Kanske är det helt enkelt priset man får betala för att man älskar det här satans livet så förbaskat mycket.
Jag har aldrig varit så rädd för att dö som jag är idag, imorgon och i all övrig tid som ligger framför mig. Och så har jag känt i ungefär 22 månader. Man kan även sammanfatta det som att fram tills jag var 32 år ung var jag odödlig. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på det där med att man ska dö en dag. Jag tänkte aldrig särskilt mycket på sjukdomar och vilka konsekvenserna skulle bli om jag skulle bli allvarligt sjuk.
Det bara rullade på. Det där livet.
Jag brukar säga att innan Love kom till världen var jag odödlig. Jag brukar även säga att jag har aldrig känt mig så levande som jag är nu, heller aldrig lika sårbar och dödlig. Medvetenheten uppenbarade sig precis timmen innan Love tittade ut. Vi hamnade i ett kritiskt läge på BB, kejsarsnittet blev akut, och jag trodde seriöst att Love låg död i min mage. När jag fördes ner på operation hann jag även fundera kring min egen existens. Tänk om inte jag överlever detta. Jag som för första gången i mitt liv står inför en uppgift som är verklig och som betyder något, inte minst för den lilla människan som byggt bo i mig de senaste nio månaderna vars kontrakt håller på att gå ut. Som den überkvinna man är när man just ska till att föda barn valde jag dock ganska snabbt att ge varje negativ tanke en fet lavett. När det kommer till självaste Döden vände jag bara ryggen till, blundade och väntade på livet.
Livet. Som i just denna stund var synonymt med Loves första ljud.
Lika ömtålig som Love var när han såg dagens ljus. Lika skör och bräcklig är jag från och med då och för all framtid. Mitt livs uppgift. Att nära, älska och skydda mitt barn från allt ont. Hur är det möjligt?
Hur kan det ens vara möjligt om jag måste dö en dag? Jag som aldrig vill lämna. Man vet alltför väl vad man har på denna sidan om livet men man har ta mig tusan ingen aning om vad som väntar när det är över. Jag som brukar vara nyfikenheten personifierad bryr mig inte heller ett dugg om det. Jag vill inte veta. Jag vill bara leva här och nu. För alltid med dem jag älskar. Varför får jag inte det?
Och varför är det så tabu att prata om saker som döden? Ångesten, paniken och alla andra känslor som kommer till en när det är sent och alla andra sover. Utom jag. När man känner sig som mest ensam i världen.
Tårarna som aldrig slutar falla. De tar bara välbehövliga pauser då och då.
Jag önskar att jag bara kunde säga till mig själv att skärpa mig och leva och njuta i nuet och inte tänka så mycket på det där andra som ändå inte går att påverka. Men jag gör ju redan det också. Jag njuter av mitt liv till max. Jag försöker verkligen krama ur varenda liten droppe, varenda liten upplevelse och forma det här livet precis så som jag vill leva det. Make each day count. Ibland går det bättre, andra dagar går det sämre. Men oavsett hur lycklig jag än är kommer jag aldrig ifrån min dödsångest.
Kanske är det helt enkelt priset man får betala för att man älskar det här satans livet så förbaskat mycket.
Jag måste få veta hur han smakar
"Men fattar du inte? Hela min dagbok handlar om dig. Från första gången jag såg dig. Jag var väl elva år då. Och fram tills nu. Det har alltid varit du."
Det har alltid varit du.
Klockan har passerat midnatt. Det är kallt och det märks att sommaren börjat gå mot sitt slut. Min stora kärlek har just följt med mig ut för att kissa. Som vanligt orkar jag inte vänta i den milslånga toakön. Som vanligt är jag alldeles för full.
Helt plötsligt säger jag allt som jag gått och burit på i nästan tio år i en enda mening utan att hämta andan. Utan att tänka efter.
Det blir tyst och jag ångrar mig direkt, av flera olika skäl. Kanske allra mest för att jag vet att han har flickvän sedan många år tillbaka.
Vi går aldrig tillbaka in. Han tar min hand och vi bara går och fortsätter att gå. I tystnad. Vid havet. Det är mörkt. Havet blåser och stormar och hade jag gått här ensam hade jag varit livrädd. Men aldrig med honom. Vi sätter oss på en bänk. Vi pratar inte. Vi gör ingenting. Vi bara sitter där. Bredvid varandra. Och jag minns att jag hela tiden tänker att bara jag får en kyss. Sedan kan jag dö lycklig. Bara en enda kyss av min första kärlek. Mitt livs kärlek. Han som jag längtat efter i så många år nu. Jag bryr mig inte om hans flickvän. Ärligt talat skiter jag i henne. Jag har älskat honom längre.
Jag måste få veta hur han smakar. Jag tycker att jag förtjänar att få veta. Efter all spilld tid.
Efter ett tag går vi därifrån. Han följer mig hem. Som han alltid gör. Han har alltid varit så. Omtänksam och snäll. Han har alltid sett mig när ingen annan gjort det. Ända från början. Fast att jag bara var en liten lort då på 11 år. Han var 13. Det var inget svårt alls att falla för honom. Inte det minsta.
Vi skiljs åt strax utanför mitt hus och det sista och egentligen enda han säger den här kvällen efter mitt lilla erkännande är,
"Jag kommer alltid att bry mig väldigt, väldigt mycket om dig."
Kvar står jag när han fortsätter att gå.
Det går ett år ganska så exakt. Det är en ljummen lördagkväll. Jag är ute med mina vänner. Jag skrattar men jag har inte roligt. Jag dricker men mest för att döva krampen i magen. Det funkar inte. Än en gång har jag bråkat med min pojkvän om något betydelselöst och än en gång mår jag dåligt. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är längre. Det var längesen jag slutade räkna. Så längesen att jag inte minns när hålkänslan i magen övergick från något tillfälligt till permanent. Ett förvridet normaltillstånd.
Plötsligt ser jag honom i baren, min stora kärlek. Den riktiga. Och han ser mig. Vi tar en öl och pratar om allt och inget som hänt. Stämningen är generad tycker åtminstone jag och bestämmer mig för att ljuga lite.
Vi går ut för att ta lite luft. Som vanligt orkar jag inte vänta i den långa toakön.
Som vanligt håller han vakt som den gentleman han är.
"Jag vill bara att du ska veta att jag kommit över dig nu. Jag har pojkvän sedan en tid tillbaka och jag är verkligen jättelycklig för första gången. Alltså lycklig. På riktigt. Bara så du vet, säger jag."
Han ser överraskad ut och börjar säga något som jag inte hinner uppfatta innan han avbryter sig själv. Sedan bara ler han och säger,
"Det enda jag vill är att du ska vara lycklig. Och så har det alltid varit. Det är det enda som spelar någon som helst roll."
Han verkar vilja fortsätta men tycks inte hitta orden. Och jag bara står där i min fejkkostym och känner mig stark och stolt.
Vi skiljs åt. Jag säger att jag är trött och ska ta en taxi hem. Sanningen är att efter x missade samtal från pojkvännen väntar ännu mer bråk. Man lär sig mönstret efter ett tag.
Och för varje steg jag tar bränner gråten allt mer innanför ögonlocken.
Jag vet fortfarande inte hur han smakar.
Kära lägenhet, det är inte du. Det är jag.
Att flytta är lite som att göra slut med någon.
Som från ingenstans och helt plötsligt kommer man på sig själv med att tänka nej, jag är inte kär i dig längre. Eller så smyger sig känslan på, lite till en början och sedan lite mer och ännu mer tills man inser. Kanske har det gått så långt att man börjat spana in nya objekt på håll eller i värsta fall, rentav varit otrogen.
En sak är iallafall säker. Det är inte som förut.
Som när man flyttade in och allt var helt nytt. Den uppenbara och första förälskelsen. Åh, jag vill bara vara hemma och fixa och bada i mitt underbara badkar och vila ögonen på mina vackra element! Det är helt sant. När vi flyttade in i den här lägenheten hade det suttit elementskydd för våra element i säkert 40 år. När de avlägsnades var det som att finna en skatt. Dessa oldfashioned rundade element med en liten kopparkran på sidan. Och de såg helt nya ut. Jag var kär. Idag retar jag mig bara på dem. Allt damm som fastnar in emellan och som är omöjligt att komma åt. Så många gånger jag svurit. Kärleken blev ful. Idag finns den inte längre.
När man väl bestämt sig för att bryta upp. När nya kontrakt skrivits och en ny kärlek gjort entré. Först då ser man verkligen alla brister och skavanker som man kanske gjort allt för att dölja eller också inte. Kanske tyckte man till en början att det var charmigt med ett 50talskök. Äh, lite smuts här och där. Det fixar jag lätt som en plätt! Jag har ju ett grymt fint kök i original! Så lät det först. Men när man efter ett tag inser att all smuts inte går att städa bort hur man än kämpar så tröttnar man och ger upp. Och sen förra sommaren när mjölbaggarna gjorde entré och aldrig verkade vilja försvinna. Gud vad jag grät. Jag hade nått hopplöshetens sista hållplats. En förändring måste ske. Min kärlek till dig har tagit slut. Ungefär som att vara tillsammans med någon vars historia kan tyckas charmig och spännande i början men efter ett tag stör man sig bara. Kanske till och med äcklas man. Hinderna blir för stora. Man kommer helt enkelt inte över och förbi och relationen går i kras.
Och så en portion nostalgi förstås. Här har vi bott i tre år nu i vår. Det är inte särskilt lång tid. Ändå har allting hänt under dessa åren. Här har vi delat sorg. Det här kom att bli Vincents tredje och sista hem. Mitt älskade marsvin och vapendragare som följde mig troget i 5 år. Här blev han sjuk och gick bort. Sågspånen är nu helt borta men de dröjde kvar länge mellan träplankorna i vardagsrummet. I den här lägenheten har det planerats bröllop, firats möhippor och svensexor. Den här lägenheten var en vacker oktoberdag fylld med blommor och presenter när vi stegade in brunbrända och förälskade efter vår bröllopsresa.
I den här lägenheten har det skapats liv. Här gick vi från två till att bli tre, med Love som är alltings början. Kontoret blev förvisat ut i hallen (sjukt smart lösning om jag får säga det själv!) och ett barnrum tog vid. Här gick jag hela min graviditet och här satte min förlossning igång.
Nog finns det kärlek kvar. Kärlek som sitter i väggarna och som kommer att sitta kvar även efter att vi lämnat. Det är vårt avtryck. Och även fast jag just nu är innerligt trött på alla brister och fel och bara längtar tills vi får flytta in i vårt nya hem, vår nya kärlek, så vet jag att jag kommer att sakna den här 3:an på mitt eget lilla vis.
Jag kommer att fortsätta promenera hit med Love och kolla läget då och då. För visst är man allt lite nyfiken, när ens gamla flamma träffar någon ny? Hur kommer fönsterna att inredas? Gardiner, där ser man! Det hade aldrig vi. Och balkongen i blom! Det unnar jag dig verkligen, kära gamla lägenhet. Att någon med gröna fingrar flyttar in och skapar kärlek även på din balkong. Något som jag aldrig riktigt förmådde, eller lyckades med till 100%. Jag unnar dig någon bättre än jag. Någon som kan ta hand om dig bättre. Städa och hålla dig fin och ren. Jag gav nog upp för lätt antar jag. Men Micke, han gjorde iallafall så gott han kunde.
Kära gamla lägenhet, jag hoppas att kärleken hittar tillbaka till dig igen.
Precis som jag och min familj funnit kärleken på annat håll.
Tycker ändå att vi haft tre riktigt fina år tillsammans.
Det har varit kärlek och det har varit bråk och misströstan då och då.
Men vi gjorde iallafall så gott vi kunde.
Visst gjorde vi?
Att bli förälder är ta mig tusan så skört att man klarar sig inte undan ens den mjukaste handdisk utan att falla itu
Att vara mamma. Herrejisses alltså. Ibland stressar det mig så mycket att det dödar mig. Jag vet inte hur jag ska lägga fram det här för att det inte ska bli fel eller missuppfattas men jag gör ett försök. Mammor idag, är så sjukt medvetna och pålästa inom alla områden när det kommer till att välja och göra rätt val för sitt barn. Och här kommer första missförstå mig rätt när jag säger det för jag tycker att det är helt fantastiskt. Och det är ju så det ska vara i en perfekt värld. Och man vill ju bara och enbart det bästa för sitt barn. Men sedan finns det såna som jag smutsar ner denna illusion. Som inte är så påläst som man bör vara. Och även fast jag kanske är medveten om vissa saker så väljer jag medvetet fel val ändå.
Jag tänkte rada upp några ständiga medvetna fails som pågår i vårt hem och liv. Blunda om du vill eller skumläs lite diagonalt med ett halvt öga för här kommer de och det är inte vackert:
- I vår hyresrätt finns det giftiga plastmattor
- Överhuvudtaget finns det mycket plastgrejer. Love har alltid fått leka med plastleksaker och dricker även sin välling och tidigare sin ersättning ur plastnappflaska
- Förra sommaren smorde jag in Love i solkräm från Apoteket (Jag köpte krämen i "god tro". Jag menar, om man inte kan köpa en vettig solkräm på Apoteket, vad är då meningen med en verksamhet som Apoteket? Big fail är dock att jag fortsatte använda den hela sommaren ut även när någon gjort mig medveten om mitt dåliga val)
- Vi erbjuder inte Love enbart lagad mat utan även burkmat fortfarande
- Love går på en förskola som inte har egen kock. De får sin mat hämtad från ett cateringställe varje dag
- När Love hade som värst hosta för ett par veckor sedan stod jag inte ut med att höra honom kippa efter andan i sina hosttacker utan gav honom hostmedicin på natten för att han skulle få sova någorlunda
Jag tror att jag kan fortsätta i evighet. Om hur vi försöker tänka ekologiskt i all mat men lyckas inte fullt ut. Knappast. Och om hur jag är osäker på huruvida jag klär honom rätt när det är varmt eller kallt. Har han tillräckligt mycket på sig? Eller har han kanske för mycket på sig? Är skorna fotriktiga? Vi köpte ju inga dyra eller erkända varianter sist. Bara enkla gympadojor från Skopunkten.
Det räcker att jag ströläser en mammatidning, en mammablogg eller mammatråd på nätet så sprängs mitt huvud i bitar. Och det är tveklöst allra bästa sättet att trycka ner mig själv i skorna. Då känner jag mig som den sämsta mamman i världen. För hur ska man kunna förlåta sig själv om det visar sig att Love utvecklar någon hemsk sjukdom, typ cancer, i framtiden. Var det för att jag gav honom barnmat på burk med alla dess tillsatser, när han var liten? Eller var det plastnappflaskans fel? Eller kunde jag inte påverkat det? Kommer jag någonsin få veta? Ja, jag blir paranoid från och till. Och det är säkert både dumdristigt och provocerande att jag skriver så öppet om mina medvetet dåliga val. Men ni vet hur det är när alla tankar snurrar runt och till slut inte får plats i huvudet och de måste få komma ut.
Trots alla vardagsmisstag så handlar ändå mitt största huvudbry om kärleken. Ger jag Love tillräckligt med kärlek och känner han det. Alltså verkligen känner han det och tar in det? Jag som alltid vill göra mer än tillräckligt. Jag som tycker tillräckligt är fjuttigt. När är det lite, tillräckligt, mycket och alldeles för mycket? Hur mäter vi det? Jag som vänder in och ut på mig själv vad gäller jobb och stress för att Love och jag ska vinna så mycket tid som möjligt tillsammans. Det kanske är helt fel egentligen. Tid, precis som allt annat uppskattas väl bäst i kvalitet och inte kvantitet. Gör jag Love lycklig? Eller skulle han rentav välja en annan mamma om vi stod där ett gäng, på rad.
Är det såhär det ska vara nu? Alla frågetecken. Alla felaktiga och rätta val. Allt checkas av och blir bedömt inte minst av mig själv, men även i andra mammors ögon. Särskilt de mammorna som alltid tycks göra rätt val för sina barn. Missförstå mig rätt när jag säger det. Jag är bara avundsjuk.
Att bli förälder är ta mig tusan så skört att man klarar sig inte undan den mjukaste handdisk utan att falla itu.
När jag låg där på BB och hade känt Love i sisådär tio minuter var jag övertygad. Fullständigt övertygad om att ger jag honom all kärlek som jag bara förmår och ännu mer så fixar sig resten och jag kände mig trygg och säker i det.
Jisses så naiv jag var.
Eller?
Och får man höra vissa saker för många gånger, ja då är det nog så till slut. Då har det helt plötsligt blivit en sanning och inte längre ett påstående.
Mellanstadiet. Var inte det snäppet värre än högstadiet? För mig var det nog så. Osäkerheten. Noll självförtroende. Flest frånvarodagar. Skyllde oftast på magont och mensvärk. Så lätt det var, när man väl fått sin mens. Att kunna ta till det som knep och ursäkt för att slippa gympan och somliga måndagar. Jag har alltid tyckt att måndagarna varit värst och mest ångestladdade. Det har hängt med in i vuxenlivet. Ny vecka, nya möjligheter! Har aldrig funkat för mig. Jag är nog mer: ny vecka och var ska jag börja??? Tycker att tisdagen känns bättre på så vis. Då har jag hunnit landa lite och sortera. Vad jag ska göra och hinna med.
Men för att återgå till mellanstadiet och ord som fastnar. Meningar, påståenden och uppfattningar om oss som inte nödvändigtvis behöver vara sanna men som formar oss, omedvetet. Och får man höra vissa saker för många gånger, ja då är det nog så till slut. Då har det helt plötsligt blivit en sanning och inte längre ett påstående.
Min klassföreståndare i mellanstadiet var bra. Och populär. Han var en sån som mer var kompis med kidsen än en klassisk och traditionell lärare. En sån som man skojar med och som alla gillar. Jag också, men när jag tänker på de lärare jag haft efter honom, de bra och de dåliga, så måste jag ändå erkänna att i klassrummet uppskattar jag viss form av auktoritet och nivåskillnad. Det ska vara skillnad på att vara elev och lärare. Man ska kunna ha roligt tillsammans men inte ta det så långt så det blir löjligt och oseriöst. En lärare ska kunna bemöta mobbning och konflikter och ha förmåga att hantera det. En lärare bör vara objektiv. Och det kan bli rätt så trixigt om man mest är polare med sina elever. Och framförallt så bör en lärare förstå att det man säger till sina elever inför de andra eleverna och föräldrarna, det fastnar. Man bör välja sina ord och väga sina ord. Aldrig verka nedlåtande eller skoja bort en. Det är inte okej att skoja om allt i alla sammanhang. Samt akta sig för jämförelser.
Min klassföreståndare. Den populäre.
Jag minns tre meningar från mina tre år med honom. Tre meningar som fastnat varav en jag fått jobba hårt med under mina tonår och en ganska stor del av mitt vuxna liv.
Innan jag skriver den första meningen så börjar jag med att tillägga att jag har en tre år äldre bror som hade samma klassföreståndare som jag då tog över i fjärdeklass när han började i högstadiet.
På vår första engelskalektion i fyran (sjukt att jag ens minns det..) blev vi testade i våra engelskakunskaper. Vi fick alla säga en eller ett par meningar högt inför klassen varav jag fick kommentaren "Så duktig du är i engelska, det måste du ha efter din bror".
I femman eller sexan under ett av alla de plågsamma och pinsamma kvartsamtalen när föräldrarna är med, så inledde min rolige klassföreståndare med att säga "Och här har vi lilla blyga Louise som aldrig säger något eller räcker upp handen".
Och så den tredje och sista meningen som jag minns stort är på sommaravslutningen i sexan då vi ska säga adjö till varandra. Det sista min lärare säger till mig är "Låt inte Madonna ta över helt".
Jag vet, jag får min lärare att framstå som en jubelidiot vilket han faktiskt inte var. Det är bara det att det är det här jag minns. Och det är det här som till viss del formade mig under mina skolår och även upp i vuxenlivet.
Det är inte så farligt att bli jämförd med sin storebror. Dock onödigt. Och det är inte så farligt att skoja om min största förebild i livet. Verkligen inte. Men om man vill att en elev ska bli bättre på att ta för sig, öppna upp och våga prata inför klassen. Är det särskilt smart att berätta för denne hur blyg hen är och hur tyst hen är? Dessutom inför hens mamma, på ett utvecklingssamtal. Ni ska bara veta som jag kämpat med det. Och det var en lättnad på många sätt att komma upp i högstadiet där lärarna inte hade en aning om vem man var. (Ok, med undantag för de som haft min storebror. I musiklärarens ögon blev jag till exempel aldrig någon mer än "Alex lillasyster"). Jag minns särskilt ett utvecklingssamtal i åttonde klass med en av mina bästa lärare någonsin, Birgitta. Hon la fram det såhär. "Äh Louise, jag vet ju att du kan. Du är bara uttråkad. Vi måste hitta ett sätt att dra ut den där latmasken i ryggen på dig!" Hon var smart. Hon vände på det. Och det var någonstans där det började vända för mig.
Befriande var det att börja gymnasiet. Det var som att påbörja ett helt blankt oskrivet blad. Här var det ingen som visste om min blyghet eller rädsla att prata inför klassen. Jag fick chansen att vara precis vem jag vill. Och viktigast, jag fick chansen att vara den som jag alltid velat vara men aldrig uppfattats som.
Idag är det nog inte särskilt många som uppfattar mig som blyg och tyst. Barnet i mig kommer dock alltid att vara det. Och orden från den där tiden kommer alltid att hänga med i min ryggsäck.
Och jag kan erkänna att det är först nu sedan Love kom till världen som jag verkligen insett hur viktigt det är vad vi säger till kidsen och hur vi säger det. Och jag kommer att försöka vara väldigt noga med det under Loves uppväxt. Även om det inte går att undvika helt så vill jag inte att han ska bli formad av vad andra uppfattar och tycker och tror. Kanske, om jag försöker tanka honom med så mycket självförtroende och respekt som det bara går och försöka undvika de där onödiga jämförelserna med syskon och andra barn. Så kanske Love vågar stå upp för sig själv och vara den han vill vara från början. Äsch jag vet. Det är naivt att tänka så kanske. Men det är sånt som kommer till en. Tankar. Så fort han tittade ut på BB. Redan där började det.
Vi vill ju bara rädda dom från fällorna som vi själva trampat i.
Är det inte så?
Rädda men inte curla.
Jag vill ju bara rädda honom.
Skit också.
Att amma eller inte amma
Det har gått snart ett och ett halvt år sedan jag själv gjorde ett aktivt val och fortfarande blir jag så ledsen och upprörd när frågan kommer upp och man ska behöva stå till svars för sitt val. Att det ska vara något skamfyllt att inte amma. Att man helt enkelt är en sämre mamma om man väljer bort amningen. Precis som med allt annat så är det väl för fasiken upp till varje kvinna att göra vad man själv och bebisen mår bäst av? I alla andra frågor som rör oss kvinnor och våra kroppar då håller vi minsann ihop. Men när det kommer till hur vi väljer att mata våra barn, då råder det krig och vi delas snabbt in i två läger.
Sist ut i raden är storbloggaren
Dessie, nybliven mamma som funderar på att sluta amma. Hur många haters finns det inte därute som är snabba att kommentera? Och varenda en är kvinna.
Jag skäms. Fy vad jag skäms för oss kvinnor när det kommer till det här. Som nybliven mamma är man redan sårbar, hyfsat vilsen och utelämnad på många sätt. Vidrigt är det att man ska behöva känna sig som en dålig mamma för att man gör det ena eller det andra valet vad gäller matningen då.
Det är inte en skam att välja flaskan framför bröstet och jag förstår inte hur det kan vara så provocerande i mångas ögon år 2014. Däremot är det en skam att vi kvinnor dömer ut istället för stöttar varandra.
Det sistnämnda borde vara en självklarhet.
Och så tycker man att det är som att ha semester, varje dag man får vara på sitt arbete i åtta timmar. Minst. För allt är ju semester i jämförelse med att gå hemma och vara föräldraledig.
Två frågor eller ska vi säga påståenden som jag fått höra ganska många gånger sedan jag gick tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten är "men visst är det skönt att få träffa och prata med vuxna människor igen" och " är det inte härligt att börja tjäna pengar igen".
Och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska svara när jag hamnar där. Särskilt inte på det förstnämnda. Det är ju inte så att jag varit inlåst med en eller flera bebisar i 14 månader med noll tillfällen till stimulans rent intellektuellt. Förmodligen är det min hjärna som funkar lite skruvat eftersom det är den bilden jag får upp i mitt huvud varje gång jag får höra den frågan. Den desperata arbetslängtande mamman eller pappan som nästintill springer till jobbet första arbetsdagen efter föräldraledigheten och alla andra dagar efter det i resten av livet för att man suttit inlåst med skrikande bebisar som det inte går att prata med. Ahhhh! Och så håller dom sig för öronen, i mitt huvud. Och så tycker dom att det är som att ha semester, varje dag man får vara på sitt arbete i åtta timmar. Minst. För allt är ju semester i jämförelse med att gå hemma och vara föräldraledig.
Jag vet inte hur andra mammor och pappor har det men jag har träffat massor av vuxna människor under min föräldraledighet. Bl.a. på babysimmet, på BVC , öppna förskolan, barnrytmiken och när jag hängt med mina vänner, både de med och utan barn. Om att "träffa och prata med vuxna människor" endast är relaterat till arbetslivet och de vänner och kollegor man har där så förstår jag varför man frågar. Visst är det skoj att ha jobbkompisar men man har väl ett socialt liv utanför jobbet också? Det hade åtminstone jag både innan och efter jag fick barn.
Och sen det här med hur gött det är att tjäna pengar igen. Jag vet inte det alltså. Dels för att jag inte sitter med den fetaste lönen förmodar jag så skillnaden har väl inte varit så markant för mig och sen för att är det något jag kommit på sedan Love kom till världen så är det hur lite pengar faktiskt spelar roll i mitt liv. Och hur onödigt och osunt slösig jag var med pengar när jag bara hade mig själv att lägga varenda krona på. Är det något som jag ägnat väldigt lite tanke och tid åt under min föräldraledighet så är det pengar. Snarare har jag blivit positivt överraskad av hur lite man faktiskt klarar sig på. Hur lite man egentligen behöver. För att vara lycklig.
Så nej, med handen på hjärtat kan jag inte instämma i den allmänna föräldrakören och ropa "jaaaa hurra!!!" på ovanstående påståenden.
Men det är ju inte första gången jag är ufot i gruppen heller.
Mvh,
En skruvad men lycklig mamma
En halvdan mamma
Ni vet. När man försöker göra saker och ting rätt för att det ska bli bra och så blir allt bara halvdant istället. När jag jobbade heltid var jag i ständig kamp med mig själv. Att leverera 100% heltid på jobbet är inget man heller direkt blir tackad för. Det bara förväntas av en. Och så ska det kanske vara. Men det gjorde att jag kände mig som en fruktansvärd och halvdan mamma. Jag är inte redo att förlora vardagen med Love. Inte än. Jag klarar inte av att vara helgmamma och tanka all energi under 48 timmar. Beslutet att gå ner till halvtid i samband med Loves förskolestart har funnits där från början. Det har alltid varit planen.
Och nu vill jag bara få det att funka. Utan missnöje och dålig energi från någon. Vi gör alla olika val i livet, för vi är alla olika människor. Jag tycker att man ska respektera det. Man måste inte förstå varandras val. Man måste inte hålla med. Men respektera varandras olikheter, det får man bara lära sig att göra.
Jag vill inte känna mig halvdan, varken privat eller på jobbet. Därför kändes det extra bra i hjärtat idag när min chef kom till mig och sa att jag gör helt rätt som går ner i tid. Jag gör alldeles rätt som satsar min tid på Love just nu. En bekräftelse som jag hungrat väldigt mycket efter de senaste dagarna. Och jag bara stod där, glansig i ögonen och med flackande blick och fick lov att andas ut. Han behöver inte förstå mitt beslut och kanske hade han själv inte gjort samma val. Men han har respekt för mig och mitt liv och det är det enda som betyder något.
Det är tusan inte lätt att vara småbarnsförälder och ständigt slitas mellan två världar. Man vill ju vara duktig och känna sig tillfreds. Det är det enda jag vill. Ha förmågan att leverera på jobbet och på hemmaplan som mamma. Och jag tror att jag håller på att få ordning på det nu.
Måtte kärleken alltid vara den starkaste soldaten
Relationer.
Som ska fungera. Som bara måste fungera. Men som ändå inte gör det.
Som jag har förbannat det förflutna. Varit rosenrasande arg på det. Stampat på det och slitit mig själv och många med mig i min omgivning i bitar. Och så många gånger jag tänkt att det här är väl ändå inte kärlek. Inte ska man behöva strida så för kärleken och sin rätt. Då är det väl helt enkelt inte rätt. Åtminstone inte värt det. Skamset har jag sjunkit så lågt att jag låtit kärleken värderas om och om igen. Av andra. Jag har till och med gått så långt att jag tillåtit mig själv bli värderad i andras ögon. Bara tagit emot smutsen och orden. Orden som fortfarande och förmodligen för alltid kommer att framkalla salta tårar bakom ögonlocken. Jag minns det som igår. Det var påsk. Jag hade jagat runt halva stan för att hitta något fint att ha på mig. Jag skulle träffa människor för första gången som jag inte träffat förut. Familjemedlemmar, av den sorten vi kallar för blodsband. Försökte hitta någon fin gå-bort-present också. Ni vet, det är ju så tråkigt att alltid komma med blommor. Jag ansträngde mig till mitt yttersta för jag ville bli omtyckt. Man vill vara omtyckt när det kommer till familjen. Det vill jag fortfarande. Men inte till vilket pris som helst, har jag lärt. Den där påskmiddagen slutade i en katastrof. Jag grät hela bilfärden hem. Och jag tänkte att det här kan aldrig vara rätt. Vår kärlek som är så självklar för oss. Men så fel för många andra. Jag vill inte kriga.
Man vill inte vara till besvär. Man vill inte göra fel. Hela tiden. Jag erkänner, vår första tid höll på att förgöra mig som människa. Men jag fortsatte hela tiden försöka. Det fanns en tid när jag gjorde allt för att det skulle bli bra. Fungera. Och jag gjorde det för kärleken, för var det någonting jag var säker på så var det min kärlek. Och min kärlek är som bekant mitt driv. I allt jag gör. I ett desperat försök gick jag till och med så långt att jag bjöd hem till en träff. Två familjer skulle mötas. Och det enda jag riktigt minns från det mötet är mamma med klumpen i halsen när hon efteråt säger att hon inte känner igen sin dotter längre. Hon såg mina ansträngningar. Mitt tassande på tå. Livrädd i varje andetag för att råka trampa på en mina. Hon märkte varenda liten detalj. Till och med glitterstjärnorna. De små små, som jag lagt ut till bordsdukningen för att det skulle vara speciellt. För att man som gäst, vän och familj hos oss, skulle känna sig speciell. Hon såg allt som dom aldrig kommer att se. Och det krossade hennes hjärta. Mitt var redan itu så jag svarade väl mest "mm" och sen var det inte mer med det.
Jag hade nått en gräns där jag inte orkade ta in mer. Jag grät inte längre på utsidan. Bara inombords. Och eftersom jag vid det här laget förstått att kärleken aldrig skulle stå som segrare i denna strid hade jag nöjt mig med en vapenvila. Vi behöver väl inte prata med varandra då. Tyckte jag. Men slagen mot hjärtat upphörde inte. Och orden. Bara fortsatte. Små gester och stora handlingar. Jisses vad jag fått stå ut. Och vad många av mina nära fått stå ut. Men det var först i samband med bröllopet som det brast för mig. På riktigt. Jag hade förberett ett tal för min älskade. En överraskning. Och jag var apnervös. Ni vet, så där kräkigt nervös. Svimfärdig. Ja allt det där man är när man vill göra något perfekt för den man älskar mest i hela världen. Och precis när jag skulle börja. Min allra första mening. Då blev jag avbruten. Av någon som inte ser vår kärlek. Eller som uppenbarligen lever med en så stor sorg i sitt eget liv att den inte tillåter någon annan att vara lycklig eller kär. När man inte kan se bortom sin egen jävla bitterhet. Det var droppen.
Min överraskning var förstörd. Jag genomförde den. Till de största applåder och busvisslingar. Men allt var faktiskt förstört. För mig. Två dagar senare skriver jag kontrakt med mig själv. I ett varmt, soligt och helt underbart smekmånadsparadis bestämmer jag mig för att sluta kriga. Sluta vara till lags. Sluta ta emot smällar och kommentarer. Sluta utfärda mina egna i självförsvar.
Vi har fått betala ett högt pris för vår kärlek. Och vi är inte ensamma. Inte ens unika på något sätt. Det finns dom som går in i döden för kärleken. Och det är ett helt annat drama.
Relationer. Varje dag lever jag med sorgen att det aldrig kommer att fungera. Men jag lever också med kärleken som jag inte trodde fanns. Som jag hade spått omöjlig för bara några år sedan.
Man kan hata och avsky. Trampa, sparka, spotta och smutsa ner. Göra allt som bara går för att förstöra.
Måtte då kärleken alltid vara den starkaste soldaten.
Det är det enda jag har att säga om det.
Min enda önskan.
Ett ufo i vakuum
Klockan ringer 6.30.
Jag snoozar. Dröjer mig kvar minst en kvart till.
Rusar upp för att hinna med en dusch, eller nej, idag skippar jag duschen. Snoozar lite till.
Går upp vid 7. Tassar på tå. Killarna ligger kvar och sover gott.
Jag gör mig i ordning.
Det är precis att Love hinner vakna innan jag måste bege mig.
Vilken tur ändå. Att han hann vakna. Vi får en liten stund tillsammans.
"Hej då älsklingar".
Micke får en hastig kyss. Jag stjäl en likadan av Love.
Love vinkar till mig och ler. Sedan fortsätter han med sin lek.
Jag går och låser dörren efter mig.
Hör mina killars glada röster inifrån lägenheten fada ut när jag slår upp porten och ger mig ut i kylan.
Och varje morgon biter jag ihop. Det har jag gjort i drygt sex veckor nu.
Jag tar ut bilen ur garaget och kör till jobb. Det tar inte ens tio minuter. Bilen hinner knappt bli varm innan jag är framme. Är glad att jag har så nära till jobb. Skänker alla pendlande småbarnsföräldrar en tanke och lider med dem. Jag förstår inte hur de står ut med all förlorad tid.
Det nya passérkortet är så litet och lyckas alltid hamna längst ner i väskan. Jag gräver och letar.
Någon annan kollega hinner alltid före och öppnar upp.
Jag småspringer för att hinna in.
God morgon hälsas till var och en och alla som jagar förbi med sina tomma kaffemuggar.
Morgonen är rätt skön. Stämningen är varm.
Jag slår på datorn. Går bort till lunchrummet och ställer in lunchlådan i kylen.
Snicksnackar lite med någon innan jag går tillbaka till mitt kontor.
Väl på plats igen loggar jag in i min mail och kör igång mina program.
Varje dag.
Måndag till fredag.
Vardagslivet såsom jag alltid levt det.
Inget konstigt med det. Inget konstigt för någon.
Det är bara jag som förändrats.
Det är jag som är ufot.
Två olika världar och jag i mitten. Fullkomligt lost.
Jag tillhör ingen, tänker jag med en lätt suck.
Sedan lyfter jag blicken från mitt knappande på tangentbordet och fastnar på en av alla bilderna
på Love som hänger på anslagstavlan. Han ler jättestort.
Och visst tillhör jag honom, tänker jag sedan.
Visst tillhör jag min familj.
Jag vänder blicken ut genom fönstret. Betraktar det stora röda bygget. Katten är fortfarande tänd och lyser upp den grå januarimorgonen. För ett år sedan var det bara en enda stor åker där.
Allting är i ständig rörelse.
När det känns som att allt står still är det viktigt att påminna sig själv om det.
Små, små musasteg som man först inte ser har till slut blivit stora jättekliv.
Att livet händer hela tiden. I små och stora doser.
Även för ett ufo i vakuum som jag.
Ett ufo i vakuum.
Det hörs som en briljant Kentlåt, funderar jag en stund.
Och så rullar dagen på kontoret vidare i sedvanlig anda.
Och det blir så mycket roligare att gå i skolan om man förstår vad man gör när man är där. Och om man ges en ärlig chans att förstå varför man är där överhuvudtaget.
Jag tänkte berätta lite om det magiska med att ha en läsugglebebis i familjen. Det har varit så tydligt redan från början. Självständig, envis och väldigt trygg i sig själv. Kan man säga att en bebis har hög integritet? Isåfall har Love det. Är inte särskilt eller ens det minsta intresserad av andra ungar och vad de gör. Bara han får vara och pyssla med sina grejer. Helst bondgården, fotbollen och böckerna. Böckerna. Åh, alla dessa böcker som han kan sitta hur länge som helst med. Det kan tyckas fånigt att förse en bebis med böcker. Men det är faktiskt inte så dumt om man funderar kring det. Jag träffade en väldigt klok kvinna på bokmässan i Göteborg i höstas som bekräftade min inställning. Hon sa att det aldrig är för tidigt att introducera läsandet. Aldrig. Och jag berättade om hur jag springer på loppisar och köper barnböcker till Love just för att han ska få ha och bläddra och riva i hur han vill. Böcker som man inte behöver vara rädd om. Det har jag gjort sedan Love var 4 månader. Kvinnan lyssnade med intresse och studerade Love helt fascinerat. Han bara satt där, i sin egen värld. Och bläddrade, fram och tillbaka i en dagstidning. Det går inte att nå honom då. Han är som i en egen bubbla.
Jag kan känna viss avund när jag ser honom så. Sakna det. Det fanns en tid när jag också var uppslukad i bokens värld och inget annat kunde tränga in. Nu är det för mycket runtomkring som stör. För mycket att tänka på. Alldeles för lätt att falla i sömn, bara efter några sidor hur bra boken än är. Det stör mig och jag blir arg på mig själv. Jag hoppas att jag hittar min väg tillbaka dit in. Det är ett nyårslöfte till mig själv som jag redan börjat kämpa för.
Men iallafall.
”Han kommer att bli journalist när han blir stor. Tro mig!” sa kvinnan på mässan och log till mig och Micke.
Ja tänk om han blir journalist funderade två stolta föräldrar resten av den dagen. Idag vet vi bättre. Ungen ska ju bli fotbollsproffs. Jaja. Skämt åsido. Love får såklart bli precis vad han vill och jag är verkligen inte en förälder som förespråkar påtvingandet och forcerandet av varken det ena eller det andra intresset.
Med ett undantag.
Jag tycker faktiskt att alla föräldrar, från start, bör förse sina bebisar med böcker. Pekböcker, e-böcker, pixiböcker, dagstidningar, reklamblad. Vad som och allt. Allt som går att bläddra, läsa och titta i. Det handlar inte om att ungen ska växa upp och bli journalist eller författare. Vad det handlar om är att träna barnets förmåga att fantisera och leka med färger, ord och språk. Det handlar om att lära känna och känna igen lusten och magin.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det kommer så otroligt mycket gratis med läsningen. Självständighet, självförtroende, lekfullhet. Bara för att nämna några. En god läsförståelse underlättar och förenklar så mycket i vardagen och vem vill inte försöka underlätta för sina barn? Och det är så mycket roligare att gå i skolan om man förstår vad man gör när man är där. Och om man ges en ärlig chans att förstå varför man är där överhuvudtaget.
Och personligen tycker jag att varenda unge förtjänar att få se och känna glittret som bara och endast kan upplevas i bokens värld. Såklart faller det sig inte lika naturligt för alla att börja läsa med sina barn. Alla har inte fått uppleva glittret själva som små. Men jag tycker inte riktigt att det hör hit om jag får vara så hård. Mycket tar vi med oss som är bra från vår barndom och våra föräldrar. En och annan grej kan vi garanterat förbättra och göra annorlunda.
Så.
Ge läsningen en chans.
För barnets skull.
Jag vill glittra, utan att behöva ta till smink och grejer
Nyårsdagen. Det hörs bättre än januari och 2014.
Jag vaknar upp med gårdagskvällens smink. Trött, hungrig och med en lätt antydan till huvudvärk.
Det var så mysigt och trevligt hemma hos Sabina och Jocke igår. Då blir det gärna en drink för mycket, och en shot. Okej då, ett glas vin till också. För tio år sedan hade jag varit pigg som en lärka efter nyår och fest. Jag hade förmodligen börjat det nya året med att gå och träna. Min 33åriga kropp klarar knappt en flarra vin längre. Baksmällan och tröttheten sitter kvar i dagar.
Jag tycker inte att 2014 känns speciellt. Det känns lite tråkigt. Vet att flera har förväntningar på det nya året och man vill ju alltid toppa det föregående. Men själv känner jag ingenting för 2014.
Januari gör mig alltid låg.
Jag går in på toaletten och tvättar bort glittret i ansiktet som envist sitter kvar från igår. Jag måste göra någonting åt mig själv i år. Jag vill glittra, utan att behöva ta till smink och grejer. Känna mig levande igen. Vet inte när jag tappade bort mig själv. Eller jo, det vet jag nog.
Jag vill bli bättre. Vara mer för Micke och Love. Jag får inte ihop det sedan jag började jobba igen.
Jag får inte ihop vardagen längre. Jag hinner inte stanna upp och känna mig lycklig. Hela tiden är vi på väg. Det stressar mig. Jag önskar att jag hade en pausknapp.
Jag vill också att 2014 ska lysa för mig.
För även om vardagen känns okej så är den inte längre underbar.
Äta, jobba, sova.
Äta, jobba, sova.
Så var man tillbaka i ekorrhjulet igen.
Det funkar. Faktiskt.
Jag är tacksam för att jag har gått tillbaka till ett jobb som jag kan sedan innan och behärskar mer än bra och där timmarna flyger iväg. Det skapar en slags trygghet kring allt som snurrar i mig och mitt huvud just nu. För även om vardagen känns okej så är den inte längre underbar och fysiskt är jag inte där jag egentligen bör vara.
Det måste väl ändå varenda mamma och pappa hålla med om, som går tillbaka till sitt arbete efter en längre tids föräldraledighet. Oavsett hur mycket eller lite du älskar ditt jobb så finns det numera något som står över allt annat. En större uppgift.
Och varje morgon som jag går hemifrån är den där osynliga kniven vassare än någonsin. Ett hugg i hjärtat när jag sätter nyckeln i låset och lämnar barnskrik, joller eller bus bakom mig är numera ett faktum. Något som jag bara måste lära mig att acceptera.
Fine. Men det gör inte känslan mindre onaturlig för det.
Såklart vänjer man sig. Men det betyder inte att det gör det lättare. Såklart kan jag skratta och skoja med kollegorna på jobb och med gott samvete njuta av en stillsam lunch utan att en liten person ständigt drar i mig. Men det betyder inte att det inte längre gör ont i mig över att jag inte får spendera alla mina dagar med honom.
Såklart jobbar jag på och ger så mycket av mig själv som jag bara kan för att prestera så bra som möjligt i min yrkesroll samtidigt som jag i mina små pauser gråter tårar inombords som ingen annan får se. För att jag saknar honom. Hela tiden.
För vad gör man inte för att vardagen ska fungera?
Man biter ihop och vänder ett papper till.
Det är vad man gör.
Jag vill inte hoppa
På rad sitter alla barnen och plaskar med fötterna i vattnet. Flera är ivriga att få hoppa i. Men inte Love.
Vi föräldrar ska bara sjunga den där ramsan först. "Lilla simbarn, hoppa nu. Hoppa ner i vattnet. Hopp. Hopp".
Hopp.
Samtidigt som vi börjar sjunga växer paniken i Loves ögon. Han blir ledsen, börjar gny och sträcker sig efter pappa som hejar på framför honom. När alla de andra ungarna kommit i vattnet sitter Love fortfarande kvar. Stressad.
När vi gjorde den här övningen i början av terminen hoppade Love i hur glatt som helst. Då var han mindre medveten om sin omvärld. Han såg inte ungarna runtomkring. Love såg bara mig och Micke och skrattade och jollrade. Det var för ungefär två månader sedan.
Idag är Love 13 månader och väl medveten om sin omvärld.
Det är inte bara på babysimmet han reagerar såhär. Överhuvudtaget när vi är i grupp och ungarna ska göra likadant som så även sker på barnrytmiken blir han helt paralyserad. Som att det låser sig för honom när han ser alla barnen. Och så kommer tårarna. Förlåt, gråten och skriken rättare sagt. Vi har gått i samma rytmikgrupp sedan i mars och han har alltid älskat det. Fram tills nu.
Det är så påtagligt nu. Den här bubblan som hittills bara innefattat mamma, pappa och Love. Den har brustit.
Poff.
Det är både på gott och ont.
Nu ska vi snart ut i stora vida världen igen. Den som jag slängde igen dörren rakt i ansiktet på med en rejäl smäll för dryga året sedan.
Det är läskigt.
Skitläskigt.
Alla hobbydiagnoser som ställts på Love nu i samband med hans stressade beteende de senaste veckorna kan sammanfattas i ett ord.
Separationsångest.
Ja det kanske det skulle kunna vara. Isåfall har nog jag också fått en släng av det. Jag visar det inte öppet men inombords skriker jag också för att vi inte längre är en.
Imorgon är det dags igen. Både för mig och Love.
"Lilla simbarn, hoppa nu".
Jag vill inte heller hoppa.
Det är okej
Det är okej att gråta när andra ser på.
Men det är lättare gjort i stunder av ensamhet.
Jag älskar mitt liv idag men det är ändå okej att sakna tider som varit och som aldrig kommer igen så mycket att det brister i hjärtat då och då.
Det är okej att vara 33 och bli full på tequila en utekväll och dansa till 90talshits hela natten. Men man bör betänka konsekvenserna utav det en extra gång. Det kan vara skillnad på att vakna upp bakis när man är 33 jämfört med 23.
Det är okej att vara lycklig men ändå gråta floder som om man inte vore det.
Det är också okej att känna sig otillräcklig i ett större perspektiv.
Man kan inte ensam rädda hela världen.
Det är inte okej att känna sig otillräcklig tillsammans med sin partner.
I sådana fall har båda någonting att jobba med.
Det är okej att vara såväl 13 som 30 eller 60 och känna att du upplever den största möjliga smärtan i livet. Din sorg är endast din egen. Den är inte jämförbar och har heller inget med din ålder att göra.
Detsamma gäller för kärleken.
Det är okej att känna sig lyckligt lottad för att man har en handfull riktigt goda vänner med en lång och rik historik i bagaget. Men man bör vara medveten om att relationer är något man förtjänar och har egentligen ingenting med tur att göra. Har du riktigt fina vänner så är du tveklöst ganska okej du med.
Och var då rädd om dom.
Vännerna alltså.
Det är också okej att tro att du har tur i kärlek när du säger att du lyckligtvis träffat mannen eller kvinnan i ditt liv. Men faktum är att samma gäller här som i ovanstående. Din kärlek har snarare med ditt goda omdöme att göra än någonting annat.
Det är mer än okej att vara stolt över sig själv, människor, händelser och saker som sker i ens liv. Men man får akta sig för att framstå som för skrytsam. Avundsjukan lurar där man minst anar det och den kan te sig både smaklös och ful.
Det är okej att tycka att pengar och karriär är större och viktigare än kärleken. Men oj så olika du och jag är isåfall.
Det är okej enligt somliga att tycka att pengar och karriär går före barnet som kanske är. Men om du lever så. Förvänta dig aldrig något tillbaka.
Det kommer garanterat aldrig att falla väl ut.
Till mina flickvänner
Gårdagens event var en upprepning av min möhippa för två år sedan. En favorit i repris kan man säga. Jag fick så mycket på min dag. Jag fick faktiskt allt. Allt som jag någonsin drömt om. Igår kände jag att det var dags att ge något tillbaka. Till dom som gör så mycket för mig. Som alltid lyfter mig. Som älskar mig trots mina brister och fläckar. Det här är till mina flickvänner.
Det här är inget särskilt. Inget stort, pompöst tjo och tjim.
Bara några rader, ett blygsamt litet rim.
För två år sen jag skulle fram till altaret gå.
Men det hade aldrig funkat utan vännerna små.
En möhippa av rang, med glitter, kärlek och drag.
Jag fick den allra bästa. Jag minns den än idag.
Pillan, du var tidig med smink, fix och bestyr.
Du lura mig i fällan med snack om färg och frisyr.
Ett plingeling på dörren. Helt plötsligt var alla här.
Tjejerna i mitt hjärta, alla er som jag håller så kär.
Ni packade min väska och tog mig ut på vift.
Förväntningarna växte utan överdrift.
En champagnefrukost som få, bästa mamma dukat med glam.
Hon är kvinnan i mitt liv som alltid lett mig fram.
Bland bubbel, skratt och glädje, min förvandling började ske.
Mitt åttiotal med våfflor och fluff, jag snart skulle få se.
Jag borde nästan anat varthän vi skulle gå.
Så såg jag Ann Wilsons danslokal och ropa bara åh!
Här blev jag stylad av Carin, min dansinstruktör och vän.
Dig har jag känt sen jag var 3. Vår kärlek den håller än.
Discodans och uppvisning. Nu trivdes jag som få.
Men var fanns mikrofonen?
Min skönsång jag fick avstå.
Sen bar det av mot Kullagatan. Där skulle jag trampa juice.
Med brudslöja och glitter i hår jag kämpa med röder nos.
En paus jag tog med Lotta, min extramamma och vän.
Ditt tal på vårat bröllop. Jag skrattar åt det än.
Nästa stopp var pool och spa.
Nu var jag en prinsessa.
Vi bubblade i timmarna två och behövde inte stressa.
Sen gjorde vi oss fina med smink och partystass.
Nu var vi alla redo för en kväll av högsta klass!
På väg mot nya äventyr och kameran går het.
Nu tas det finaste fotot. Det är nåt jag vet.
Vi gladeligen poserar. Det har vi alltid gjort.
Sabina, min fina. Ett halvt liv vi nu har.
För mig så är det stort.
Så hamnar vi på Stinsen och jag tror jag ska få
en sunkig köttbit dränkt i bearnaise.
Det tror jag nästan på!
Men vi ska ut på havet. Och mitt i böljan blå,
serveras det skaldjur, fisk och champagne
som ingen kan motstå.
Nu har vi snart en heldag och timmen börjar bli sen.
Och jag bara beundrar Celine där i sitt sken.
Gravid men inte trötter. Du orkar varje tag.
Alltid vid min sida. Du är hjärtat i mitt lag.
Så går vi så iland igen och natten den är vår.
Nu väntas en drink och shot eller två
och ingen verkar svår.
I dimman sen vi dansar och kjolen är för kort.
Men Emma, lilla sötnos. Dig tappar vi visst bort?
Fast bara för en stund. En kort liten sekund.
Sen var du där igen.
Precis som det ska vara med dig, min kära vän.
Och så var festen över. En dag av lycka och rus.
Och än så finns det någon jag inte nämnt i mitt hus.
Hon som fixar allt. Min möhippa. Mitt liv.
Hon som alltid funnits där.
Min hjälte och mitt driv.
Vad vore väl jag utan dig,
min käraste, endaste fru.
Nu måste du ha gissat vem.
Jenny, det är ju du.
Som ett öppet sår ligger mitt hjärta i någon annans händer
Nyförlovad. Glad. Mitt uppe i bröllopsplaner och lyckorus.
Mitt uppe i livet.
För snart tre år sedan satt jag på kontoret hos min gynekolog och hade just lämnat ett cellprov. Hon var ny, för mig, och jag berättade om min rädsla. Hur livrädd jag var för sjukhus, sjukdomar, cancer. Ja allt sånt som rör döden enligt mina erfarenheter och perspektiv. "Men det är säkert inget. Ditt prov är säkert helt ok. Skulle det visa något annat så ringer vi alltid innan beskedet når dig via post", sa hon.
Jag glömmer aldrig dessa ord och jag glömmer aldrig den fredagen jag kom hem efter jobb. Det var kväll och där låg ett brev med posten från min gynekologmottagning. Hjärtat bankade lite snabbare men jag tänkte att eftersom de inte ringt så var väl cellprovet såklart negativt. För en kort sekund kände jag mig trygg i det.
Det som stod att läsa i brevet raserade den känslan fortare än kvickt.
...och provsvaret visar på måttliga cellförändringar... stod det.
Min hjärna läste cancer, cancer, cancer.
Det var fredagkväll. Mottagningen som jag går till var stängd för några timmar sedan. Det fanns ingen jag kunde ringa till. Ingen att konsultera. Ingen jag kunde prata med.
Det var ju helg nu och dags för fredagsmys med pojkvännen och blivande mannen! Typ.
Men inte för mig. Jag googlade cellförändringar hela kvällen. Dödförklarade mig själv och mina drömmar om barn när jag läst alla historier jag kommit över och sen blev hela helgen till en gråtfest.
Och i mitt huvud ekade hela tiden men hon sa ju att hon skulle ringa..
På torsdag är det två veckor sedan man upptäckte ett lågt blodvärde i min kropp och jag blev ombedd att lämna fler prover för att utreda orsaken. "Jag ringer dig oavsett" sa läkaren när jag ställt tusen frågor om vad det kunde vara och hur allvarligt är det här egentligen. Är jag sjuk? frågar jag. "Vi ringer när vi fått provsvaren. Lämnar du provet på torsdag ringer jag dig förmodligen på fredag", sa hon.
Idag har det gått två veckor. Inget samtal.
Jag ringde själv imorse och fick prata med en sköterska. "Jag kan se att ditt värde fortfarande ligger under snittet". Vill du att jag ska be läkaren att ringa dig på tisdag?" säger sköterskan.
Det är tisdag idag.
"Menar du nästa tisdag?" frågar jag.
"Ja just det. Hon är inte här innan dess", får jag till svar.
"Gör du så", svarar jag tyst.
Jag vet situationen inom sjukvården. Jag förstår att tiden inte räcker till. Jag har allra största respekt och förståelse för att fokus läggs där det desperat krävs och inte ens då är det tillräckligt. För mig är alla de som jobbar inom vården, som ORKAR jobba inom vården, de enda sanna hjältarna vi har i samhället. Dom som räddar liv och som gör allt som står i deras makt. Det ligger något gudomligt över det tycker jag.
Och mitt case är ingenting jämfört med många andras.
Men snälla, snälla. Säg inte att ni ska ringa om ni inte kommer att göra det.
Jag är alltid öppen som ett sår de få gånger jag vågar mig till en vårdcentral eller min gynmottagning. Jag lägger alltid alla kort på bordet. Jag lämnar över mitt hjärta helt till personen som sitter mittemot. Det spelar ingen roll om vi träffats förut, om det är en ny kontakt eller huruvida kemin stämmer oss emellan. Jag förklarar ALLTID min rädsla. Om man då i förtroende lovar att man ska ringa innan ett besked anländer som inte är helt ok eller bara lovar att ringa oavsett. Jag ber snälla. Gör då det. Bara som ett litet bevis på medmänsklig respekt.
Alla dessa incidenter och uteblivna samtal som kan upplevas som ingenting för andra blir väldigt stora för någon som jag. Och det förstör mycket.
Väldigt mycket.
Det var bara det.
Fast i mitt eget spel
Jag har nog alltid tagit livet på lite för stort allvar. Det förklarar åtminstone panikångesten inför att dö en dag som då och då kommer över mig.
Men hur kan man inte?
Livet, det jag lever nu är ju det enda liv jag känner till och vet att jag får leva.
Såklart blir det då dyrbart, bräckligt och skitallvarligt.
Jag älskar ju mitt liv. Jag älskar att leva.
Det finns alldeles för mycket att leva för.
För många.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att vilja lämna.
Särskilt inte nu när jag har Love.
Att missa en sekund av hans liv.
Bara tanken gör mig galen.
Och sånt kommer alltid till mig, sena nätter. När jag inte kan sova.
En slags ångest.
Tänk om jag blir sjuk. Dödssjuk.
Tänk om jag får en diagnos ställd som pekar på att jag inte har särskilt mycket tid kvar. Det har alltid och så länge jag kan minnas pågått ett krig mellan mig och tiden. Jag avskyr tanken på att den andre kommer att vinna en dag. Jag har aldrig haft en genuin chans i det racet. Ingen annan heller så vitt jag vet som gjort ett försök.
Istället lyssnar jag på Alphavilles 'Forever Young' och drömmer mig bort. Det har jag gjort sedan 1986 då den gick på repeat i rummet som jag delade med min storebror. Och Barbie var alltid med.
Idag är det bara jag och musiken.
Det är ingen fara. Det funkar det med.
Jag som förhoppningsvis inte ens är sjuk. Varför detta drama.
För att jag är jag. Och har jag blivit ombedd att lämna blodprov för att man vill utreda ett dåligt blodvärde i min kropp så kan vi likagärna ringa Fonus och boka tid för kremering med en gång. Exakt samma känsla hade jag i samband med en urinvägsinfektion för 13 år sedan.
Jag grät och grät på vårdcentralen och dödförklarade mig själv där och då framför den stackars läkaren som inte visste hur han skulle vara mot mig. Då var jag 20. Och jag ler åt det idag. Men då var det skitstort. Hela min värld.
Precis som det här blodprovet jag lämnade nu. Jag tar det på alldeles för stort allvar. Men det är ju så mycket som står på spel om de skulle hitta något. Något dumt.
Hela mitt älskade liv.
Och så den här långa väntan.
Väntan på svaret.
'Vi ringer oavsett'.
Men åh.
Bara ring då, för fan.
Allt detta slöseri av tid och energi som går till spillo. Helt fruktlöst. Och var det inte precis tiden som var så viktig och dyrbar för mig?
Jag är fast i mitt eget spel.
Det är nu det börjar. Resten av våra liv.
Det känns som att jag skrivit så mycket om Love i den här bloggen det senaste året att orden riskerar att bli uttjatade och att meningarna till slut ter sig meningslösa. Men när det är den första födelsedagen så vill jag ändå berätta något. Att låta den passera i tystnad går såklart inte så jag fortsätter att nöta på orden.
Jag tänkte berätta om den dagen när resten av mitt liv tog fart. Det var strax efter midnatt den 14 oktober 2012. Ganska så exakt ett år sedan. Jag vaknade med ett instinktivt ryck. Ok, det är så det känns. Värkarbetet. Jag hade väntat i 43 veckor och fyra dagar på någonting som tydligen skulle kännas såhär. Och så inträffar det 9 timmar före min avtalade tid för igångsättning. Klassiskt har jag fått höra i efterhand. Jag lyckas somna om och sova mig igenom cirka de fyra första timmarna. Strax efter fyra på morgonen väcker jag Micke och säger att jag tappar upp ett bad för att lindra den molande värken i ryggen. Allt känns bra. Det gör ont men jag bär på en ryggsäck tung av hög smärttröskel sedan tidigare. Jag har kontroll över smärtan. Den når mig inte, inte ända in. Mitt psyke är starkt. Jag har förberett mig i vad som känns som en evighet på den här förlossningen. Livrädd för att föda vaginalt har jag och Micke gått profylaxkurser för att lära oss andas rätt. Det låter kanske helfånigt men trots att det skulle visa sig att jag inte skulle ha någon nytta av det jag lärt mig under kursens gång, nåväl inte just den 14 oktober 2012 åtminstone, så skulle jag rekommendera den till vem som helst som är rädd som jag var och som vill lära sig att bemästra smärtan, hantera den och leva igenom den.
Vid fem reser jag mig upp ur badet och upplever en helt annan smärta. Och jag tänker att det här kommer jag aldrig att kunna andas mig igenom om jag så gör jag aldrig det. Jag rusar dubbelvikt in till Micke i sovrummet (humorn i att jag lyckas med detta trots min enorma och överburna mage) och skriker att det går inte att vänta till den avtalade tiden klockan nio. Vi måste åka in NU! Det låter som en fars idag men jag var livrädd. På riktigt. Det kändes inte rätt i magen. Att smärtan stegrade så på nolltid. Den skulle ju byggas upp successivt. Jag var övertygad om att detta var slutskedet och att jag skulle föda närsomhelst. Vi klarar med nöd och näppe att ta oss den femminuter långa bilfärden till BB. Jag förbannar bilbarnstolen som gör det omöjligt för mig att ligga ner i baksätet. Sitta finns inte på kartan. Jag minns inte idag hur jag tedde mig i bilen fram till sjukhuset. Det är nog också det enda blurriga minnet jag har. Micke släpper av mig vid akuten som ligger i anslutning till förlossningen och kör för att parkera. Jag traskar in. Det är kallt. Ösregnar. Klockan är nånstans mellan sex och sju på morgonen och jag är klädd i ett par tunna svarta tights, tshirt, vårjacka och gummistövlar. Man tager vad man haver när paniken bryter ut.
Såklart börjar jag gråta när en vänlig själ rusar fram till mig och säger att nu ska vi minsann ta hand om dig. Jag som hängt upp mig på min avtalade tid klockan nio förklarar att vi kunde inte vänta längre. Jag klarar inte att göra mer av förarbetet hemma. Jag blir visad till ett rum. Micke är där på nolltid och skruvar upp lustgasen. Den ger mig ingenting. Klockan är runt åtta när jag blir undersökt och det visar sig att jag endast är öppen 1 cm.
1 fjuttig jävla centimeter.
Jag som var övertygad om att det här djävulska jag upplevde måste vara åtminstone i närheten av slutarbetet. Såklart bryter jag ihop. Och jag beter mig som ett djur. Ett odjur. Det är så sjukt för jag minns verkligen allt. Det är som att stå utanför sin egen kropp. Bredvid och bara betrakta sig själv. Lilla kära jag. Det är något som inte stämmer. Jag känner det i hela kroppen. Barnmorskan som undersökt mig lämnar rummet och mig åt mitt öde med uppmaningen att kämpa på.
Jag fattar ingenting.
Micke skruvar upp lustgasen på max. Ok. Nu känns det ju som efter en flarra vin ungefär. Lullig men smärtan, herrejisses. Den vidrör inte min smärta. Inte överhuvudtaget. Det går någon timme. Jag är lullig men har koll. Barnmorskan kommer in för att titta på hjärtslagen. Hon blir nervös. Monitorn lägger av (varför händer sånt här alltid mig?). Hon vill inte säga vad hon såg men jag utläser en oro i hennes ögon. Jag blir sjukt stressad och beter mig mycket otrevligt. Jag får panik. Till slut klämmer hon fram att bebisen verkar stressad på hjärtslagen. Hon undersöker mig igen. Känner att jag inte öppnat mig något mer sedan sist (oh lord) och bedömer att det är dags att ta hinnorna för att vattnet ska gå. Man vill skynda på förlossningen. När hon ska ta hinnorna upptäcker hon att det finns inga hinnor att ta. Vattnet har redan gått på mig. När, var, hur har jag fortfarande inte fått svar. Förmodligen har det pågått i flera dagar. Sånt händer också. Nu är det bråttom. Riktigt bråttom. Hon springer för att konsultera läkare. Jag är övertygad om att Love under tiden håller på att dö i min mage. Övertygad.
Barnmorskan kommer tillbaka med en läkare. Det sägs att han är det iallafall. För mig skulle han likagärna kunna vara Jesus. Åtminstone så nära en Jesus som jag någonsin kommit. Nu går allt mycket fort. Det kommer att bli ett akut snitt. Det kommer att ta en halvtimme från det att jag öppnas tills det att jag är ihopsydd igen. Jag kommer att vara vaken under hela ingreppet. Micke kommer att vara vid min sida och få Love i sina armar så fort han är ute. Piece of cake tänker jag. Jag som HELA TIDEN velat ha ett planerat snitt. Jag som försökt gråta mig till det. Kriga mig till det. Jag fick bara nej nej nej. Därför gick jag också i nio månader och var livrädd. Men uppenbarligen så hör Gud bön eller något i den stilen och nu ska jag alltså vara med om ett ingrepp som går fortare än ett tandläkarbesök. Det lugnar mig väldigt mycket. Tandläkarbesök är det värsta jag vet. Ja även efter att jag fött barn. Det är liksom min måttstock i allt vad gäller smärta.
Väl på operation känner jag bara trygghet. Kärlek. Lugn. Tystnad. Kompetens. Värme.
Jag är helt utan preparat i kroppen förutom ryggmärgsbedövningen. Lustgasen har lämnat min kropp och jag är helt klar i huvudet när jag blir snittad då jag och Micke väntar på det där första skriket.
Det känns helt surrealistiskt. Vad är det vi väntar på? Jag som känner lilla bebisen så väl sedan nio månader tillbaka. Men aldrig har jag hört hans röst. Jag skjuter bort tankarna på att det inte kommer att komma något skrik alls. Jag ignorerar min dåliga magkänsla.
Den här gången ska ondskan banne mig inte få nå varken mig eller Micke. Jag blundar för den. Skygglapparna är vida som på en travhäst. Jag fokuserar blicken. Jag tänker bara på ljus. Ljus. Ljus. Ljus.
Alla håller andan.
Och så helt plötsligt utbrister ett skrik som jag aldrig tidigare hört men som ändå tycks så välbekant. Som om jag faktiskt aldrig hört något annat. Alla brister ut i tjo och tjim. Som om det vore nyår och man räknat ner till tolvslaget. Läkaren böjer sig över skynket till mig och säger glatt "grattis mamma"! Jag och Micke tittar på varandra och är helt tårögda. Ett samförstånd lägger sig över oss båda som ett mjukt och lent täcke. Kärleken har aldrig varit så stark.
Det är nu det börjar. Resten av våra liv.
Och det är ju faktiskt helt sant. Jag skulle inte kunna tänka mig världen utan Love idag. Lika konstigt som det kändes för dryga året sedan att vi snart skulle sitta hemma i tvsoffan och titta på Homeland. Alla tre. Lika naturligt är det idag. Ena dagen är man två, andra dagen är man tre. Det är så coolt. Och det är den största kärlek jag någonsin kommer att vara med om. Helt underbart och samtidigt helt skrämmande. Jag är inte längre odödlig. Inte Micke heller. Och inte Love. Aldrig har jag känt mig så sårbar som nu. Heller aldrig mer levande. Man tar det ena med det andra och hoppas på en balans.
Hoppas på att livet kommer att behandla en snällt.
Jag minns våra två dygn på BB så glasklart. Jag minns i princip allt. Jag valde att sova när vi kom hem istället. I början funderade jag på att helt skippa det där med sömn en sådär 18 år. Minst. Jag ville inte missa en sekund. Jag levde på kicken ett bra tag. Jag kan inte förklara känslan och kärleken på något annat sätt. Och jag hade aldrig i mina miljontals föreställningar kunnat förutse att det var SÅHÄR det skulle vara att ha barn. Att det var SÅHÄR det skulle kännas. Det var fail på varenda en. Jag var så sjukt rädd för att bli gravid och skapa familj. Jag trodde länge att det skulle vara slutet på allt roligt i livet. Idag är jag en av dom som tycker att det är precis tvärtom. Det stör mig lite. Klyschor som stämmer överens med verkligheten. Hur löjligt är inte det?
På dagens datum har familjen Jondalen levt i den här klyschan i ett år.
Ett helt år har gått. Love är ingen liten spädis eller bebis längre. Han är nu en pytteliten pojke med ett hjärta av guld. Jag älskar när han lägger huvudet på sned, fyrar av sitt stora leende som får mammahjärtat att slå dubbla slag varje gång, sträcker sig efter mitt ansikte och ger mig sin goa blöta kyss. Det överträffar alla sömnlösa nätter och griniga dagar miljoner gånger om.
Hur blev han så bra? Den frågan ställer vi oss ofta. Och så blir jag med ens stolt. Sträcker på mig lite extra och tänker att svaret är ganska enkelt.
För att vi gör honom så bra.
Love är ju än så länge till störst del en spegelbild av oss och vårt beteende.
Han vet inte om någon annan värld än Jondalens värld.
Än så länge.
Och det är faktiskt också värt att fira såhär på första födelsedagen. En mycket vis och kär vän sa det till mig för några dagar sedan. Glöm inte att fira er själva som föräldrar och att ni gör ett grymt jobb.
Så heja alla oss föräldrar!
Nu kör vi ett år till med vår guldklimp <3
För varje löv
Hela det här året som nu gått har jag följt träden utanför vårt hus. Dom har varit min utsikt från vardagsrummet varje gång jag somnat Love i vagnen inomhus och det har ju blivit några gånger nu. Pojken älskar fortfarande att sova.
Jag har sett dom gå från gröngula som de är nu till orangeröda och sen helt nakna. Därefter kom 2013 och efter ett par månader började jag se knopparna igen och sedan den älskade och efterlängtade grönskan när de äntligen slog ut inför sommaren. Som allra bäst trivs jag när de är sådär gröna och heltäckande som på sommaren. Då känns det som att vi är omgivna av en hel skog. En oas mitt i stan och det är mysigt. Men som allra vackrast är de faktiskt nu när de går mot varmare färger och aldrig annars men just i år följs det av en viss ångest. Jag som älskar hösten. Min favorit. Och så fick jag en höstpojke. Livet är snällt.
Men för varje löv som singlar ner kommer jag ett steg närmre jobbet och det medför viss stress, ångest och flera tårar. För när träden till slut är helt nakna och himlen helt grå. Då vet jag att det är dags att börja jobba igen. Min bubbla med Love smäller då till ett poff, och upplöses. Därför njuter jag inte av min höst såsom jag brukar.
Men så kom jag på att för varje löv som faller så kommer vi även ett steg närmre till julen, som jag älskar. Och tänk, i år kanske Love kan gå när det är julafton. Han kanske kan tulta fram och hämta paketen själv av tomten. Om han vågar. Jag är övertygad om att det kommer att bli den bästa julen sedan jag själv var liten.
För varje löv som faller kommer jag även närmre en knoppande vår. De måste ju falla av för att kunna bli sådär gröna och fina igen som jag också vill ha dom. Och våren och sommaren längtar jag också ihjäl mig till för då kommer jag bara att jobba deltid. Då blir det massor av Lovetid. Jag är så tacksam att vi klarar oss på en hel lön och en halv. Det kommer inte att bli lätt men vi vet att vi klarar det och tiden med Love är det enda som spelar någon roll just nu. Nu behöver han oss som mest rent fysiskt och kanske gäller det för oss som föräldrar också. Det kommer att komma en tid när vår fysiska närvaro är viktig för honom men när den även fylls ut av annat viktigt som kompisar, fritidsintressen, egentid. Ja vad som. Det enda som spelar någon roll just nu är nuet och jag är glad att jag kan ha full kontroll över det. Just nu.
Men så ja, ibland när jag står här och drar vagnen och ser på mina träd så fäller jag ändå en och annan tår för att det stressar mig. Har de inte blivit ännu lite naknare sedan sist?
Då måste jag tänka på allt bra som faktiskt också kommer med nakna träd.
Man vill ju mer än bara överleva. Och jag kan inte komma på något annat sätt att leva just nu.
Det är nog bra för mig.
