Turkiet. Grekland. Italien. Jag älskar att resa. Och att hitta på dumheter när jag är iväg. På nyårsafton år 2003 träffar jag min allra största kärlek. Helt oväntat. Jag som stämt träff med en annan snubbe. Istället ramlar jag in i Honom. År 2003 är kärlek det enda jag har i huvudet. Jag vet att jag vill gifta mig i vit klänning när jag är 30 och jag känner ingen som helst längtan efter barn. Någonsin.
- - -
Året är 2013. Jag är mammaledig. När jag gick hem på föräldraledighet under hösten 2012 hade jag arbetat som ekonomiassistent i nästan 7 år. Jag som alltid lite skämtsamt brukat säga att jag älskar inte siffror men jag accepterar dom, och dom verkar acceptera mig också. En större passion än så har vi hittills inte upplevt tillsammans. År 2013 är jag 33 år ung och klok och gift med mitt livs kärlek. Det är inte mannen från 2003. Vi tappade bort varandra nånstans på vägen. Och lyckas man med nåt sånt. Tja, då var det nog inte den största kärleken iallafall. År 2013 bor jag med min man och bebis i en trerumslägenhet i stan. Jag känner mig trygg och lycklig. År 2013 har jag passerat de 30 och jag är så långt ifrån en chefsposition man kan komma. Det är ingenting jag suktar efter längre. Sju år på heltid i arbetslivet har fått mig att inse det. Däremot älskar jag att skriva och skulle gärna utveckla mig själv inom det. Jobba med det. På något sätt. Jag värdesätter min tid som mammaledig skyhögt. Min fritid när jag arbetar likaså. År 2013 har jag fortfarande världens bästa vänner. Där talar vi om samma kärlekar i mitt liv som 2003. Och jag vet att jag kommer att skriva precis samma sak år 2023. Livslång kärlek. Nu har vi alla barn. Festandet har minskat. Fredagsmyset har ökat i raketfart. Jag är helt nöjd med det. Det finns ingenting som lockar längre därute. Allt är redan gjort. Alla dumheter. Spänningen. Men visst går vi fortfarande ut och skakar de lurviga ibland. Och boxen och tequilan hänger fortfarande med då. Livslång kärlek var det ja. År 2013 är jag mamma till en pojke som heter Love och som snart ska fylla 1. Jag längtade aldrig efter barn före Love. Jag skojar inte. Har aldrig känt det. Nu skulle jag lätt kunna tänka mig tre. Om jag inte vore så gammal. Love är det bästa som hänt mig. Jag fattade aldrig vad alla andra snackade om. Tyckte bebisar i allmänhet såg ut som sura russin och jag lilla ego kunde inte tänka mig att leva med någon annan än mig själv. Möjligtvis den stora kärleken. Och ett marsvin. That's it. Nu resonerar jag annorlunda. 2013 har jag en uppgift och det är Love. 2003 hade jag tusen. Inte en enda av dessa tusen kan jag komma ihåg idag. 2013 är familjen i fokus. Jag önskar och ber att alla nära och kära ska få behålla sin hälsa och att vi än har massor och miljoner av år tillsammans framför oss. Mina drömmar och krav är således lika omöjliga och orimliga idag som för tio år sedan. Men en schysst femrummare med innergård ett par kvarter härifrån ska väl inte behöva vara en omöjlighet.
Om ett par år eller så.
It's only forever. Not long at all.
Fredagmorgon.
Micke har gått till jobbet för en stund sedan.
Jag vaknar av solens strålar som söker sig fram i springorna mellan rullgardinen och fönstret.
Dom värmer gott.
Jag är utsövd. För en gångs skull.
Det är tyst i lägenheten.
Därför dröjer jag kvar ännu ett tag innan jag stiger upp.
Kollar FB och Instagram i mobilen.
Funderar.
Kliver ur sängen och går in i Loves rum.
Han som aldrig annars tar sovmorgon ligger och suttar så sött på nappen.
Det glittrar om honom.
Som en liten ängel.
Så mycket egentid helt plötsligt.
Vad gör jag nu?
Går ut i hallen och tar upp HD som ligger nedanför brevinkastet.
Häller upp ett glas Oboy och sätter mig med tidningen i köket.
Det går nästan att ta på lugnet som denna morgon ustrålar.
Helt och totalt befriad från stress och måsten.
Tar fram kulturdelen. Resten av tidningen hamnar direkt i återvinningen.
Som vanligt.
Har precis ögnat igenom dödsannonserna när mobilen börjar vibrera.
Den ringer, men är på ljudlös.
Jag känner igen numret och får fjärilar i magen.
Pirr pirr.
Jag svarar.
"God morgon Louise! Hoppas att jag inte ringer för tidigt. Jag vill bara meddela dig
att vi nu bestämt oss. Ja eller, egentligen var det aldrig någon tvekan om saken. Vi har varit överens från början om dig. Jobbet är såklart ditt! Hade varit jättebra om vi kan bestämma en dag att ses och prata vidare om när du ska börja och så vidare."
Jag blir helt stum.
För första gången i mitt liv har jag hittat mitt kall.
Jag söker drömjobbet. Och får det.
Sånt händer inte mig.
Jag kan inte ta in det.
Stillbilden upphör då jag hör joller från Loves rum.
Han är vaken.
Jag går in och finner honom ståendes i spjälsängen.
Han ler sitt stora leende mot mig och utbrister "mamma!"
För andra gången denna morgon tror jag inte mina öron.
"Vad sa du min skatt?" får jag fram.
"Mamma! Mamma!" upprepar Love och skrattar. Helt nöjd.
Jag blir tårögd.
Lyfter upp min älskade och går in i vardagsrummet.
Placerar honom i barnstolen med en av hans favoritböcker.
Solens strålar lyser upp och glittrar så starkt i hela rummet.
Nästan som om vi blir bländade.
Den här morgonen. En enda stor eufori.
Jag tar upp mobilen för att ringa Micke och berätta.
Var ska jag börja?
Precis när jag ska klicka på kontakter lyckas jag komma åt safari
och hamnar direkt på Aftonbladets förstasida.
Jag hinner inte förbanna detta vanligt förekommande snubblande över ikonerna
mer än en gång.
För tredje gången idag blir jag så överraskad att jag inte tror mina ögon.
Rubriken finner mig direkt och jag den.
"Kristian Gidlund har mirakulöst besegrat cancern ännu en gång".
Jag hinner inte ens känna lyckoruset från topp till tå den här gången.
Alla tårar som jag fällt för honom. Alla segertårar jag nu vill fälla för hans skull.
Jag hinner inte.
Exakt som i den där 80-talsfilmen Labyrinth med Bowie, ser jag hur hela min
fantastiska, perfekta och uppdiktade spegelvärld slås i spillror.
Tusentals.
Och kvar står jag. I mitten av ingenstans.
Det är fredagmorgon.
Jag vaknar med ett ryck av en fot i ryggen långt innan klockan ens funderat på att väcka oss.
Allt annat än utvilad.
Tack Love.
Jag vänder mig om och ser min älskade unge ligga helt klarvaken.
Och nöjd.
Dags att stiga upp. Tycker han.
Jag lyfter upp honom.
Innan vi lämnar sovrummet vänder jag mig om till Micke som precis slagit upp sina bruna.
"Du älskling, jag hade en så jävla bra dröm inatt. Och det kändes så verkligt!" utbrister han.
"Jag med" säger jag lite dröjande. Som i ett barnsligt försök att fånga upp drömmen igen och omvandla den till verklighet. Än är det inte försent!
Men ingenting händer.
Ingenting glittrar eller vibrerar.
Jag går ut med Love i köket och börjar blanda vällingen.
"Fan också" viskar jag tyst och stryker bort en envis tår från min kind.
Marsvinet som kunde tala med människor
När vi bestämde oss för Vincent känns det som att vi gjorde det i ett försök att rädda vår relation. Iallafall när jag tänker på det såhär i efterhand. Vi hade varit tillsammans och gjort slut. Tagit en paus ett par månader. Och sen på det igen. Och den här gången ville vi ju verkligen att det skulle funka och så kom vi på den briljanta idén att skaffa något gemensamt som skulle knyta oss samman. Så originellt. Det talades inte om en lägenhet eller en hobby. Nej. Vi bestämde oss för ett husdjur. Och det blev marsvinet Vincent. Beslutet låg förstås egentligen hela tiden hos mig. Likaså ansvaret och jobbet kom det att visa sig. Från första mötet när han klamrade sig fast vid min hals, gav mig en massa blöta pussar och vägrade att släppa taget och tills den dag när han blev sjuk och inte orkade mer.
Jag kan inte säga att Vincent räddade vår relation. Han gjorde egentligen varken från eller till. Och förhållandet tog slut dryga året senare. Men han räddade kanske mig där ett tag. Ni förstår, under en ganska så dyster tid och några vilsna år behövde jag aldrig känna mig ensam. När modet svek och tårarna sprutade tack vare ett trasigt hjärta och en förlorad pojkvän var han alltid där i min famn, eller vid min kind för att slicka bort tårarna. Han var min följeslagare och vän. Soffhäng och parkhäng och hemma-hos-mamma-häng. Han var alltid med mig. Någon gång testade jag att ha honom i cykelkorgen men det gillades inte riktigt. Bättre var det att gosa in sig i filten och mysa ner sig i transportburen. En gång varannan vecka fick Vincent manikyr och pedikyr. Framtassar och fötter skulle trimmas. Behandlingen skedde i den lokala djurbutiken på Slottshöjden något kvarter från där vi bodde. Där hade den lille charmören från start charmat tjejerna som jobbade där.
Vi brukade kolla på tv tillsammans. Lost var favoriten. Och Gilmore Girls. Och så käkade vi popcorn till. Fast Vincent föredrog alltid persilja. Bladpersilja. Ekologisk helst. Och det är helt sant. Ungefär sådär förflöt livet på ett tag och under den tiden så var jag singel. Ungefär en 27-28 bast i en liten etta med ett marsvin. På den tiden kändes det ganska sorgligt. Jag kände mig gammal och kunde många gånger gråta mig till sömns över det. Men nu när åren gått och de bästa och mjukaste minnena vävts in i bomull så var det faktiskt en ganska mysig tid. Jag och Vincent mot världen.
Efter ett tag träffade jag sen Micke och självklart blev Vincent lite sotis. Man snackar om rutinmänniskor. Vincent var ett rutindjur. En liten gammal stofil som avskydde förändringar, främst vad gällde det sociala umgänget och den dagliga kosten. Så en ny pojkvän när han dessutom gått och blivit mannen i huset var inte direkt populärt i början. Men som tur är så var minnet ganska så kort för det lilla livet. Vincent vande sig till slut vid Micke och accepterade honom som plastpappa och som en i familjen, som om han aldrig varit något annat.
Trots ett och annat sjukhusbesök pga. tråkiga tumörer som inte ville hålla sig borta så fick Micke och jag också några fina år tillsammans med Vincent. Att som marsvin bli utnämnd till bestman och få gå på bröllop och bo på hotell tillhör tveksamt vanligheterna. Men så var ju inte Vincent vilket marsvin som helst. Han var en lyxlirare, ett marsvin med klass. Och när vi så tidigt förra våren blev gravida med Love slog mitt hjärta volter av glädje. Vincent skulle bli storebror. En uppgift som skulle passa det lilla förnuftiga marsvinet som handen i handsken. När magen började växa till en liten kula låg han så gott och passade den. Ruvade på den som en liten höna. Bara minnet av det gör mig både ledsen och glad idag. Vincent blev ju sjuk, riktigt sjuk precis innan midsommar förra sommaren. Och den här gången gick det inte att rädda honom. Inte på ett värdigt sätt åtminstone. Så många nätter som jag legat sömnlös och undrat om vi fattade rätt beslut när vi lät honom somna in. Men hur mycket mer skulle han orka? Och hur egoistisk kan en människa vara och ändå behålla någon form av gott samvete? Jag kommer alltid att fundera och undra. Samtidigt så har jag sex fantastiska år att se tillbaka på fyllda med glädje och kärlek, kutter, bus och mys.
Det som dock grämer mig mest är att det fysiska mötet mellan Love och Vincent uteblev. Det hanns inte med då jag var nånstans i sjätte månaden när Vincent somnade in. Men vet ni, saker och ting går igen. Och idag har vi en underbar liten kille som redan har ett magiskt band till och kan tala med djuren. Love har sedan han föddes alltid trivts bättre bland papegojorna, gråsparvarna och präriehundarna än bland människorna. Kanske är han ett halvmarsvin trots allt.
Idag den 26 augusti skulle vår älskade Vincent blivit sju år. Min livräddare. Loves storebror.
Mormors gosse. Världens bästa marsvin.
Alltid och förevigt saknad och älskad här på jorden<3
Jag hoppas att han bjuds på alldeles extra goda och stora persiljeblad idag i marsvinshimlen.
Och att det ställs till med ett hejdundrande kalas.
Hurra för Vincent!
Foto: Lisa Wikstrand
Ett skyfall av tårar
Jag står och skrapar lite obekvämt i gruset med mina nya skor. Solen skiner och det är varmt. Sommaren har kommit tillbaka, om så bara för idag. Skinnjackan klibbar lite. Dåligt klädval. Men hur skulle jag veta? Det är en obekväm dag.
Min morbror hinner lägga av ett sista skämt innan det är dags. Som för att bedöva eller möjligen förtränga det som komma skall. Och så gör han det för att skydda mig och kanske även sig själv från smärtan och verkligheten. Så har det alltid varit. I hans ögon blir jag aldrig vuxen. Det är en fin gest. Söt till och med. Men det funkar tyvärr inte.
Alla går på rad in i samlingsrummet där minnesstunden ska hållas. Det är ett ljust och fint rum. Urnan står på en piedestal omgiven av ett blomhav i alla de vackraste färger som man kan tänka sig.
Nu är vi alla samlade. Hela släkten. Konstigt och olustigt men det sker endast i samband med begravningar nuförtiden. Så är det säkert för många familjer. Tiden räcker inte till längre. Inte intresset heller kanske, om man får vara så krass.
Det var bara en person som saknades idag, och jag tyckte att jag såg honom på håll tillsammans med några av de andra när de kom från parkeringen. Såklart tog jag fel.
Han finns ju inte längre med oss.
Begravningar är vemodiga. Vidriga till och med. Jag har hunnit med några stycken vid det här laget och nu känner jag min kropp så väl att jag vet ungefär exakt när under akten som det brister för mig. Jag behåller mitt lugn ganska länge, eller åtminstone så känns det som en evighet. Det handlar kanske om 10 minuter. Idag ska jag vara stark, tänker jag. Och stötta min mamma och de närmast sörjande. Därför stänger jag av så gott jag kan och försöker tänka på annat. Men det tar inte många minuter innan hjärtat kommer ikapp hjärnan och visst ja, det är faktiskt inte svagt att gråta. Det är tårarna som gör mig stark. Och när jag tillåter mig själv att känna så, då bara forsar det.
Idag grät jag för barnen som förlorat en förälder och jag grät för den sörjande änkan. De träffades i så unga år, knappt fyllda femton, och älskade varandra in i det sista andetaget. Är inte det värt ett skyfall av tårar, så säg. Och hur går man vidare utan sin livskamrat. Sin älskade. Ibland är livet så grymt att jag bara vill vrida ut och in på hela skiten. Klippa sönder det och se strimlorna singla ner på marken och bara stampa på dom. När livet är som allra smutsigast. Då vill jag bara kapa alla känslor och ta adjö. Det här livet är ingenting för mig.
En stund in på akten känner jag hur min mamma som sitter bredvid mig börjar skaka. Hon är helt upptagen av sorgen och när musiken sätter igång så brister det för henne. Jag lägger armen om henne och så gråter vi hejdlöst tillsammans. Bara låter det komma. Hon har förlorat sin storebror den här sommaren. Jag vill inte ens tänka tanken att jag själv kanske eller förmodligen kommer att sitta där en dag, framför en urna eller kista och ta farväl av min egen storebror, min trygga pelare och följeslagare i livet. Såklart kommer de tankarna till mig under en ceremoni som denna. Tårarna likaså. Han sitter på min andra sida. Jag ser på honom och tänker att än så har jag honom kvar. En välsignad bekräftelse, aldrig så stark som idag.
Under ceremonin pratas det mycket om min avlidne morbror. Officianten gör sitt bästa för att lätta upp stämningen och göra den så kärleksfull som möjligt. Men hon kände honom inte när han var i livet. Och det är nog så svårt att tala om någon som inte längre finns med oss. Ibland räcker orden inte till helt enkelt. Jag kommer på mig själv flera gånger, lyssnandes med ett halvt öra. I det läget känns det ok att stänga av. Istället vandrar tankarna lite drygt tio år tillbaka i tiden när jag flyttade till min egen första lägenhet. En milstolpe när man är tjugonånting och tar klivet in i vuxenvärlden. Min första lägenhet behövde målas i varenda liten vrå och det var min äldsta morbror som hjälpte mig med det. Jag kan fortfarande minnas hans röst och hur han svarade mig när jag, helt ohändig och tacksam som få, förklarade min tacksamhet för att han fixat min lägenhet så fin. Jag finns här alltid för dig. Det vet du.
Och det är precis så jag väljer att minnas honom. Som den där klippan som alltid står stadigt när allt annat faller. En vågbrytare i stormen. Såklart har vi inte träffats tillräckligt ofta de senaste åren, en lätt ekvation att knäcka när någon lämnat. Men vissa människor bara vet man att man räkna med oavsett tid och rum. Han var aldrig mer än ett telefonsamtal bort.
Och allra mest sörjer jag med min mamma idag som förlorat sin storebror.
En av de allra bästa.
Tack för det, livet.
De största orden förtjänar mer än att gömmas och glömmas bort i skrivbordslådan
När jag träffade dig var jag livrädd för kärleken.
Det kanske låter som en klyscha men det är verkligen så att kärleken kommer till en när man minst anar det. När man absolut inte räknar med det. När man precis förlikat sig med sitt liv som singel. Så var det i alla fall för mig.
Det var en iskall och stjärnklar novemberkväll 2008 när du och jag, där någonstans under stjärnorna, möttes på dansgolvet. Och sedan den kvällen har vi väl egentligen aldrig lämnat det.
Vi dansar fortfarande, du och jag.
Vi dansar fortfarande, du och jag.
Jag vet att jag var lite eller ganska så svår till en början. Min tro på kärleken och framförallt den varaktiga kärleken hade gått i ide för längesen. Men så träffade jag dig. Och alla föreställningar jag haft, allt jag tidigare upplevt krympte och blev till ingenting. Du kom in i mitt liv och vände upp och ner på hela min tillvaro. Jag var inte beredd på det så kanske var jag lite sval. Men med all den kärlek som finns i dig och som du överröste mig med från start var det svårt att inte falla. Det gick bara inte. Så jag föll för dig, som du föll för mig och aldrig har vi väl slutat att falla. Tillsammans faller vi fortfarande för varann.
Jag vet ingen som är som du. Du ser och hör mig på ett sätt som bara du kan och du överraskar. Jag, som gärna pratar på om kärleken utan att alltid själv lägga på minnet vad jag sagt, minns den där dagen när jag kom hem från jobb och du mötte mig med dina hörlurar och bad mig att sätta mig ner och lyssna. Och vips så hade alla stora ord om dig, om mig, om oss, ja, allt jag sagt, blivit till en sång. Och många gånger är det väl så det är med oss, våra sånger, och vårt liv i stort. Att det är jag som pratar och du som tonsätter. På bara några minuter lyckades du förvandla en helt vanlig tisdag till ett guldkorn. En dag och ett minne som jag väljer att spara och gömma i mitt hjärta. Jag gömmer många guldkorn därinne ska du veta.
Med dig är vardagen aldrig grå och alldaglig.
Jag berättar och du färglägger och tillsammans skapar vi musiken.
Du och jag.
Jag berättar och du färglägger och tillsammans skapar vi musiken.
Du och jag.
All din kreativitet, hängivenhet och ditt driv när det kommer till musiken, till ditt jobb på HD och till ditt eget företag är så inspirerande och det smittar av sig. Din begåvning har tagit dig långt, ingen tvekan om saken men din ödmjukhet till det du gör och till dina medmänniskor vill jag tro har tagit dig ännu längre. Hur många gånger kan man egentligen bli månadens medarbetare eller månadens producent? Jag klagar inte, att få gå på restaurang har kommit att bli en gyllene del av vår vardag tack vare alla presentkort som du cashar in.
Skämt åsido.
Du är älskad och omtyckt av alla i din omgivning. Det är fullt förståeligt. Du förstår, det går inte att INTE älska dig. Kärlek och mod skapar framgång och älskling, hela du är som ett enda stort, öppet och varmt hjärta. Något som jag älskar och beundrar dig extra mycket för är din totala orädsla och öppenhet för det främmande och din avsaknad av fördomar. Du dissar inget och ingen. Du är så generös med din kärlek och det gör dig till en hjälte. Min hjälte, och alla andras.
Jag vet ingen som är så modig som du. Du visar att ingenting är omöjligt och som du inspirerar. Du har upptäckt sidor hos mig som jag inte visste fanns. Du gör mig kreativ och du får mig att våga tro på mig själv. Att jag kan bättre. Du får mig att vilja mer. Eller rättare sagt du får mig att vilja överhuvudtaget.
Ja nog var jag rädd för kärleken när jag träffade dig, Micke.
Men egentligen så visste jag inte vad kärlek var.
För kärleken är ju Du.
Men egentligen så visste jag inte vad kärlek var.
För kärleken är ju Du.
Och med dig vid min sida behöver jag aldrig mer vara rädd.
Det blev aldrig rätt tillfälle. Ändå fanns det tusen.
Hon är 12 år och sitter i gungan jämte sin barndomsvän på gården där dom växer upp tillsammans. Dom gungar inte utan väger mest fram och tillbaka. Gör mönster med fötterna i sanden. Det är fortfarande sommar men inte särskilt många dagar kvar av lovet. Det känns i luften att det är augusti. Att nya tider väntar. Dom bara hänger där. Umgås i tystnad. Bara så som bästa vänner kan umgås.
Plötsligt säger vännen "tror du att du vet vad äkta kärlek är?"
Hon, som alltid har ett svar till allting säger "Nej, det kan vi omöjligt veta. Vi är alldeles för unga för det".
Hon ljuger och är fullt medveten om det men svarar så som för att skydda sin vän. Hon vill inte att vännen ska grubbla för mycket på sånt som ändå aldrig blir som man vill.
Vännen tittar på henne lite dröjande men svarar efter ett tag "Såklart. Såklart är vi det".
Hon var alldeles för ung när hon snubblade över den stora kärleken. Den drabbade henne i alltför unga år. Hon var inte redo. Snarare livrädd. Därför gick den inte att hantera. Inte från något håll. Det blev bara tafatt och livlöst istället för levande och självklart. Där och då i livet, ungefär 12 år gammal, gjorde hon ett medvetet val som skulle dröja kvar i väldigt många år. Hon valde att vara kär i kärleken istället för att gå ut och uppleva den. Hon valde att beundra på avstånd istället för att närma sig. Hon valde att älska i det tysta istället för att uttrycka vad hon verkligen kände. Varför inte bara slänga ur sig "Du, jag gillar dig. Ska vi hänga?" Hänga med varandra gjorde de förstås i princip varje dag. Men i tystnad. Inte som med barndomsvännen. Mer som vänner gör, som vill något mer. Men vem tar risken när man är 12 år ung? Inte hon. Och inte han. Det blev aldrig rätt tillfälle. Ändå fanns det tusen.
Hon och barndomsvännen följdes åt resten av grundskolan. De tog sig igenom högstadiet tillsammans och därefter gymnasiet. Och den outtalade kärleken fanns där alltid runt hörnet. Runtomkring henne hela tiden. Barndomsvännen blev också kär under den här tiden och vågade så mycket mer än sin vän. Pojkvänner kom och gick. Ibland varade det, ibland inte. Oavsett hur det gick tycktes hon aldrig bli sårad. Hon hade med andra ord skyddat sin vän i onödan. Man blir inte sårad av kärlek. Äkta eller påhittad. Lång eller kortvarig. Kärleken gör aldrig ont, så är det. Konstigt ändå. Själv blev hon sårad bara av att tänka på att det som var menat för henne aldrig blev. Kanske är det dom som far mest illa. Dom som aldrig vågar. Dom kringvandrande tickande bomberna som jag skrivit om förut.
De tonåriga barndomsvännerna blev tjugo och började väl nånstans däromkring förstå lite mer vad det handlade om. Sånt som man aldrig tänkte på som tonåring som till exempel att livet är till för att levas och kanske inte alla gånger väntar på en. Inte kärleken heller för den delen. Vännen måste ha plockat fyrklöver flera gånger om för mitt i all plötslig livsinsikt som bara sköljde över dom båda gick hon och träffade sitt livs kärlek. Men för den andra hade äventyret precis börjat. Eller jakten om man vill vara så grov. Hennes stora kärlek från barndomen kunde hon glömma. Han hade gått vidare för längesen och hade nu flickvän. De umgicks inte längre. Hon fick höra på håll att han inte var lycklig alltid. Men vem var egentligen det? Hon hade åtminstone ingen lycklig kärlek med sig i bagaget från de sprudlande tonåren. Det var skönt att lämna dom åren bakom sig. Alla år av outtalad och obesvarad kärlek. All beundran på avstånd. Helt meningslöst.
Tjugo och tjugonånting var allt annat än meningslöst. Det var nu livet skulle levas. På riktigt.
Och som hon levde. Åren mellan tjugo och trettio har hon valt att kalla de bästa i sitt liv. Livet var som en berg- och dalbana. Bara tuta och kör och kasta sig in i den ena kärleken efter den andra. Såväl äkta som påhittad. Hon kände sig modig. Barndomsvännen höll fast vid sin pojke alla dessa år. Det gjorde hon rätt i. Hon hade hittat kärleken. Den som hon också drömde om. Särskilt efter varje misslyckat försök. Efter varje käftsmäll. Men hon reste sig åtminstone alltid igen. Det var det enda som betydde något.
Hon och barndomskärleken började springa på varandra igen. Dom pratade med varandra. Igen. Inga konstigheter. Dom var vuxna nu. Men ändå inte. Kanske är det för alltid så med människor man hängt med intensivt under vissa perioder i livet. Som om relationen växt fast och stannat i hur det var, vilket inte är så konstigt. För utan näring växer ingenting. Och när man ses igen, efter kanske 1, 5 eller 10 år så går man per automatik in i sina respektive roller. Från förr. Tafatt och stapplande. Allt det som hon inte längre är. Det kan vara läskigt och nostalgiframkallande på en och samma gång. Hon har upplevt bägge med honom. Och det är väl lite så det är när den stora kärleken till slut blir en legend. När det inte finns en tjugoårig kärlekshistoria med bittert slut att falla tillbaka på. När kärleken aldrig blev ful och utvecklades till ett monster, eller dog ut om man så vill. När man envist och alla gånger höll fast vid att bara vara kär i kärleken. När kärleken aldrig uttalades utan fortskred i det tysta. När man aldrig fick uppleva något sämre än varandras bästa sidor.
Dom fick aldrig veta hur det skulle kunnat ha varit för dom. Den historien skrevs aldrig. Istället skrevs andra kärlekshistorier åt henne och åt honom. Efter sina tjugo fick hon en bättre saga än hon någonsin vågat hoppas på. Och han? Det vet hon ingenting om. Det hon däremot vet är att legenden lever vidare och den är ganska cool.
Något att berätta för barnbarnen.
Sommarlovet är en solskenshistoria för de priviligerade. Men resten då?
På förmiddagsrundan brukar Love och jag gå till lekplatsen där vi bor. Det har vi gjort sedan drygt 2 månader tillbaka då han för första gången fick prova att gunga. Vissa dagar när allting annat tycks tråkigt och det är sura miner hela morgonen, då är det seriöst det enda som funkar. Sätt den lille tväre i gungan så blir han go igen, ungefär. På lekplatsen som vi går till finns allt vi behöver och lite till. Där är gungor, en schysst rutschbana med lektorn och en sandlåda med bord. Hela området är omslutet av höga svajande träd, en stor gräsmatta som man kan spela boll på och en böljande kulle som jag anar kommer att bli en perfekt pulkabacke till vintern när Micke ska gå hemma med Love. Inte konstigt att ungen blir glad i den miljön. Det blir jag också. Särskilt nu på sommaren när allt är så grönt och idylliskt vackert att vistas i.
Och jag kommer aldrig att glömma första gången som vi träffade den där flickan. Det var på en av våra vanliga rundor. Love hade gungat och skojat ett bra tag när hon kom ut från porten i höghuset som ligger precis intill lekplatsen. Kanske hade hon kikat på oss genom ett av sina fönster för hon gick med så bestämda steg till gungorna och satte sig i gungan bredvid Love och tog fart. Love tittade nyfiket på henne med sina stora ögon. Såsom han alltid gör. Särskilt när det är större barn som leker.
Och så började hon prata.
Hon berättade om sommarlovet. Inte rent generellt förstås. Och inte om en långledighet som för många barn innefattar glittriga reseupplevelser till Medelhavet eller regniga campingsemestrar då hela familjen går klädda i likadana träningsoveraller. Hon nämnde inte heller några soliga dagar på stranden med massa vatten, lek och glass upp till öronen. Flickan pratade inte heller om alla spännande äventyr och bus som bara och endast de bästa vännerna är med på. Lekar som bara går att leka på sommaren. När dagarna är magiska och kvällarna förtrollade. Faktum är att hon nämnde inga vänner. Överhuvudtaget.
Däremot pratade hon om tristessen. Hur alldeles för långt sommarlovet är. Hur hennes föräldrar jobbar hela dagarna. Hela sommaren. Och hon går ensam hemma. Hennes lillasyster är på fritids till klockan 16 varje dag. Så flickan är helt själv. Hela dagarna. Inga drömmar om sommaren. Inga planerade utflykter med familjen att se framemot. Eller jo vänta, kanske skulle de åka till någon djurpark längre fram. Vad hette den nu igen? Men det är inget som är säkert. Ett som är säkert är att flickan är och känner sig ensam och att sommarlovet är alldeles för långt.
Flickan är 12 år.
Och sedan den första dagen som vi sågs där på lekplatsen har hon aldrig lämnat mitt huvud. Vi har dessutom setts flera gånger efter det. Hon brukar komma ut när vi står där och gungar. Inte direkt, men efter en stund. När jag haft sällskap av någon annan mer än Love kommer hon aldrig fram till gungorna. Då håller hon sig i bakgrunden. Som om hon inte vill störa. Och jag är så brydd för detta flickebarn. Denna osynliga lilla flicka som sedan mitten av juni har längtat så till att skolan ska börja igen. Verkligen längtat.
Och det är så upp och ner som det kan bli tänker jag.
Sommarlovet är en solskenshistoria för de priviligerade. Men resten då?
Herregud, alla dessa barn.
De osynliga barnen.
De fattiga barnen.
De olyckliga barnen.
Det var aldrig lätt att komma tillbaka till skolan i augusti efter det långa sommarlovet. På många sätt var det en pina. För man hade ju klasskamrater. Klasskamrater som hade varit i Grekland eller ännu längre bort. Klasskamrater som spenderat hela sommaren med familjen på sommarstället i en skog vid någon sjö. Klasskamrater som hade bilat. Tågluffat. Eller varför inte, båtluffat i Europa. Med hela familjen. Det närmsta jag någonsin kom Medelhavet var när farmor och farmor skickade vykort från Kos eller någon annan medelhavsö. Ett sånt där lyxigt kort med en flicka i klänning, och så var klänningen i riktigt tyg med paljetter, fastsytt på vykortet. Som jag älskade de korten. Och de fjärran stämplade frimärkena.
Som tur är så var jag ganska slipad. Redan då. Och en fena på att hitta på bra historier. Redan då. Tio veckor på sommaren var en evighet när man var liten. Jag hade alltså gott om tid att baka ihop några trovärdiga äventyr att dela med mig av inför klassen när klockan väl ringde in igen i augusti.
För den där timmen när alla ska berätta vad de gjort på sommarlovet uteblev aldrig. Vilket kan tyckas märkligt när det idag är ett konstaterat faktum att många barn lever i familjer där man inte har de förutsättningar som krävs för att resa jorden runt på sommarlovet. Man kanske inte ens kan ta en tura till Helsingör. Ändå ska barnen behöva uppleva stressen och pressen att leverera något intressant och spännande att dela med sig av när skolan börjar igen. Som jag sa, allt är helt jävla upp och ner.
Trots att jag aldrig kom iväg på några himlastormande äventyr på skolloven när jag växte upp så hade jag rikligt med tur ändå. Framförallt var jag lyckligt lottad till skillnad från många andra. För jag hade min familj som hade all tid i världen för mig och jag hade de bästa vänner att spendera magiska dagar och förtrollade kvällar och sena nätter med. Vi skrev vår egen historia. Kanske av mer lokal och mindre exotisk art. Men aldrig glittrade den väl mindre för det.
Och jag önskar så att flickan på lekplatsen fick lite mer glitter på sin sommar.
Herregud, jag önskar henne det fetaste guldregn! Och kanske är det så att jag bara får ta del av tristessen när hon pratar. Och som hon kan prata. Älskade unge, finns det aldrig någon som finns där bara för dig? Som lyssnar på dig? brukar jag tänka med en klump i halsen. Och så fortsätter jag att lyssna. Såklart. Och Love bara tittar eftertänksamt med sina varma bruna ögon på den stora lilla tjejen när hon berättar. Ibland skrattar hon till och kallar honom lilla bebisen.
Kanske kan Love och jag få vara glittret ibland.
I väntan på det riktiga regnet.
Jag gråter
När Love får kontakt med en präriehund genom en glasruta på Köpenhamns zoo, då gråter jag.
När jag tittar på gamla repriser av Extreme Makeover: Home Edition, då gråter jag också.
När jag är ute på mina dagliga promenader och med vagnen kör om en gammal och skröplig dam eller herre som kämpar sig fram med sin rullator, då kommer också tårarna. Särskilt om jag fantiserar ihop en historia om hur ensam den här personen måste vara. Förmodligen inte många vänner kvar i livet. Barnen, om det finns några, bor kanske på annan ort och hälsar sällan på. Jag fäller en extra tår och känner ett hugg i magen för att jag själv är livrädd för att bli sist kvar. Man vill ju inte vara den som lämnar sist. Inte först heller. Ok, man vill helt enkelt inte lämna. Ja, jag är livrädd för döden.
Jag har alltid gråtit när jag läser om barn och djur som far illa. Jag skäms för att jag oftast bläddrar vidare i tidningen eller på skärmen. Jag orkar helt enkelt inte ta in all ondska och smärta. Mitt hjärta är redan proppfullt av det. Också. Och för det skäms jag. Att blunda för verkligheten är inte tillåtet. Det får man bara inte göra.
Jag gråter varje gång Laleh entrat scenen när jag varit och sett henne live. Då kommer det så mycket tårar att allt blir ett blurr och Laleh blir bara suddig i mina ögon. Men så börjar musiken och öronen får sitt godis och då gråter jag igen för att det låter så bra. Musik, driver mig väldigt många gånger till tårar.
Jag gråter efter en fotbollsmatch med damlaget när jag inser hur orimligt stort näthatet är, i det fallet främst bland män. Hur man kan formulera så fula meningar och publicera dem i det offentliga rummet så att vi andra ska behöva ta del av smutsen. Hur man kan hata så mycket. Då gråter jag, för det gör mig ledsen. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för Love när han är stor nog att förstå. Jag måste jobba på något bra eller vettigt att säga då och för det gråter jag för det ska egentligen inte behövas.
Jag gråter de dagar jag tar mig ork att gå in och läsa Kristian Gidlunds blogg. Varje gång jag går in håller jag andan. Är det över nu? tänker jag. Har cancern vunnit? Jag gråter för att världen är så jävla orättvis och för att man ska inte behöva bocka av sin to-do lista när man endast fyllt 29 år. Man ska överhuvudtaget inte ens behöva fundera över en sådan lista när livet knappt har börjat. Man ska inte behöva tänka att "nej, jag fick aldrig träffa mitt livs kärlek". Eller "nej, jag fick aldrig drömma om, längta efter och uppleva mina kommande barn". Heller. För jag hann inte med det. Sjukdomen tog mig först. Vid det här laget gråter jag floder.
Varje gång.
Jag gråter när min man kommer hem en dag efter jobbet och finner mig, trött och sliten, inte alls fixad (den dagen heller) med det otvättade hårsvallet i snedtotte, stå och sortera tvätt i sovrummet. Och så utbrister han "gud, vad fin du är älskling". Först gråter jag för att jag blir nästan förnärmad. "Skojar du eller? Jag vet ju att du inte kan mena det". När sedan allvaret i hans blick sjunker in gråter jag för att det han säger tydligen är sant och att han tycker det. Och allt annat kan ju faktiskt kvitta i det läget. Även min egen kassa självbild som då och då får mig att fälla tårar. Klandra mig inte för det. Man kan inte vara på topp alla dagar.
Jag gråter många gånger gånger på avstånd, när jag tror att ingen annan ser. Som till exempel när jag sitter med blicken ner i en bänkrad i en kyrka på ett dop. Eller som när jag vid andra högtidliga tillfällen blivit ombedd att hålla tal eller läsa en dikt och jag liksom får svälja gråten för att kunna avsluta de sista meningarna. Det blir alltid pannkaka. Det slutar alltid med att jag står där glansig i ögonen och rosig om kinderna.
Jag gråter när jag får träffa min bästa väns tvådagars bebis på BB. Såklart biter jag ihop, hela vägen till BB. Skärp dig nu. Le och skratta när du får hålla henne. Men snälla gråt inte. Inte den här gången. Också. Och så räcker det med att min vän uppenbarar sig i hisshallen med sin lilla och så bryter jag ihop. Igen.
Ja. Jag är en sån som gråter i princip varje dag. Av olika anledningar. Och med det här vill jag faktiskt göra en hyllning till gråten.
En eloge!
För när alla andra säger att du är ett psykbryt som gråter. Att du är svag som visar känslor och inte kan behärska dig. Då menar jag tvärtom att du är stark. Och modig. Den som gråter är ett föredöme för andra. Det är starkt att känna och våga visa det. Alla kan inte alla gånger hantera det. Någon kanske blir direkt generad (förmodligen den som aldrig själv gråter).
Men jag tror på allvar att hade vi alla vågat gråta lite mer. Kanske inte varje dag som jag. Men ändå. Vågat gråta när man faktiskt bara vill släppa på spärren och gråta ut och inte bita ihop. Hade fler haft mod nog till det så hade vi kunnat undgå flera av dessa omkringvandrande bomber som bara tickar och väntar på att få ett tillfälle att explodera. För dom gör ju det till slut. Exploderar alltså. Och det är då det blir så otrevligt. När alla känslor bara blir till ett blurr av hat som bara svämmar över. Som till exempel efter tjejernas match mot Danmark. Lite gråt, styrka och mod fixar biffen. Och ovanstående hade aldrig inträffat.
Det är min teori.
Och tills gemene man når den insikten så gråter jag för dom.
Också.
Jag saknar inte magen men jag saknar pirret
Det har snart gått 9 månader sedan gravidmagen lämnade min kropp och jag kan inte säga att det passerat en endaste dag som jag saknat den. Jag har hört att många mammor brukar göra det. Men det är bara att inse, jag är väl inte som de flesta mammor. Fast så känner kanske alla, vad vet jag.
Men nej, jag saknar inte den stora magen men jag saknar pirret. Det konstanta pirret som jag bar med mig från den dag jag plussade på gravtestet. Jag saknar spänningen. Vad är det för en liten alien som växer i min kropp? Jag saknar dramat. Är det en tjej eller kille? Och oj vad alla hade sina gissningar! Jag saknar äventyret och jag saknar känslan som jag hade hela bilfärden till Malmö när vi åkte dit för att kolla upp könet. Det coola är att Micke hade precis samma känsla just där och då. Det är bara bullshit att den blivande pappan inte har en aning om hur det är att vänta barn. Fysiskt kanske han inte har det. Men rent psykiskt delade vi väldigt många sinnesstämningar och känslovågor tillsammans. Ibland blev det så starkt att det nästan gick att ta på. Som när vi för första gången fick höra att det inte var någon tveksamhet, det är en liten kille därinne i magen. Chocken. Förvåningen. Glädjen. Kärleken. För att inte tala om de laddade sekunderna innan vi hörde Loves första skrik. Och lättnaden som följde. Det var som om vi båda höll andan och nu kunde vi äntligen andas ut, i ett glitterregn av lyckorus och kärlek. Finns det något större och mer surrealistiskt som man kan uppleva tillsammans med sin älskade? Tveksamt.
Jag saknar lära-känna fasen med Love i magen. Han på insidan och jag på utsidan. Det borde kanske verka omöjligt att bygga upp en relation på det viset men vi fann ett sätt. Jag visste precis vem Love var och hur han var när vi till slut fick tvinga honom ut därifrån den 14 oktober. Det enda jag inte visste var hans exakta utseende. Förutom pussmunnen som vi fått se i profil på ultraljudsbilden. Den kände vi igen direkt när Love såg dagens ljus. Jag hade börjat lära känna min son långt innan vårt första fysiska möte och allt bara föll på plats så fort jag fick hålla honom. Allt det saknar jag. Och även om jag inte saknar den stora magen så vet jag till 100% att det här är något som jag vill uppleva igen. Micke också. Men framtiden är oviss och man kan bara önska. Önska och hoppas att det går vägen när vi försöker nästa gång. Jag blir ju inte direkt yngre. Och jag som alltid varit en person som betraktat livet som en kamp mot klockan. Aldrig har väl den känslan varit så påtaglig som nu. Att få barn är en bonus. Att bli förälder och mamma är det största, läskigaste och rikaste uppdrag jag någonsin haft. Men det kommer att vara vi tre ett bra tag framöver. Micke, jag och Love. Världens bästa team om ni frågar mig.
Ofta brottas jag dock med de här tankarna. Att jag inte är purung längre. Att jag vill bli mamma igen, men inte just nu. Att jag fortfarande inte vet vad det ska bli av mig, karriärmässigt. Så mycket jag har kvar att klura ut.
Jag är inte direkt en kvinna av stål. Tvärtom så känner jag mig ganska liten. Mestadels.
Att bli älskad är stort, bara att älska är större
Det är ganska så exakt tre somrar sedan som jag skrev den här texten. Men jag har inte glömt. Och det kommer jag aldrig att göra.
En person som har ett alldeles eget rum i mitt hjärta. Tyvärr går det alltid alltför lång tid mellan gångerna vi ses och jag vet ärligt talat inte när vi kommer att ses igen.
Men i hennes rum står ljuset alltid tänt.
Jag avundas dig inte, inte på långa vägar.
Men jag beundrar dig för den du är och det du gör.
Din styrka och drivkraft, hur orkar du?
Jag vet att du är allergisk mot människors medlidande, men ärligt talat,
HUR ORKAR DU?
Jag vet varför du orkar, för att du är så jäkla fantastisk!
Du är resultatet av en oändlig massa kärlek två människor emellan.
Jag har sagt det förut men det tål att sägas tusen gånger.
I din familj, under hela vår uppväxt, har det alltid funnits en unik värme och ett lugn.
Det är vad jag minns mest när jag tänker på dig, på oss, i ditt barndomshem.
Dina föräldrar såg fortfarande så kära ut på den tiden. De var kära, när vi var barn.
Man ser det i ögonen. I blickarna som utbyts.
Och det var unikt för en tid som vår,
där flera av oss var skilsmässobarn med tveksam tilltro till kärlek och tvåsamhet.
En del växte upp i stökiga hem med bråkiga föräldrar och tog sin tillflykt till tryggare vänners
hem så ofta det var möjligt.
Andra kom från hemmiljöer där det varken var skilsmässor, bråk eller kärlek.
De osynliga barnen.
Men du min älskade vän, var aldrig osynlig som barn.
Som våld föder våld tänker jag att kärlek föder kärlek.
Det du gör just nu för din familj är ingen självklarhet.
Alla och var och en har det inte i sig.
Men du har det i dig.
Dina handlingar, det du gör, gör du utav kärlek.
Och jag vet att din mamma ser dig just nu och är stolt,
stoltare än den stoltaste mamma.
Allt gott hon har velat förmedla till dig, den person hon önskat och önskar att du ska vara
Den personen är Du.
Förmodligen just för att hon alltid låtit dig vara fri och drömma och leva fritt.
Det är inte en självklarhet för alla föräldrar.
Det har kommit till min insikt att du, sedan en tid tillbaka, har och har haft det överjävligt.
Jag lovar dig, det här är inget medlidande.
Men jag beundrar dig för den du är och det du gör.
Din styrka och drivkraft, hur orkar du?
Jag vet att du är allergisk mot människors medlidande, men ärligt talat,
HUR ORKAR DU?
Jag vet varför du orkar, för att du är så jäkla fantastisk!
Du är resultatet av en oändlig massa kärlek två människor emellan.
Jag har sagt det förut men det tål att sägas tusen gånger.
I din familj, under hela vår uppväxt, har det alltid funnits en unik värme och ett lugn.
Det är vad jag minns mest när jag tänker på dig, på oss, i ditt barndomshem.
Dina föräldrar såg fortfarande så kära ut på den tiden. De var kära, när vi var barn.
Man ser det i ögonen. I blickarna som utbyts.
Och det var unikt för en tid som vår,
där flera av oss var skilsmässobarn med tveksam tilltro till kärlek och tvåsamhet.
En del växte upp i stökiga hem med bråkiga föräldrar och tog sin tillflykt till tryggare vänners
hem så ofta det var möjligt.
Andra kom från hemmiljöer där det varken var skilsmässor, bråk eller kärlek.
De osynliga barnen.
Men du min älskade vän, var aldrig osynlig som barn.
Som våld föder våld tänker jag att kärlek föder kärlek.
Det du gör just nu för din familj är ingen självklarhet.
Alla och var och en har det inte i sig.
Men du har det i dig.
Dina handlingar, det du gör, gör du utav kärlek.
Och jag vet att din mamma ser dig just nu och är stolt,
stoltare än den stoltaste mamma.
Allt gott hon har velat förmedla till dig, den person hon önskat och önskar att du ska vara
Den personen är Du.
Förmodligen just för att hon alltid låtit dig vara fri och drömma och leva fritt.
Det är inte en självklarhet för alla föräldrar.
Det har kommit till min insikt att du, sedan en tid tillbaka, har och har haft det överjävligt.
Jag lovar dig, det här är inget medlidande.
Bara ren fakta.
Men det finns hopp.
Kärleken har kommit till dig igen.
Varför?
Jo, för att kärlek föder kärlek.
Och för att kärleken kommer till den som tror på den.
Mycket har jag kvar att lära men en sak har jag lärt mig
sedan du kom in i mitt liv igen.
Jag har äntligen börjat förstå vad det handlar om.
Vad riktig och villkorslös kärlek är.
Hoppas bara att det inte är försent för mig.
Att bli älskad är stort, bara att älska är större.
Men det finns hopp.
Kärleken har kommit till dig igen.
Varför?
Jo, för att kärlek föder kärlek.
Och för att kärleken kommer till den som tror på den.
Mycket har jag kvar att lära men en sak har jag lärt mig
sedan du kom in i mitt liv igen.
Jag har äntligen börjat förstå vad det handlar om.
Vad riktig och villkorslös kärlek är.
Hoppas bara att det inte är försent för mig.
Att bli älskad är stort, bara att älska är större.
Midsommar
Midsommar igår. Jag minns en tid då midsommar var synonymt med fest, utgång och en jakt efter spännande kyssar.
Midsommar 2013 vill jag bara vara med min lilla familj, närmsta vännerna och skapa nya traditioner som Love ska glädjas åt.
Såklart blev det en och annan snaps och midsommarvisa igår. Det är ju också tradition!
Where you invest your love, you invest your life
Ni är bäst!
Hej alla ni underbara mammor!!
Jag bara måste skriva några rader till er som varit inne på min blogg och läst mitt inlägg i helgen om kärleken till Love. Och ni är ganska många. Aldrig har jag fått så mycket respons på en text någonsin. Aldrig har jag fått så mycket kärlek av er som läser. Ni är många som hört av er till mig och jag blir så rörd. När ni berättar att ni gråter hejdlöst av det jag skriver. När ni berättar att ni känner igen er så mycket men aldrig själv lyckats sätta ord på det. När ni berättar att ni går in och läser texten om och om igen. När det jag skriver öppnar upp för diskussion. När ni vill låna mina ord och meningar för att det är så klockrent. Så fantastiskt.
Då gråter jag också.
Förstå hur rörd jag blir. Och jag vill att ni ska veta att det är för er jag skriver. Enbart.
Ibland är jag livrädd för att lägga ut mina texter här. Det är alltid en chansning man tar. Kommer någon att förstå? Extra känsligt är det när det handlar om något så stort och personligt som kärleken till sitt barn. Att då igenkänningsfaktorn är så hög och att mina ord väcker känslor som får er till tårar. Då är det värt allt.
Så tack till alla er fantastiska mammor därute! Ni är så många och så härliga och så grymma. Jag känner att den här gången räcker orden faktiskt inte till ♥
En kärleksförklaring - Eller åtminstone ett försök till att förklara en kärlek
Vi ligger i fosterställning vända mot varandra. Panna mot panna. Hand i hand. Sådan son, sådan mor. Du sover. Och jag tänker att här vill jag vara resten av mitt liv. Här och nu vill jag stanna tiden. Bevara din litenhet så länge som det bara går. Livet är en kamp mot klockan. Mot tiden. Det har jag verkligen blivit varse sedan du kom till världen. Idag har jag en uppgift och det är du. Förut hade jag tusen. Det är märkligt men nu kan jag inte komma ihåg en enda av dem. Inte ens om jag verkligen försöker. Jag gav dig livet heter det väl egentligen. Men jag undrar om det inte var precis tvärtom. Jag älskar att vara din mamma. Jag älskar att leka med dig. Jag älskar att studera dig när du sover. Men jag saknar dig alltid när du gör det.
Jag måste erkänna att jag var lite rädd för dig när du låg där i min mage. Först som en liten fladdrande silverfisk, sedan som en liten marsvinsbebis. Vid det tredje ultraljudet, när dina ben ständigt flög upp i vädret och du vägrade ta ner dem. Då insåg jag att du var min unge. Min pojk. Härligt och läskigt på en och samma gång. Och du bara fortsatte att växa därinne, till en egen liten person. Det skrämde mig att inte veta hur något skulle bli med dig på utsidan. Kontrollmänniska, jag? Inte då. Tänk om jag bara hade vetat då. Hur fantastisk du är. Hur lätt det är att vara din mamma. Jag läser dig som en öppen bok. Det gjorde jag väldigt tidigt. Jag hoppas att du kommer att göra detsamma med mig om några år. Det här är förresten bara några tankar jag har en sen fredagkväll när du ligger där i mitten av vår säng. Och jag som aldrig skulle bli en av dom. En av dom som hade bebisen i sängen. Inte hela nätterna iallafall. Och inte vid snart 8 månaders ålder. Allting blir inte alltid som man bestämt sig för på förhand. Trots att man är en kontrollmänniska. Perspektiv. Man får det på köpet när bebisen tittar ut. Och magkänslan har aldrig varit så tillförlitlig som nu när du är här. Du kommer att få sova i vår säng så länge du vill och så länge det gör dig trygg. Jag vet att det gör mig väldigt trygg att ha dig mellan oss. Att få stänga dörren till världen utanför en stund. Då känns det nästintill som det gjorde de allra första dagarna och veckorna med dig. Som om hela världen stannar upp och går i saktaste slowmotion. Man kan inte fatta att det finns en vardag utanför våra väggar som rullar på. Stressar på. Jobba. Äta. Sova. Osv. Hallå! Stoppa pressarna! Vi har fått en bebis! Vad annat spelar överhuvudtaget någon roll? Med risk för att låta som en klyscha så skriver jag det ändå. Livet har varit en dröm sedan du kom. Som en stor fet tuggummibubbla med jordgubbsdoft. Och jag som aldrig skulle bli en sån mamma som snackar rosa bubblor. Men så har livet varit. Så ÄR livet nu.
Klart jag är trött. Vem blir inte det av att inte fått sova en hel natt utan avbrott på 8 månader. Klart att jag är grinig ibland. Det är du också min lille vän. Klart att det känts hopplöst när du inte velat somna. När du varit tröstlös. Men hallå. Man glömmer det där. Det är sant. Och det är ju faktiskt så att allt du ger mig varje dag, hela tiden. All din kärlek. Det väger upp den där tillfälliga grinigheten med hästlängder. Och till slut har allt det som för stunden upplevts som aj-och-blä-och-nu-skiter-jag-i-det-här helt plötsligt omvandlats till en fis i rymden. Bokstavligt talat. Men så var det ju det där med perspektiv igen. Jag känner mig sjukt rik på det sedan du kom.
Herregud Love. Det finns ingenting i mitt liv eller i den här världen som jag är säker på förutom en sak. Och det är att jag kommer att älska dig så mycket. Så alltid. Så för evigt. Och det känns så himla skönt.
För jag behöver inte veta något mer. Jag behöver bara ligga här. Bredvid dig. Känna hur din lilla hand söker sig till min. Höra hur du andas. Se på dig när du sover. Minime. Och snart somnar jag också.
Vad jag egentligen vill säga är helt enkelt tack för förtroendet.
Tack för att du gav mig livet. Det väsentliga.
Tack för att jag får vara din mamma.
Älskade, älskade onge.
10 saker
10 saker att oroa sig för innan Love (utan inbördes ordning)
1. Bristningar på magen
2. Hängtuttar
3. Förlossningskomplikationer
4. Min viktuppgång
5. Vad andra tycker om min viktuppgång
6. Mitt utseende
7. Vad andra tycker om mitt utseende
8. Sjukdom och ohälsa
9. Jobb och karriär
10. Att inte kunna leva upp till andras förväntningar
10 saker att oroa sig för efter Love (utan inbördes ordning)
1. Att något ont ska drabba Love
2. Att något ont ska drabba mig och/eller Micke
3. Att misslyckas i mammarollen
4. Att min kärlek inte är tillräcklig
5. Min oförmögenhet att skydda Love från allt ont
6. Min vikt
7. Mitt utseende
8. Sjukdom och ohälsa
9. Mobbning
10. Att inte kunna leva upp till Loves förväntningar
En eftermiddag i Pålsjö
Graven bredvid min farfars är den finaste och mest välskötta i hela Pålsjö. Den är prydd med figurer, fåglar, ljus och en hjärtformad sten med texten "jag älskar dig". Där är alltid nya blommor runt stenen som även smyckats med ett fotografi i ena hörnet. Graven sköts med omsorg och kärlek av någon som gör allt för att hålla personen och minnena vid liv. Jag vet. För jag går här ofta. Det har jag gjort sedan barnsben. Pålsjös kyrkogård och minneslund var min lekplats som liten. Inte så att jag lekte där i ordets specifika mening men jag var där regelbundet med mormor och mamma och satte blommor och promenerade, filosoferade och matade änderna. Det har jag gjort sedan jag var 12 år ung. Jag är nämligen en av dom som var tvungen att bekanta mig med döden i alltför tidig ålder. Lyckliga är dom som får ha sina mor- och farföräldrar och andra värdefulla förebilder med sig långt in i livet. Det hjälper till att förlänga och bevara barndomen. Åtminstone en smula. Jag förlorade min morfar och enda manliga förebild i cancer när jag gick i sjätte klass och det var alldeles för tidigt. Jag var inte redo för det och sedan dess har jag alltid varit livrädd för döden.
Pojken som ligger i graven bredvid min farfar blev bara 14 år. Bilden avslöjar en stor liten kille med varma bruna ögon fulla av bus. Fulla av liv. Pojken hette Simon och jag undrar ofta över honom. Precis som jag, så var han också alldeles för ung när han tvingades bekanta sig med döden. Såklart är hans historia av helt annan art än min. Såklart.
Men jag undrar om han också var livrädd för döden eller om han kanske hann vänja sig vid den. Försonas med den.
Han kanske inte ens hann fundera över den.
Jag bestämmer mig alltid för den sistnämnda teorin när jag går här och promenerar och intalar mig själv att det också är sanningen.
Mitt hjärta klarar inte av något annat.
Helsingborgs Bronx i mitt hjärta
Här kommer en personlig favorit i repris, författad 2011-04-07.
I lördags efter att vi hämtat ut biljetterna hade Micke och jag ungefär en timme att slå ihjäl innan bion började. Vi bestämde oss för att köra en sväng. Filmstaden och Söder är inte alltför långt från Högaborg och mina gamla hoods och helt plötsligt var vi på min barndomsgata. Traktörsgatan 16 är min gata. Där och i området runtomkring hände allt när jag växte upp. Det var där jag formades. Det var där jag odlade mina intressen som kommit att bestå än idag. Det var i mitt barndomsområde som jag lärde känna några av mina allra bästa vänner. Jenny och hennes familj flyttade in i lägenheten under vår i slutet av lågstadiet. Tänk om jag hade vetat då. Att vår vänskap skulle sträcka sig längre och förbi grundskolan. Att den skulle överleva de första vilsna tonåren när vi gled isär ett par år för att sedan hitta tillbaka till varandra i samband med att gymnasietiden tog vid och därefter aldrig mer gå förlorad. Och Carin som bodde på Viskgatan, varje morgon traskade jag iväg för att möta henne halvvägs och ha följe till skolan tillsammans. Bara det att vi möttes aldrig halvvägs. Det hände liksom inte. Jag hann i princip alltid ända fram till hennes dörr och fick knacka på. Ofta hade Carin inte ens fått på sig skorna när jag steg in. Ofta hade hon ett fruktansvärt dåligt morgonhumör och var inte alls sugen på att gå till skolan. Men det brukade ordna upp sig lagom tills vi var framme. På lekplatsen ovanför vår gård och de blå stängerna (som tyvärr inte finns kvar) kunde jag och mina vänner hänga och slänga i alla möjliga varianter tills våra handflator var helt ömma av blåsor. Vid Stenen (som inte alls kan liknas vid en jättesten längre, den är faktiskt ganska liten) viskades hemligheter. Det slöts pakter och det svors evig vänskap. Det snackades skit. Vi var osams i omgångar, men aldrig några längre perioder. Vi var barn, vi testade gränser men vi visste alltid var vi hade varandra. Precis som nu. Innerlig vänskap. Allt hände på vår gård och vi var kungar då! Åtminstone när min bror och hans vänner höll sig borta.. Vi gick hem på rasterna för att spana på killarna i 9:an (med kikare från mitt fönster!) som hängde på gården och rökte. På Traktörsgatan 16 upplevde jag min första kärlek. Mitt första lyckorus. Blygt och i smyg och helt harmlöst såklart. För inte vågade någon ta första steget. Istället satt vi i trappen utanför min lägenhet sena kvällar under sommarlovet och pratade och skojade och gud vet vad. På Traktörsgatan 16 skrevs alltför många dikter och dagböcker om min brors snygga kompisar, obesvarad kärlek och krossade hjärtan. Jag trodde jag visste vad kärlek var. Och det kanske jag gjorde också. Åtminstone ser jag tillbaka på mina barndomskärlekar med viss charm, naivitet och glädje. Den vuxna kärleken sliter mer på hjärtat och hjärnan och lämnar djupare sår. Det är iallafall min erfarenhet.
Det finns egentligen inga avstånd i min stad, ändå är jag aldrig eller väldigt sällan i mina gamla trakter. Som om jag är rädd för att min barndom och minnena jag har ska förstöras när jag återvänder. Tillträde förbjudet ungefär. Konstigt det där. Och jag kände mig lite vemodig när vi cruisade genom gatorna i lördags. Varför? Vet inte, men kanske för att jag då och då saknar min barndom så mycket att det gör ont i mig. Gamla spöken radades upp längs trottoarerna, på gården och i fönstren i hyreshusen när vi gled förbi. Det var precis som om de ville höja händerna och vinka till mig. Jag blev nervös, slog ner blicken och lät ögonblicket gå förbi. Men jag log iallafall.
1995 flyttade jag och min familj från Traktörsgatan 16. Även fast jag väldigt sällan
återvänder så glömmer jag aldrig var jag kommer ifrån.
Det finns egentligen inga avstånd i min stad, ändå är jag aldrig eller väldigt sällan i mina gamla trakter. Som om jag är rädd för att min barndom och minnena jag har ska förstöras när jag återvänder. Tillträde förbjudet ungefär. Konstigt det där. Och jag kände mig lite vemodig när vi cruisade genom gatorna i lördags. Varför? Vet inte, men kanske för att jag då och då saknar min barndom så mycket att det gör ont i mig. Gamla spöken radades upp längs trottoarerna, på gården och i fönstren i hyreshusen när vi gled förbi. Det var precis som om de ville höja händerna och vinka till mig. Jag blev nervös, slog ner blicken och lät ögonblicket gå förbi. Men jag log iallafall.
1995 flyttade jag och min familj från Traktörsgatan 16. Även fast jag väldigt sällan
återvänder så glömmer jag aldrig var jag kommer ifrån.
